Arabernas slavhandel med vita talas det tyst om

På grund av Black Lives Matter-rörelsen har intresset för den historiska slavhandeln ökat och trots att det en gång i tiden var vanligt att olika människor i världen hade slavar så har det av någon anledning etniskt sett varit centrerat till de vita europeiska aktörerna.

Det talas väldigt lite om den arabisk-muslimska slavhandeln som skiljer sig från den transatlantiska när det gäller varaktighet, omfattning, grymhet samt dess brist på skuld. Det drabbade både miljoner afrikaner som fångades och fördes till kuststädernas slavmarknader samt cirka 1 miljon vita européer och amerikaner som var slavar i den arabiska världen under perioden 1500-1800.

Efter islams framväxt på 600-talet på den arabiska halvön,
spreds islam snabbt genom heligt krig (jihad) i Nordafrika, Mellanöstern, södra Europa och så småningom även i hela Afrika, Asien samt Europa. Sedan dess har miljoner slavar tagits.

Här är några historiska reflektioner från deras framfart i Europa:

År 711-715 blev 30.000 kvinnor från den gotiska adeln i Andalusien tagna som slavar.

År 1187 erövrade sultan Saladin Jerusalem från korsfararna och sålde stadens kristna invånare som slavar.

År 1268 erövrade sultan al-Zahir Baybars den grekiska staden Antioch, dödade 16.000 män och tog 100.000 slavar.

År 1330-1656 tog osmanerna över 1.000 kristna pojkar om året, omskar dem och gjorde dem till janitsjarer (elitsoldater som utgjorde den osmanske sultanens personliga livgarde).

År 1449-1783 var den osmanska vasallstaten Krimkhanatet centrum för en omfattande slavhandel med slaviska kristna (därav ordet ”slav”) i Östeuropa och Ryssland.

År 1571 blev osmanerna försvagade i sjöslaget vid Lepanto. Därefter stod de barbariska staterna starkare i Medelhavet där piraterna seglade ut för att ta slavar.

År 1627 blev 380 islänningar tillfångatagna och förda till Alger, där 63 av dem därefter köptes fria mot en lösensumma.

År 1631 blev byn Baltimore i Irland ödelagd och 107 togs med som slavar i Nordafrika.

År 1683 gjorde den osmanska hären ett sista försök att förgäves erövra Europa vid porten till Wien och under reträtten hade de 80.000 fångar med sig som slavar.

Efter Förenta staternas utträde från Storbritannien 1783 stod deras handelsfartyg utan brittiskt marinskydd och pengar för att köpa loss slavar. Tripolis ambassadör berättade 1786 i USA att det står skrivet i Koranen att alla länder som inte erkänner muslimers auktoritet är syndare och det är muslimernas rätt samt skyldighet att föra krig mot alla de kan hitta och ta slavar bland alla som kan tas till fånga. Thomas Jefferson bestämde sig därefter för att arbeta för att bygga en amerikansk flotta så att USA kunde föra krig mot de barbariska staterna och därmed säkra sjövägarna samt få ett slut på slaveriet.

Livet som slav var hårt. De fick en järnring på 10-20 kg runt foten och blev satta i underjordiska överfulla celler, där de led på grund av svält, fukt, skadedjur, råttor och pest. Deras vidare öde blev bestämt utifrån en individuell värdering där fångarnas nakna kropp och rörlighet blev värderad. Galejslavar skulle ha starka tänder för att kunna tugga på de hårda skeppsskorporna. De manliga statsslavarna arbetade på galejer, som soldater, hamnarbetare, på byggarbetsplatser eller med hantverk. De privata slavarna gjorde fältarbete, var portörer, säljare eller tillverkade hantverk. De kvinnliga slavarna gjorde hushållsarbete eller var sexslavar.

Möjligheten att få en lösensumma för fången övervägdes på grundval av personens kläder och händernas natur samtidigt som man försökte få fram information genom list eller tortyr.

