Många likheter mellan konflikten i forna Jugoslavien och dagens Ukrainakonflikt

Utan att ta parti för något land i det forna kriget i Jugoslavien, är det intressant att ta del av den serbisk-amerikanska journalisten Nebojsa Malics artikel där han pekar ut flera likheter mellan konflikten i Jugoslavien på 1990-talet och dagens Ukrainakonflikt, där den röda tråden är USA:s strävan efter världsherravälde.

—————————————-

”De känsloladdade och ofta hyperboliska termerna som används av USA och dess allierade för att beskriva konflikten i Ukraina, ger uppfattningen att det är något aldrig tidigare skådat och osynligt sedan andra världskriget.

Det är bokstavligen inte sant eftersom de beteenden, taktiken samt till och med strategierna som regeringen i Kiev och dess västerländska beskyddare anammat har en kuslig likhet med de konflikter som förstörde Jugoslavien på 1990-talet.

I skarp kontrast till alla påminnelser – fast långt ifrån tillräckligt med ånger – vid den senaste årsdagen av USA:s invasion av Irak, verkar till och med kritikerna av det västerländska etablissemanget ha glömt Kosovokriget som började den 24 mars 1999. När allt kommer omkring är Operation Allied Force (NATO:s officiella namn för bombningen av Jugoslavien 1999) ett bevis på att Natos påstående om att vara en ”försvarsallians” är en lögn. Så är även föreställningen att ändra gränser med våld skulle vara något som helt enkelt inte görs i den ”regelbaserade världsordningen”, då det USA-ledda blocket ockuperade Serbiens provins Kosovo och stödde dess ”självständighet” 2008.

Väst var så laglydiga att de försökte rättfärdiga det oförsvarliga genom att uppfinna doktrinen om ”ansvar att skydda” och inrätta en ”oberoende” kommission för att förklara kriget som ”olagligt, men legitimt”. Det är alltså inte konstigt att det ”internationella samfundet” vill att detta glöms bort, till den grad att de nu försöker pressa Serbien genom att hota med sanktioner, isolering och ”inre kaos.”

I maj 1999, efter veckor av misslyckade försök att bomba Serbien till underkastelse, försökte NATO stärka sin enighet och trovärdighet genom att låta sin styrda domstol i Haag anklaga president Slobodan Milosevic för krigsförbrytelser. Paralleller med händelserna under de senaste veckorna där samma domstol utfärdat en arresteringsorder mot Rysslands president Vladimir Putin är uppenbara.

När man tittar på den faktiska politiken som anammats av Washington och dess vasaller, är det uppenbart att de tagit detta narrativ till sitt hjärta. Ta till exempel det tidiga samtalet om en ”flygförbudszon”, som kom från Kiev och några västerländska huvudstäder. En sådan sak etablerades faktiskt i Bosnien 1992 och upprätthölls av Nato på uppdrag av FN, efter att serberna felaktigt anklagades för att ha skjutit ner ett italienskt humanitärt flyg. Det slutade med att det blev en bakdörr för militär intervention – precis som i Libyen 2011.

Sedan har vi berättelsen om Ukraina som ett oskyldigt offer för aggression och en modig underdog som försvarar västerländska värderingar, i behov av pengar, vapen och frivilliga – det är precis så den västerländska pressen målade upp Kroatien och de bosniska muslimerna på 1990-talet. Som skådespelare är Vladimir Zelensky bara bättre på att recitera samma rader som den bosnienmuslimska ledaren Alija Izetbegovic.

Zelenskys utrikesminister Dmitry Kuleba arbetar också på ett manus som lyfts från hans bosniska motsvarighet Haris Silajdzic. Även han hade världsomspännande mediauppbackning och krävde allt från mat till vapen samt anklagade ”angriparen” för krigsförbrytelser, våldtäkter och folkmord. För att ge Kiev lite beröm så sparkade de åtminstone tjänstemannen som gjorde falska påståenden om massvåldtäkt; Silajdzic däremot avfärdade aldrig sina anklagelser.

I alla andra avseenden har Ukraina vida överträffat Bosnien när det gäller att projicera en känsla av berättigande. USA:s och EU:s nuvarande sanktioner mot Ryssland hade också ett prejudikat i 1990-talets FN-sanktioner mot Serbien och Montenegro, inklusive förbudet mot internationella idrottstävlingar.

FN hade också lagt ett vapenembargo mot alla jugoslaviska republiker. USA gick runt det under början av 1990-talet för att skicka vapen till muslimer och kroater. Vid fredssamtalen i Dayton, Ohio i slutet av 1995, försökte USA:s sändebud Richard Holbrooke försköna affären för den motvillige Izetbegovic genom att erbjuda att ”träna och utrusta” den muslimska militären efter vapenstilleståndet. Den nuvarande insatsen för att skapa en västväpnad styrka i Ukraina är i princip densamma, bara på steroider.

Faktum är att Jens Stoltenbergs argument från januari 2023 att ”vapen är vägen till fred” bara är ett eko av Holbrookes ”bomber för fred” från september 1995, under en Nato-flygbombningskampanj som Time Magazine beskrev som ”att få ned serberna på knä”.

”Deliberate Force”,var en bombningskampanj utförd av Nato i september 1995 mot en serbiskt kontrollerad del av Bosnien och Hercegovina – Kroatiens angrepp på Krajina i augusti 1995 döptes till operation ”Storm”. Kroatiens angrepp på Krajina i augusti 1995 till operation ”Storm”. Serber som bodde i dagens Kroatiens historiska gränsländer hade bildat sin egen republik 1992, vilket Zagreb fördömde som ”aggression” från Serbien – ungefär som hur Kiev 2014 reagerade på självständighetskraven från Donbass-republikerna Donetsk och Lugansk genom att fördöma det som rysk ”aggression”.

USA hade beväpnat, tränat och gett råd till den kroatiska militären inför attacken 1995 och Holbrooke avslöjade till och med att Washington hade sagt till Zagreb var de skulle slå til och när – precis som USA och Nato nu lämnar underrättelser till Kiev. Operation ”Storm” slutade med en påtvingad ”återintegrering” av Krajina i Kroatien, efter att tusentals människor dödats och över 200.000 fördrivits från sina hem.

Under de senaste åren har tjänstemän i Ukraina – från presidentens rådgivare och toppåklagare Yury Lutsenko till premiärminister Vladimir Groisman – offentligt argumenterat för en ”kroatisk lösning” på Donbass ”problem”. En annan gemensam faktor är att västvärlden har insisterat på att upprätthålla 1991 års gränser för Kroatien, Bosnien och Ukraina, även om de ritades av kommunistiska regeringar som samma väst arbetade i årtionden för att störta. För att vi inte skulle tro att det tyder på en principiell ståndpunkt, förklarade USA och dess allierade ett undantag för Serbiens gränser när de skar bort Kosovo 1999.

Hela poängen med den ”regelbaserade ordningen” är att det är de som bestämmer reglerna. Det uppenbara problemet här är att Ryssland i dag inte är 1990-talets Serbien och begreppet återvinning är inte tänkt att gälla politik, utrikes eller inrikes. Ändå fortsätter Washington att tro att dess unipolära ögonblick inte har tagit slut, ”historiens slut” är precis runt hörnet och en ”välvillig global hegemoni” är fortfarande inom räckhåll.”

https://www.rt.com/news/573468-us-nato-yugoslavia-ukraine/