Med tanke på hur många som lämnat salen i protest när olika länders representanter äntrat scenen på FN-toppmötet i New York eller skrollat på sin telefon i tristess, lär nog Sveriges bidrag ha kvalat in som ett av de mer ointressanta och förutsägbara.
När utrikesminister Maria Malmer Stenergard höll sitt tal i FN lät hon som en skiva på repeat utan några överraskningar; Rysslands president Vladimir Putin måste dra tillbaka trupperna från Ukraina och avsluta kriget, den fullskaliga invasionen är ett brott mot internationell rätt och Sverige ska stödja Ukraina så länge det krävs. Att kritisera USA:s krig mot Iran eller deras agerande mot Venezuela och Kuba finns inte heller på kartan.
Yada yada… inte ett ord om att Ukrainas ledare Zelenskyj måste tänka på sitt eget folk i första hand och inleda fredsförhandlingar med Ryssland så att kriget kan ta slut – att förespråka fred och diplomati har nämligen blivit något fult i Sverige. Och definitivt inte ett ord om att såväl Sverige som Bryssel måste ta tag i korruptionsproblemen som tynger Kiev och reda ut var de hundratals miljarder euro som man tagit från det europeiska folket tagit vägen.
Malmer Stenergard framstår som alltid som en duktig idiot åt gobaliststyret och det militärindustriella komplexet har verkligen inte behövt anstränga sig för att hålla henne på banan. Tyvärr kommer hon ersättas av en puppet av samma skrot och korn – det är bara kostymen som skiljer dem åt.
När Peter Hultqvist (S) var försvarsminister förra gången satte han sin prägel på sitt ledarskap genom sin skarpa omsvängning från att ha varit en stark förespråkare för principen ”aldrig Nato” till fullfjädrat Natomedlemskap efter order uppifrån.
”Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla.”
Med facit i hand vet alla hur mycket hans ord är värda och han är inte ensam – 349 ledamöter har väldigt bra betalt för att ljuga befolkningen rätt upp i ansiktet och bygga luftslott med löften utan substans, medan husse bygger spelplanen utifrån sina egna behov.
Sverige vill så gärna lämna barnbordet i internationella sammanhang och har genom åren gjort tappra försök att bli en i tuffa gänget, där Natomedlemskapet och Koalitionen av de villiga är exempel på våra ambitioner att bli någon som stormakterna tar på allvar, men i realiteten kommer vi alltid vara den hunsade spelpjäsen som villigt låter sig utnyttjas för andras syften, vilket kan tillskrivas hela Norden där Grönlandshistorien är ett färskt exempel.
Tyvärr måste man gå långt tillbaka i tiden för att hitta en period där övriga världen fortfarande hade respekt för Sverige i internationella angelägenheter, då Sverige profilerade sig som en neutral medlare, en stark röst för avkolonisering och en viktig brobyggare mellan öst och väst. Numera är vi oavsett färg på regeringen bara ett fogligt verktyg.
https://www.sverigesradio.se/artikel/stenergard-m-i-fn-kravde-ryskt-tillbakadragande
Ingen kritik mot USA:s och Israels anfallskrig mot Iran men inget annat vara att vänta från USA:s och Israels trognaste vasallstat. Att folk inte blir förbannade på alla logiska kullerbyttor som kräken i Stockholm och Bryssel gör är förvånande? Att lögnmedia lallar med är en sak men nog trodde man det fanns fler som inte lät sig luras av krigshetsen? I det Sverige jag växte upp i hade protesterna mot krigshetsen mynnat ut i enorma demonstrationer för fred och diplomati och uppenbart har den svenska ”fredsrörelsen” korrumperats.
GillaGillad av 4 personer
Ja de hörs knappt numera och hävdar själva att de inte får mediatid.
GillaGillad av 2 personer
USA har sedan WW2 krigat vartenda år och ofta på mer än ett ställe….
OKK det har väl inte gått så bra alla gånger…..man har lånat mer än en miljon per capita till sina krig också och sedan tagit för sig av naturresurser, mest oljan gissar jag….
Vi, Sverige, hade 50k värnpliktiga och en försvarsbudget på pekuniärt på 4% av BNP UHTT att rekryterna, de 50k, inte fick någon lön…..
NU har vi gått från 5k rekryter/år till 8-9k isses innan vi har byggt upp samma militär som tidigare och om man inte är naiv så inser man att militär nu för tiden kostar samma lika
Att bygga upp och underhålla ett starkt eget försvar är en sak MEN att hjälpa till runt världen kanske inte är så berikande….. låt de som vill kriga göra det, ha ett starkt försvar…. MEN kommer det vi betalar för NATO, DCA eller för den delen till olika konflikter i världen att ge B4TB´s?
Sedan om vi köper från svensk industri är en sak MEN att köpa utrikes kanske inte ger så mycket åter till oss……
OKK BTW TTT(ThingsTakesTime) så de flesta större förbättringar av det svenska försvaret tar flera år att genomföra…
GillaGillad av 1 person
FÖR ATT GÖRA EN LÅNG HISTORIA KORT: SPÅRA VAR ALLA BIDRAG SOM USA OCH EU LÄMNAR FÖR UKRAINA VERKLIGEN TAR VÄGEN !!!
