Från en unik röst och brobyggare till ett fogligt verktyg

Med tanke på hur många som lämnat salen i protest när olika länders representanter äntrat scenen på FN-toppmötet i New York eller skrollat på sin telefon i tristess, lär nog Sveriges bidrag ha kvalat in som ett av de mer ointressanta och förutsägbara.

När utrikesminister Maria Malmer Stenergard höll sitt tal i FN lät hon som en skiva på repeat utan några överraskningar; Rysslands president Vladimir Putin måste dra tillbaka trupperna från Ukraina och avsluta kriget, den fullskaliga invasionen är ett brott mot internationell rätt och Sverige ska stödja Ukraina så länge det krävs. Att kritisera USA:s krig mot Iran eller deras agerande mot Venezuela och Kuba finns inte heller på kartan.

Yada yada… inte ett ord om att Ukrainas ledare Zelenskyj måste tänka på sitt eget folk i första hand och inleda fredsförhandlingar med Ryssland så att kriget kan ta slut – att förespråka fred och diplomati har nämligen blivit något fult i Sverige. Och definitivt inte ett ord om att såväl Sverige som Bryssel måste ta tag i korruptionsproblemen som tynger Kiev och reda ut var de hundratals miljarder euro som man tagit från det europeiska folket tagit vägen.

Malmer Stenergard framstår som alltid som en duktig idiot åt gobaliststyret och det militärindustriella komplexet har verkligen inte behövt anstränga sig för att hålla henne på banan. Tyvärr kommer hon ersättas av en puppet av samma skrot och korn – det är bara kostymen som skiljer dem åt.

När Peter Hultqvist (S) var försvarsminister förra gången satte han sin prägel på sitt ledarskap genom sin skarpa omsvängning från att ha varit en stark förespråkare för principen ”aldrig Nato” till fullfjädrat Natomedlemskap efter order uppifrån.

”Jag kommer definitivt aldrig så länge jag är försvarsminister att medverka i en sådan process. Det kan jag garantera alla.”

Med facit i hand vet alla hur mycket hans ord är värda och han är inte ensam – 349 ledamöter har väldigt bra betalt för att ljuga befolkningen rätt upp i ansiktet och bygga luftslott med löften utan substans, medan husse bygger spelplanen utifrån sina egna behov.

Sverige vill så gärna lämna barnbordet i internationella sammanhang och har genom åren gjort tappra försök att bli en i tuffa gänget, där Natomedlemskapet och Koalitionen av de villiga är exempel på våra ambitioner att bli någon som stormakterna tar på allvar, men i realiteten kommer vi alltid vara den hunsade spelpjäsen som villigt låter sig utnyttjas för andras syften, vilket kan tillskrivas hela Norden där Grönlandshistorien är ett färskt exempel.

Tyvärr måste man gå långt tillbaka i tiden för att hitta en period där övriga världen fortfarande hade respekt för Sverige i internationella angelägenheter, då Sverige profilerade sig som en neutral medlare, en stark röst för avkolonisering och en viktig brobyggare mellan öst och väst. Numera är vi oavsett färg på regeringen bara ett fogligt verktyg.

https://www.sverigesradio.se/artikel/stenergard-m-i-fn-kravde-ryskt-tillbakadragande