Allt färre ukrainare vill dö för Ukrainas ära

Dagligen matas vi med medias lögner om att Ukraina är på väg att vinna kriget mot Ryssland, men även om de har lyckats lura en stor del av den svenska befolkningen som inte orkar eller saknar intresse att ta reda på hur det egentligen står till, är verkligheten bortom massmedias rubriker något helt annat.

Den ryska journalisten och historikern Maksim Artemyev återger i en artikel hur den ukrainska regimen börjat tappa greppet samt hur befolkningen fått nog av hur Zelensky med anhang hanterat konflikten. Eftersom han är ryss kan han inte ses som opartisk, men det är ändå intressant att ta del av och man lider med den ukrainska befolkningen som begåvats med en ledare som agerar ”puppet” åt väst.

————————————-

”Fem månader in i Rysslands militära offensiv i Ukraina, börjar många i den sistnämnda staten att komma med invändningar mot de antagna krigslagarna som kräver att män stannar i landet och antingen går med i kampen eller blir värnpliktiga som regimen infört i Kiev. Speciellt när propagandan om seger, vilken dag som helst nu, börjar tappa sin makt.

Den populära ukrainske bloggaren och aktivisten Yury Kasyanov gjorde nyligen ett inlägg på sin Facebook-sida, där han klagade: ”Låt oss stoppa mobiliseringen, öppna gränserna och upplösa alla militära rekryteringskontor… Låt proffsen stå för striderna – trots allt , de får betalt för det – och låter volontärerna vara med, för de vill slåss. Men jag är en otränad civil, olämplig för krig, jag kommer att döda mig själv. Och jag betalar min skatt också!”

Med detta provocerande inlägg tänkte Kasyanov väcka en diskussion om obligatorisk värnplikt i Ukraina. Men resultatet av debatten kom som en chock för bloggaren: ”Av kommentarerna på förra inlägget att döma har nio av tio ukrainare ingen avsikt att slåss; de motsätter sig rikstäckande mobilisering, såväl som förbudet för män att lämna landet.”

Det bör noteras att Kasyanovs anhängare, liksom han själv, är hårda anhängare av idén att Ukraina måste bekämpa Ryssland till det bittra slutet. Och ändå, även bland dem, har de allra flesta ingen önskan att dö för Ukrainas ära.

Modern civilisation bygger på en mycket självmedveten inställning till sin hälsa. Det första du ser när du går online är bannerannonser som läser ”10 varningstecken på att du har cancer” eller ”Hur man lindrar ledvärk”, etc. Andra kärnvärden inkluderar kroppslig integritet, rätten till integritet och naturligtvis, vardagskomfort och bekvämlighet. Inget av dessa går bra ihop med frontlinjens eländiga realiteter. Man kan säga att hela krigets etos står i motsats till värderingarna i dagens samhälle.

Ukraina är ett land till stor del befolkat av en- eller tvåbarnsfamiljer. Hur många av dess medborgare skulle frivilligt gå ut i krig för att bli dödade eller förlamade? Det borde därför inte komma som någon överraskning att ukrainare inte vill gå i krig. Ja, om du lyssnar på vad de säger är majoriteten av ukrainarna patrioter. Men när det kommer till att resa sig från soffan och faktiskt gå till fronten är det väldigt få som är villiga att ”walk the talk”. Och jag föreställer mig inte – efter att ytterligare 30.000 ukrainska soldater har omkommit på slagfältet – att någon skulle känna sig mer motiverad att gå med i saken. Faktum är att det sannolikt skulle ge motsatt effekt: ”Jag vill inte dö som alla andra”. Det är mycket säkrare att engagera sig i heta debatter på sociala medier hemifrån, eller att följa striderna på YouTube. Vad mer är, Ukraina går igenom en demografisk kris med dess befolkning som krymper från 52 miljoner 1991 till knappt mer än 30 miljoner, även innan konflikten bröt ut i februari. Situationen är så dålig att staten har undvikit att hålla en folkräkning i över två decennier.