GillaGilla
För 5 år sedan ja speciellt innan BJ ”lade sig i denna konflikt” hade konflikten kunnat avslutas…. sedan har det gått över till att ”slåss till den sita Ukrainaren” och nu på sistone tillbaka till det som sades 2022 från Ryssland (och Ukraina?) att kriget skulle avslutas….. varför byta fot ett par gånger…. bara för att spendera tusentals miljarder på pang… och miljoner offer för denna konflikt….. diplomati hade inte varit fel . . . okk att inte upprusta Ukrainas militär till tänderna hade undvikit den typ av konflikt det blivit…… För att kriga mer än en handfull år och sedan hamna på kanske 2014 eller 2022 iaf VARFÖR?
Ukraina verkar lida och så vidare….. gissade/trodde man att Ryssland skulle vika sig….?
GillaGilla
Ruggugglan har talat i FN men hon ”glömde” naturligtvis Gaza och Iran.
GillaGilla
Minnet bleknar.
Vilka politiker, musiker och övriga kulturpersonligheter, var framträdande i svenska fredsrörelsen under 60 och 70-talet?
Söker friska upp minnet, just nu har vi inga att luta oss mot.
Våra folkvalda vill nu skapa fred med kärnvapen, stationera ut västs närmare Ryssland.
Under 1960- och 1970-talen upplevde den svenska fredsrörelsen ett enormt uppsving, mycket drivet av motståndet mot Vietnamkriget (Vietnamrörelsen) och kampen mot kärnvapen. Rörelsen förenade politiker, progressiva musiker och färgstarka kulturpersonligheter i ett gemensamt engagemang.Här är de mest framträdande figurerna under denna epok, indelade efter sina roller:
1. Politiker och diplomaterInom politiken drevs fredsfrågan framför allt genom diplomati, internationellt nedrustningsarbete och stark retorik mot stormakternas imperialism:Alva Myrdal: Socialdemokratiskt statsråd och legendarisk nedrustningsminister. Hon ledde den svenska delegationen vid nedrustningskonferensen i Genève under 1960- och 70-talen och tilldelades senare Nobels fredspris (1982) för sina insatser.
Olof Palme: Som utbildningsminister och senare statsminister blev han fredsrörelsens skarpaste röst utåt. Hans berömda jultal 1972, där han liknade bombningarna av Hanoi vid nazistiska förbrytelser, väckte internationell uppmärksamhet och cementerade Sveriges roll i den globala opinionsbildningen mot krig.
Inga Thorsson: Riksdagsledamot (S) och diplomat som under 1970-talet tog över efter Alva Myrdal som Sveriges främsta röst i internationella nedrustningsförhandlingar.
Maj Britt Theorin: Socialdemokratisk politiker som klev fram starkt under 1970-talet och kom att bli en central gestalt i fredsrörelsen och kampen mot kärnvapen under decennierna som följde.
2. Musiker (Progressiva musikrörelsen / Proggen)Musiken blev ett av fredsrörelsens absolut viktigaste verktyg under 1970-talet, där den så kallade proggen föddes ur det politiska engagemanget:
Mikael Wiehe & Björn Afzelius (Hoola Bandoola Band): Från Malmö ledde de Sveriges mest inflytelserika politiska rockband. Deras texter handlade ofta om anti-imperialism, internationell solidaritet och fred.
Fred Åkerström & Cornelis Vreeswijk: Två av landets största trubadurer som regelbundet framförde protestvisor och medverkade vid solidaritetsgalor och demonstrationer.
Nationalteatern & Blå Tåget: Musik- och teaterkollektiv vars låtar (som exempelvis ”Hjältarna på barrikaderna”) blev ledmotiv för den unga, radikala fredsrörelsen.
3. Författare och Kulturpersonligheterna fungerade som rörelsens intellektuella ryggrad och opinionsbildare i pressen:
Per Anders Fogelström: Författaren till Mina drömmars stad var under många år ordförande för Svenska freds- och skiljedomsföreningen (mellan 1963 och 1977). Han skrev också standardverket Kampen för fred (1971).
Sara Lidman: En av de mest kompromisslösa rösterna mot Vietnamkriget. Genom sina böcker, reportageresor och brandtal var hon en nyckelfigur i att väcka det svenska folkets engagemang för Sydostasiens folk.
Jan Myrdal: Författare och samhällsdebattör som spelade en helt central roll i bildandet av den svenska Vietnamrörelsen (Skf, Svenska Clartéförbundet) och de tidiga protesterna på 1960-talet.
Barbro Alving (”Bang”): Framstående journalist, pacifist och radikal absolutist som vägrade delta i civilförsvarsövningar och till och med satt i fängelse under en kort period på 1950-talet för sin vapenvägran – en övertygelse hon fortsatte att driva i spalterna under 60- och 70-talen.
Ovan några exempel ur tid som flytt…..
I dag nada!
Vad har hänt?
Partipiskan viner över alla bokstavskombinationer, alla de tvingas formera sig i ett led.
Media också.
Kyrkan förbereder 500.000 gravar.
Rapport sänder skyddsrumsövningar.
GillaGilla