EU har reducerats till medpassagerare och blivit irrelevanta

De senaste dagarna har det återigen känts som ett vakuum på nyhetsfronten och det finns egentligen inget att säga som jag inte redan tidigare sagt om den rådande situationen där de planterade kriserna avlöser varandra, den styrande politiska eliten kan fortsätta sin förljugna utstakade väg fullt uppbackade av media, medan vi betalar.

Den politiska analytikern Timur Fomenko har dock skrivit en intressant artikel om hur EU degraderats till medpassagerare när stormakterna drar ifrån, något det pratas alldeles för lite om. Varför reagerar inte fler över att EU inte längre förespråkar sina egna intressen och driver sin egen agenda utan istället fogar sig efter USA:s vilja?

——————————————–

”Mötet mellan Rysslands president Vladimir Putin och hans kinesiska motsvarighet Xi Jinping i Moskva förra veckan möttes av förutsägbara anklagelser i västerländska kretsar om att Moskva höll på att bli ”underordnad” eller till och med en ”vasall” till Peking. MEP Guy Verhofstadt, en eurofantast och före detta premiärminister i Belgien, hånade på Twitter, ”Putins fruktansvärda arv som nu inkluderar att göra Ryssland mer och mer till en kinesisk vasallstat”, omedveten om ironin i hans egna ord.

När Förenta staterna tog ledningen i att fördöma Kinas fredsplan för Ukrainakonflikten och offentligt angav villkoren för hur den skulle sluta, fanns den Europeiska unionen ingenstans att se, eller hade åtminstone inget originellt att säga. Detta gör Verhofstadts kommentarer till en fördömande uppvisning av bristande självmedvetenhet.

Ryssland och Kina lägger fram sin vision för en ny multipolär värld, medan USA kämpar mot dem i sitt försök att behålla sin hegemoniska ställning. Samtidigt har Europeiska unionen reducerats till status som en ren bänkspelare i det hela och har faktiskt blivit irrelevant. EU-ländernas misslyckande att sätta ut sin egen vilja och position bland de större makterna, såväl som deras totala undergivenhet gentemot USA, utgör ett hån mot konceptet ”strategisk autonomi” som en gång försvarades av Emmanuel Macron.

”Strategisk autonomi” är en princip för europeisk integration där EU bör vara en aktör i en multipolär värld, som förespråkar sina egna intressen och driver sin egen agenda. Anhängare av denna princip insisterar på att EU inte blint ska följa USA:s vilja när det gäller alla utrikespolitiska frågor, utan bör vara proaktiv och stärka sin roll på världsscenen. Därför bör de inte, som det brukar krävas av Washington, ta parti i frågor som ett nytt kallt krig med Kina.

Termen fick växande fokus under åren av Trump-administrationen, när Europas relationer med USA nådde en låg nivå på grund av hans speciella tolkning av ”Amerika först”-doktrinen. Den praktiska verkligheten för ”strategisk autonomi” är emellertid att EU inte är en enhetsstat, utan en lös mellanstatlig organisation av stater som, samtidigt som de försöker fastställa gemensamma ståndpunkter om en enhetsprincip, inte verkligen har en enhetlig utrikespolitik -tillverkningsmekanism.

EU:s intrainstitutionella politik är ofta en rörig kompromiss och viljestrid mellan olika nivåer av aktörer, inklusive staterna själva, Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Detta kombineras med verkligheten att ”europeisk integration” har varit en trasig process sedan 2008. Utmaningar som finanskrisen i euroområdet, Brexit, Covid-19 och interna konflikter med olika stater som Polen har alla försvagat och splittrat EU. Som ett resultat av detta har EU varit dåligt lämpat att ta itu med vad som, trots medias missledning, är den enskilt mest explicita källan till utländskt inflytande och inblandning mot det – USA.

Washington har flera kanaler genom vilka de utövar kontroll över EU:s många utrikespolitiska aktörer. För det första använder den ett nät av regeringsfinansierade tankesmedjor och associerade journalister för att kontrollera den allmänna opinionen och styra EU-länderna mot att stödja dess mål.

För det andra har USA ett utomordentligt politiskt grepp om de före detta sovjetblocksstaterna öster om EU (med undantag för Ungern), som de använder för att underblåsa ökad antagonism mot Ryssland och Kina samt undergräver därför försöken från blockets mest ”autonoma” och mäktiga stater – Tyskland och Frankrike – för att föra en mer försonande utrikespolitik.

För det tredje använder USA Storbritannien som sin främsta hejarklack i Europa (vare sig det är inifrån eller utanför EU) för att projicera sin politiska vilja på kontinenten och åsidosätta viljan från alla trotsiga medlemsländer. Ett exempel på detta är BBC World Service som fungerar som en massiv propagandamaskin för att driva berättelser i linje med Washingtons utrikespolitik. Dessutom har USA visat en förmåga att samarbeta med och beväpna medlemsländernas underrättelsetjänster mot sina egna länder, som att använda dansk underrättelsetjänst för att spionera på andra europeiska ledare.

Genom alla dessa faktorer, både förr och nu, har USA kunnat hålla Europa delat, i konflikt och till synes oförmöget att föra någon utrikespolitik som faktiskt möter europeiska intressen, till skillnad från USA:s. Detta har kulminerat till och med i den utsträckningen att Nord Streams rörledningar bokstavligen förstördes och sedan spreds en falsk berättelse om att Ukraina var ansvarigt.

Kriget i Ukraina har i slutändan bara påskyndat Europas isolering och irrelevans, vilket har stärkt det militärindustriella komplexets grepp över kontinenten, undergrävt dess energiindustrier och därmed omvandlat termen ”strategisk autonomi” till ett åtlöje. Man kan fråga sig vem som egentligen är vasallen? Om en ny multipolär värld håller på att växa fram är det rimligt att säga att Europa helt enkelt inte är en del av den. Ryssland, Kina och Amerika är drivkrafterna för aktuella händelser, EU är bara en passagerare.”

#swexit

#followthemoney

https://www.rt.com/news/573676-russia-china-politics-eu-us/