Plötsligt har Sverige inga problem med att alliera sig med ett land som definitivt inte värnar den demokratiska rättsstaten

Efter att Sveriges regering nu tagit steget och inlett samarbete med Turkiets president Erdogan har det bubblat upp såväl ris som ros och även en hel del oro i de kurdiska leden efter att en lista med 33 personer – däribland journalister, författare och aktivister – som Erdogan vill att svenska myndigheter ska lämna ut, tidigare publicerats i den turkiska tidningen Hürriyet.

Enligt statsminister Magdalena Andersson finns ingen anledning till oro om man är svensk medborgare samt inte ägnar sig åt terroristverksamhet, men vem beslutar det – svenska eller turkiska myndigheter och kommer Sverige sätta sig på tvären när ett Natomedlemskap står på spel? Socialdemokraterna har visat sig hårdhudade förr, exempelvis vid Baltutlämningen efter andra världskrigets slut och när man lever efter devisen makten framför allt är det nog inga problem att offra några kurder när man kan vinna något på det.

Att Sverige som så många gånger genom åren kritiserat Turkiet för hur de bryter mot mänskliga rättigheter nu så lättvindigt ingår allians med densamma är ett hyckleri och nedanstående artikel skriven av advokat Mikael Westerlund, som bland annat är styrelseledamot i Svenska avdelningen av Internationella Juristkommissionen med erfarenhet som internationell rättegångsobservatör vid rättegångar utomlands där det finns anledning att antaga att grundläggande rättigheter kommer att kränkas, påminner utförligt om att Turkiet inte är en demokratisk rättsstat.

______________________________

Turkiet kontra demokratiska rättsstater

Publicerad 2022-05-31

Sveriges legitima intresse av att beviljas medlemskap i försvarsalliansen NATO får inte medföra att Sverige lägger sig platt för Turkiet under ansökningsprocessen. Det är därför viktigt att Utrikesdepartementet i de bilaterala kontakterna med Ankara inte är undfallande.

Det finns också anledning att påminna oss själva under ansökningsprocessen om vad Turkiet idag är för typ av samhälle och vad för typ av regim som president Recep Tayyip Erdoğan leder.

En bra utgångspunkt är Utrikesdepartementets rapport om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer ifrån år 2021.

Respekten för de mänskliga rättigheterna, demokratin och rättsstatens principer urholkas löpande i Turkiet. Landet saknar idag ett oberoende rättsväsende och rättssäkerheten har undergrävts väsentligt sedan Recep Tayyip Erdoğan och hans AKP tog över styret.

Turkiet fälls också löpande av Europadomstolen för mänskliga rättigheter men domstolens domar verkställs inte.

Exempelvis har man infört straffbestämmelser mot terrorism och brott mot staten, liksom anklagelser om förtal av presidenten som används med närmast kirurgisk precision för att tysta oliktänkande och regimkritiker.

Udden är framför allt riktad mot det demokratiska prokurdiska partiet Folkets demokratiska pari HDP. Men även mot det sekulära partiet CHP och dess medlemmar, samt förtroendevalda.

Recep Tayyip Erdoğan använder strafflagstiftningen som redskap för att tysta kritiker och det är mot bakgrund av det vi ska förstå den turkiska ambassadörens uttalande om att man gärna ser att Sverige utlämnar den svenska riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh.

Det är nämligen så man emellanåt gör i Turkiet. Man burar emellanåt in offentliga personer som inte gillar presidenten och då spelar det liksom ingen roll om det är folkvalda parlamentsledamöter.

Det mest tydliga exemplet på det är det djupt orättfärdiga frihetsberövandet av HDP:s partiledare Selahattin Demirtaş.

I det turkiska presidentvalet 2014 fick Demirtaş 9.6% av rösterna vilket inte kunde accepteras av regimen i Ankara som svarade med att i november 2016 gripa honom tillsammans med ett antal parlamentsledamöter ifrån HDP. Sedan dess har han suttit orättfärdigt frihetsberövad.

2017 besökte jag Turkiet för att som internationell rättegångsobservatör, tillsammans med diplomater och jurister från hela Europa, följa en förhandling mot Selahattin Demirtaş. Vår ambition var att som oberoende rättegångsobservatörer närvara vid förhandlingen för att därefter utvärdera huruvida processerna uppfyller internationella miniminormer avseende rätten till en rättvis rättegång.