Jag läser dagligen ukrainska massmedier och sociala medier som är hårt censurerade av regimen i Kiev. Dess produktion skiljer sig ganska mycket från verkligheten på marken, där internet svämmar över av videor av ukrainska soldater som vägrar slåss och klagar över att deras flygande befälhavare kastar dem mot stridsvagnar som kanonmat – utan någon utrustning eller träning. Det finns hundratals av dessa videor och nya laddas upp varje dag.

De filmas av ukrainare som är trötta på militären, inte av ryska statliga medier. Även antalet videor som visar ukrainska kvinnor som vägrar låta sina män bli tagna av polis eller rekryterare ökar. Trots detta undviker ukrainska medier och elitbloggare att kommentera detta. De vill tysta ned ett fenomen som är nyckeln till att förstå vad som händer med landet. Under flera tal till sitt folk har president Vladimir Zelensky inte en enda gång nämnt de otaliga fallen av soldater som vägrat lyda order, vilket mestadels är fallet med mobiliserade män och frivilliga i frontlinjen som trodde att de skulle tjäna nära deras hemområden.

Resonemanget är ofta att de inte är villiga att riskera sina liv för att ryska inte blir ett andra officiellt språk i landet, eller att Kiev blir formellt allierad med USA. Priset är för högt för vad som står på spel. Det är inte konstigt att ukrainska medier låtsas att problemet inte existerar. Blotta erkännandet av det faktum att så många soldater är missnöjda skulle krossa den noggrant konstruerade bilden av en nation förenad i osjälvisk patriotism.

Censurordern från den ukrainska regeringen som förhindrar publicering av uppgifter om arméns förluster – obestridd av västerländska medier – är heller ingen tillfällighet. Myndigheterna föredrar att hålla sitt folk i mörker när det kommer till antalet som redan har dödats. Denna politik har hittills varit fruktbar. Mätningarna i maj och juni av Kiev International Institute of Sociology och NORC vid University of Chicago på uppdrag av Wall Street Journal visar att 90% av befolkningen i Kiev-kontrollerat territorium litar på den ukrainska armén och 85% litar på Zelensky, som förbjudit den verkliga oppositionen. Märkligt nog, eftersom 89% av de tillfrågade röstade emot att avstå något territorium, säger bara 66% att de tror att Ukraina kan återtaga de territorier som redan förlorats.

Allt detta ger ett tydligt svar på varför Kiev aktivt rekryterar utländska legosoldater. Eftersom de är bättre motiverade än Ukrainas egna rekryter, kan de sättas in i de farligare zonerna. Det är möjligt att regimens huvudproblem är att den inte vet hur den ska hantera det faktum att medborgare i massor försöker undvika att bli inkallade och skickade till frontlinjerna. Det officiella förbudet för alla manliga medborgare mellan 18 och 60 år att lämna landet är i sig tecken på Zelenskys resonemang om att de som får lämna landet knappast skulle vilja komma tillbaka och slåss. Det ger dock ingen lösning. Istället demotiverar det alltmer människor.

Militära mönstringskontor är extremt oorganiserade. Rekryteringskampanjer genomförs på gatorna, i köpcentra och till och med på offentliga stränder. Rekryterare har även rapporterats använda sin makt för att välja ut lämpliga män att utöva sitt inflytande mot eller som hämnd alternativt bestraffning. Detta visar återigen att många uppfattar möjligheten att gå med i armén för att skydda hemlandet som oönskad snarare än en ära.

Det är inte omöjligt att i frånvaro av civila jobb med en anständig lön kommer många att frivilligt gå med bara för att försörja sig själva och sina familjer. Budgeten är dock inte tillräckligt stor för att fylla luckorna med volontärer. Ett visst antal rekryter kommer att behöva utarbetas. Det är fortfarande oklart hur Kiev planerar att ta itu med denna akuta fråga när så många verkar känna att orsaken inte är värd att riskera sina egna liv för.”

https://www.rt.com/russia/559447-zelensky-ignoring-critical-issue/