Kastrerade män (eunucker) användes till administrativa uppgifter och som haremsvaktare. Att kastrera slavar medförde att man fick lojala slavar och hade en hög grad av kontroll över dem när man förhindrade familjebildning och efterkommande.

Operationen var förknippad med en mycket hög dödlighet. De vita slavarna fick sina testiklar borttagna och på afrikanska slavar togs både testiklar och penis bort, för till skillnad från européerna ansågs afrikanerna vara bättre kapabla att överleva operationen samt de ansågs ha en otämjd sexualitet.

I Bagdad hade Abbaside-kalifen al-Amin (r. 809-813) många vita och svarta eunucker. Kalif al-Muqtadir (r. 908-937) hade 4.000 grekiska eunucker och 7.000 svarta eunucker. I Iran var det på 1600-talet många, företrädesvis vita, eunucker. Shah Sultan Husayn (d. 1722) hade 100 vita och 100 svarta eunucker i sitt harem.

Olydiga slavar blev utsatta för grymma straffmetoder, till exempel att slå på fotsulorna, spetsas med järnspjut genom deras kroppar eller brännas levande. Hade slaven haft sex med en muslimsk kvinna blev han halshuggen och hon dränktes. Efter misstänksamhet om ett förhållande kastrerades slaven och kvinnan slogs på fotsulorna. Försökte någon fly straffades det genom att få en extra tung järnkula och kedja runt vristen, bli slagen på fotens sulor, få en spik genom hand och fot eller att halshuggas. Hade slaven mördat en muslim kunde bestraffningen vara att bli spetsad på krokar på stadsmuren.

Det var svårt att komma i kontakt med folk därhemma för att få ut en lösensumma. Bara att få fatt i papper och bläck var en utmaning, analfabetism och att få iväg brevet bidrog även till svårigheten.

I slutet av 1500-talet inrättade två spanska katolska ordrar, trinitarier och mercedarianer, ett system för att registrera spanska fångar och lösa ut dem.

På 1600-talet fanns det många europeiska fångar. Trinitarierna köpte loss över 15.000 spanjorer, men de två katolska ordrarna kunde bara köpa loss 2% av de europeiska slavarna under perioden 1580-1680.

Under 1700- och 1800-talet var det få slavar som köptes loss då muslimerna hellre ville använda fångarna som slavar. Priset blev därför mycket högt och många fångar tvingades vänta i flera år på att eventuellt friges (galejslavar upp till 20-40 år), såvida de kunde hålla sig vid liv så länge.

I Danmark organiserades det kyrkoinsamlingar, men priset steg våldsamt. Det upprättades en slavkassa och i mitten av 1700-talet betalade man över 100.000 riksdaler årligen.

År 1797 betalade Förenta staterna 1/6 av statsbudgeten i lösensummor. Den stora kostnaden innebar att landet byggde upp en marin som 1815 stoppade slaveriet av amerikaner.

År 1830 gick Frankrike in i Alger och stoppade tillfångatagandet av slavar i Alger, Tunis och Tripoli. År 1845 stoppades betalningen av lösensummor till Marocko.

Den här artikeln från den danska tidningen Den Korte Avis har jag översatt för att jag tycker att det är intressant att belysa att slavhandeln inte bara handlade om svarta, som är den bild som främst lyfts fram i samband med Black Lives Matter-protesterna. Med det sagt betyder det inte att jag tycker att vi ska negligera svarta och deras rättigheter, utan snarare se helheten istället för den ensidiga bild som vi matas med från media där kravet på den kollektiva vita skammen och ett ständigt orerande om rasism hotar att ta över hela samhället om vi inte ser mer nyktert på saken.

https://denkorteavis.dk/2020/her-er-en-uhyggelige-historiske-beretning-om-arabiske-muslimer-der-tog-hvide-slaver-faar-vi-en-undskyldning/