En ensam röst för förändring

I går förtidsröstade jag för första gången – dels för att slippa köa på valdagen och dels för att jag redan vet att jag inte kommer att ändra åsikt.

Det känns skönt att veta att jag röstat för förändring på riktigt och varken stödjer den lögnaktiga regeringen med dess extremistiska stödpartier eller den lismande kontrollerade oppositionen som helt saknar kurage och som visat sig svaga hela mandatperioden.

Men jag är så klart medveten om att jag är rätt ensam om det. Den indoktrinerade massan följer med stort intresse de täta väljarundersökningarna och pendlar mellan glädje respektive sorg beroende på vem som står som avsändare av undersökningen, utan minsta eftertanke på vad partierna presenterat för lösningar på våra mest akuta problem, vilken trovärdighet de har, vad de presterat hittills och vilka frågor de svikit i.

Spänningsmomentet saknas helt och som jag sade till några bekanta i går som inte bestämt sig för vad de skulle rösta på – det spelar egentligen ingen roll hur man röstar, för Socialdemokraterna med Magdalena Andersson som galjonsfigur vinner oavsett i slutändan. Men folket måste tro på att de spelar en viktig roll och att politikerna faktiskt lyssnar på dem – det är en del av skådespelet.

#sameshitdifferentname