Antalet självmord i Sverige har sjunkit de senaste decennierna, men inte bland barn och ungdomar. Enligt Folkhälsomyndigheten dör det i genomsnitt 22 barn under 18 år i suicid i Sverige varje år, varav de flesta är 13 år eller äldre. Räknar man med unga vuxna upp till 24 år i statistiken är siffran 160 självmord per år, vilket innebär tre unga i veckan. Fler än 5.000 i åldersgruppen vårdas för självmordsförsök.
Expressen skriver i dag om Linda Falkbäck som den 27 april 2005 tog sitt liv blott 13 år gammal. Föräldrarna berättar att Linda inte var populär i skolan, men hon hade en bästa vän och ägnade mycket tid åt simning samt umgicks med sina systrar. Hon var trygg hemma, pigg, glad och busig, men i skolan var hon osäker. Hon hade börjat försöka passa in bland de coola, men föräldrarna märkte aldrig skillnaden och allt gick så fort.
I efterhand fick de veta att Linda utsatts för ett sexuellt övergrepp i skolan i Bålsta utanför Stockholm där de bodde då. Sista dagen i livet kallades hon för hora. När hon sade ifrån hotades hon till livet och blev slagen av en annan kille. Hon åkte hem. Sedan orkade hon inte mer.
Linda är bara en siffra i statistiken och på senare tid har media i flera artiklar samt radioreportage uppmärksammat barnpsykiatrins brister, där man berättat om barn som begått suicid eller självskadar sig och barn som inte går i skolan med mera eftersom de mått mycket dåligt under lång tid då de inte får hjälp när de behöver det.
För våra beslutsfattare handlar allt bara om statistik och pengar, där det måste se bra ut på pappret – att det är människor av kött och blod, barn i det här fallet, bryr man sig inte om.
Såväl barn- som vuxenpsykiatrin har varit i kris i åratal, där resursbrist och problem med styrning dominerar, så detta är ingen ny företeelse. Ändå har regionerna i landet fortfarande inte kommit till rätta med problemen som bara ökar för var dag som går.
Så vad gör våra regionpolitiker förutom att ösa pengar över privata vårdaktörer som ska avlasta regionerna vad gäller barn med NP-problematik, som dominerar området? Man tillsätter en vårdmiljard och sätter press på mottagningarna att snygga till siffrorna för nybesöken med den viktiga vårdgarantin om de vill få ta del av pengarna – ungefär som om det vore mottagningarna som drar benen efter sig, när det snarare handlar om personalbrist.
Hur ska mottagningarna kunna hålla vårdgarantin och pressa in nybesök när det är för få behandlare? På vilket sätt hjälper vi alla de barn/unga som redan haft ett nybesök och i månader – till och med år – stått på väntelista för behandling medan deras psykiska mående försämrats ytterligare? Det är först när de gör ett allvarligt suicidförsök som de prioriteras upp och då får patienter som redan är i behandling stå åt sidan eftersom de få behandlare som finns inte kan trolla fram fler tider.
Även psykakutmottagningarna håller på att duka under på grund av det höga trycket när patienterna inte får tid inom öppenvården som sig bör. I slutändan är det alltid patienterna som är de stora förlorarna.
Så fortgår denna onda cirkel år efter år medan människor lider något fruktansvärt av att vården går på knäna. Men mottagningarna kommer nästan slå knut på sig själva även denna gång för att fixa till siffrorna för nybesöken, så att regionpolitikerna känner sig nöjda när de tittar på dokumenten och skjuter till pengarna samtidigt som otaliga barn som väntar på sitt återbesök och en behandling som aldrig erbjuds, fortsätter gå omkring med ett dåligt psykiskt mående som tär på familjerna samt i en del fall leder fram till suicid.
#vaknapolitiker
Jenny Piper 
Det är inte psykiatrin som är det verkliga problemet, utan det sätt som samhället har utvecklats av politikerna. Jag förstår de unga. Det är motivation och glädjen att leva som tagits ifrån dom. Sverige är idag ett sådan förbudsdiktatur att det snart är lättare att trycka en lagbok med vad som är tillåtet än allt som är förbjudet. På 40 och 50-talet när jag var ung var det mycket entusiasm och planerade för livet, vilken utbildning, vilken karriär, att resa, var skall man bo, man ville spara till en segelbåt, det fanns en framtid utan gränser. Få rökte och ingen använde droger. Dom hörde hemma ”under slussen” på samhällets baksida. Ungdomsgårdar fanns inte, men vi hänge på fiket eller på någon klubb, planerade och diskuterade. Idag vågar de flesta inte ens gå ut på kvällen.
GillaGillad av 1 person
Nu för man väl inte statistik utifrån etnicitet men jag tror att de flesta barn och ungdomar som behöver psykiatrisk hjälp är etniska svenskar. Barn till muslimska föräldrar är nog inte så vanliga i dessa sammanhang. Jag hörde att man förklarade det med att dessa skäms för att söka hjälp men sanningen är nog att en muslimsk familj i regel är tryggare och stabilare än en etnisk svensk familj. Att slippa bli bortforslad till dagis redan i späd ålder och att slippa separerande föräldrar borde vara en rättighet för alla barn.
GillaGilla
Problemen kommer då fram till vården i vuxen ålder istället, jag som arbetat inom vuxenpsykiatrin i upptagningsområde Rosengård vet, så det har inget med etnicitet att göra.