De turkiska myndigheterna hade också i förväg meddelat att de internationella rättegångsobservatörerna skulle beredas tillträde till förhandlingen men väl på plats förhindrade kravallpolis oss tillträde till förhandlingssalen.

Rätten till en offentlig rättegång är en fundamental del av rätten till en rättvis rättegång. Av Europakonventionens artikel 6 framgår att var och en vid prövningen av en anklagelse mot honom eller henne för brott är berättigad till en rättvis och offentlig rättegång.

Rätten till en offentlig rättegång framgår också av FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. FN:s Generalförsamling har därutöver erkänt rätten för rättegångsobservatörer “[t]o attend public hearings, proceedings and trials so as to form an opinion on their compliance with national law and applicable international obligations and commitments” (Article 9(3)(b) of the UN Human Rights Defenders Declaration).

Europadomstolen har krävt att Selahattin Demirtaş ska friges men det har regimen förstås negligerat. Framför Utrikesdepartementet, i de bilaterala kontakterna, krav på att Selahattin Demirtaş omgående måste friges?

Men det är inte bara den politiska oppositionen som Recep Tayyip Erdoğan burar in. Den negativa utvecklingen fortsätter även avseende yttrande-, press- och informationsfriheten, med trakasserier av rättslig karaktär, frihetsberövanden, hot och våld mot journalister, övervakning, regleringar och självcensur.

Det har gått så långt att det inte är möjligt idag att verka som oberoende granskande journalist av regimen i Turkiet utan att riskera förföljelse ifrån statens sida. Turkiet har utvecklats till världens största fängelse för journalister.

Sveriges regering brukar inte sällan, med rätta, framhålla betydelsen av den feministiska utrikespolitiken. Med anledning av det kan det finnas anledning att kort nämna att Turkiet så sent som 2021 frånträdde Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen).

Men president Recep Tayyip Erdoğan har inte bara angripit den politiska oppositionen, journalisterna och legitimerat våld mot kvinnor. Regimen bedriver även en omfattande utrensning ur statsförvaltningen syftande till att Recep Tayyip Erdoğan och hans AKP ska ha full kontroll över hela staten.

Omkring 130.000 offentliganställda inom viktiga samhällssektorer avskedades under undantagstillståndet 2016-2018. Efter kuppförsöket 2016 avskedades cirka en fjärdedel av landets domare och åklagare.

Sedan dess har ett stort antal nya domare och åklagare rekryterats och man kan nog med fog utgå ifrån att samtliga är lojala med Recep Tayyip Erdoğan och hans AKP.

World Justice Projects Rule of Law Index placerar Turkiet på plats 107 av 128 länder. Turkiet rankades särskilt lågt vad gäller respekten för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer.

Det finns exempel på att försvarsadvokater i politiskt känsliga mål själva har blivit föremål för brottsutredningar och frihetsberövanden vilket inte går att förstå på annat sätt än att man ifrån regimens sida vill skrämma advokatväsendet till underkastelse.

Tidningen Advokaten rapporterade 2017 att nära 400 advokater satt fängslade i Turkiet och att bland dessa fanns flera dåvarande och tidigare ordföranden och vice ordföranden i Turkiets regionala advokatsamfund.

Sverige har efter 200 år av alliansfrihet omvärderat den utrikespolitiska doktrinen och majoriteten i riksdagen, tillsammans med regeringen, har landat i att det bästa för Sverige är att ansöka om medlemskap i NATO.

Bakgrunden till det är den ryska olagliga krigsföringen i Ukraina som hotar hela den europeiska säkerhetsordningen.

Paradoxen är att vi ansöker om medlemskap i NATO för att få traktatbundna säkerhetsgarantier till försvar av vår demokrati, vår rättsstat och vår frihet, men tvingas förhandla med en regim som har mer gemensamt med Putins Ryssland än det samhälle vi vill försvara. En regim som kräver att vi ska göra avkall på grundläggande kärnvärden i en demokratisk rättsstat.

Av Mikael Westerlund

https://www.magasinetparagraf.se/nyheter/kronikor/206576-turkiet-kontra-demokratiska-rattsstater/