GillaGilla
Inte helt rätt, det har med etnicitet att göra därför att etnicitet kan och regelmässigt har, även om inte nödvändigtvis, med kultur och därmed element som språk, levnadsstil, umgänge, umgängesformer, vänner, släkt, och även mat att göra. Detta är något man blir snabbt mycket krasst medveten om när man arbetar internationellt.
Ett exempel ut verkliga livet. Jag jobbade i Tokyo och vi behövde anställa en svensk ingenjör, delvis på grund av språket. Frun och ungarna var helt med på noterna och tyckte allt var bara spännande. Frun tvingades åka hem efter några månader efter att ha behövt söka psykiatrisk hjälp. Japan är otroligt folkrikt, och hon kunde vakna mitt i natten ur en mardröm att horder av människor trampade ner henne. Det var inte bara att hon saknade umgänge, syskon och släkten, hon sa det kändes som om hon blivit slängd överbor mitt i oceanen, och lämnad. Hon kunde förstås inte språket, och det hjälpte inte att hon hade tillgång till tolk.
Vi vet mycket väl att det tar tre generation att bli ”svensk”, förutsatt att ingen förhindrar det. Det tar minst tre år att permanent bo i ett land som Japan eller Kina att bara börja kunna anpassa sig för att känna sig bekväm.
Detta gäller även omvänt för invandrare till Sverige. För dom är Sverige som ett ”Japan” eller ”Kina”. Sverige har faktiskt ett väldigt svårt språk och en ganska obegriplig mycket ovanlig kultur. Det är nog en anledning till att just muslimer så krampaktigt hänger sig fas vid religionen, vilket i tur försvårar eller förhindrar deras anpassning, integration, till Sverige.
Detta gäller även tonåringar. Yngre barn smälter in i gemenskapen blixtsnabbt, och lär sig även språket. Jag upplevde det själv i Sverige efter kriget när flyktingarna från Tyskland kom. En gång dom går in i puberteten och börjar bilda vänkretsar är det inge bra idé att omplantera dom.
GillaGilla
Det jag menade som svar till Rolf är att det inte är mer psykisk ohälsa bland infödda svenskar än bland invandrare som han indikerade.
GillaGilla
Detta är ett verkligt exempel. Som ungt barn flydde en flicka från Pinochets Chile till Sverige. Hon växte upp i en svensk familj. Hon gifte sig med en svensk, barnen kom och växte upp, och så småningom kom barnbarnen. Hon längtade alltid tillbaka till sitt Chile, och till och med packade väskan för att åka, men kom aldrig iväg. Så var det fotbollsmatch en dag mellan Sverige och Chile, med barnbarnen strategiskt placerade framför TVn. Hon hejade på Chile, varpå ett av barnbarnen vänder sig om och på ett direkt sätt som bara barn kan göra frågade: ”Mormor, varför hejar du på Chile när vi är svenskar?” Hon blev så upprörd att hon var tvungen att gå ut. Hon berättade hur hon vandrade runt i grannskapet, genom parkerna där hon själv lekt som barn, där henne egna barn lekt, och nu hennes barnbarn lekte. Mycket långsamt gick det upp för henne, att, faktiskt, dom hade blivit svenskar.
Om man vet vad man skall leta efter går detta även igen i till exempel personer som adopterats som spädbarn från Asien till västerländska länder. Bara för ett par månader sedan fick jag ett brev från USA, från en ung dam på ett universitet. Hon var rent desperat att få kontakt med sin mormor på Taiwan, och undrade om jag kunde hjälpa med att skriva ett brev på kinesiska. Tyvärr har Taiwan ett annat skrivspråk än fastlandskina, traditionell kinesiska, vilket jag inte kan alls, men jag kunde ge en hel del råd. Använd till exempel appen WeChat, vilken har en bra översättningsfunktion. Använd aldrig komplicerad meningsbyggnad i elektroniska översättare.
Tyvärr, etnicitet har betydelse, men det gäller att förstå hur detta och människan fungerar, och mycket få personer klarar det. Det är inget enkelt och rakt samband. Vi är inte lite olika bara på utsidan utan även på insidan. Det svenska samhället byggdes för svenskar. När en asiat, Mellanöstern person, eller afrikan kommer till Sverige blir det en viss missanpassning i gränssnittet. Den är absolut inte oöverkomlig, men det gäller att förstå den. Detta varierar även med ursprunget inom samma ursprungsområde. Svenska politiker tro att man kan massimportera andra kulturer, och med hjälp av lite bidrag blir dom svenskar. Så fungerar inte människan. Detta fenomen även vad som binder Taiwan till resten av Kina. Man raderar inte 25,000 års historia med politiska floskler som USA försöker göra.
GillaGilla
Rosengård är kanske för litet område för en säker slutsats och kanske inte befolkningsmässigt representativ men etnicitet och religionstillhörighet kopplad till psykisk ohälsa vore väldigt intressant att få veta. Men sånt får man väl inte forska på i Sverige för då kommer väl några kända tidningar och organisationet och vrålar rasism.
GillaGilla
Inte ett dugg konstigt att unga mår dåligt. Dessvärre är psykvården under all kritik enligt min erfarenhet. Kunde skrivit hur mycket som helst om det. Landet Sverige nedmonteras bit för bit.
GillaGillad av 1 person