Har EU råd att hota och straffa Kina?

Efter att ha tittat igenom kvällens nyhetsflöde där man försöker inbilla oss att EU har makt att påverka hur Kina ska agera gentemot Ryssland, är det förlösande att ta del av en text som inte hymlar utan säger som det är och frågan är om EU har råd att ha hög svansföring under rådande omständigheter.

_________________________

Text: Timur Fomenko, politisk analytiker

”Sedan konflikten i Ukraina började har det gjorts en samlad ansträngning för att försöka etablera en större ”transatlantisk” kontroll över Västeuropas utrikespolitik, eller för att tala mer explicit, för att ställa den i linje med USA:s.

Amerikas utländska inflytandeoperationer på kontinenten är enorma, allt från en armé av finansierade tankesmedjor, till allierade journalister och naturligtvis politiker. Det föga överraskande är att situationen med Ryssland har vävts in i den mångåriga ansträngningen att även få Europa att anpassa sig till USA:s preferenser för Kina och att demontera ”Merkel-arvet” av engagemang med Peking.

Detta gör dagens toppmöte mellan Kina och EU till en så kritisk tidpunkt. Det är oundvikligt att tidningar som Financial Times försöker rama in den här händelsen i enbart negativa ordalag om Peking, som en artikel med titeln: ”Rysslands invasion av Ukraina skapar en ny enhet av EU:s syfte med Kina”, där man förutspår att en hårdare hållning mot Kina kommer försöka ”pressa” dem till att förneka Moskva.

Men denna ställning är långt ifrån verkligheten. Vad EU säger och vad EU gör är ofta två separata saker som försöker ge sken av enighet oavsett vad. I praktiken har Bryssel i själva verket inte längre den politiska viljan, enigheten eller medel att heltäckande tvinga Peking att göra någonting, särskilt efter att Kina bekräftat att dess strategiska partnerskap med Ryssland fortsätter att vara ”utan gränser”.

Det är inte bara EU:s uppenbara enighet om Ryssland, som Financial Times försöker framställa som ”överraskande” för Peking, som är avsevärt överdriven, utan det verkar ännu mindre troligt att blocket har den politiska beslutsamheten som krävs för att uthärda smärtan av en frontalkollision mot en mycket starkare ekonomisk partner som Kina, vilka nu är större än hela EU i termer av nominell BNP.

Hur som helst verkar det uppenbart att vägen för att anpassa sig till amerikanska utrikespolitiska intressen kommer att göra Västeuropa svagare, fattigare och mindre relevant än någonsin tidigare.

Västländernas inställning till Kina när det handlar om Ukraina är i allt högre grad att behålla kakan och äta den. Peking framställs som en motståndare, en konkurrent och en rival samt de skildras ständigt med misstänksamhet, förakt och skepsis i mainstream media. Det finns en plan för att försöka militarisera hela dess omgivning, där USA uppmanar europeiska länder att antaga ”Indo-Stillahavsområdets” strategier, skicka krigsfartyg in i Sydkinesiska havet och stödja Taiwan, medan relationerna mot det framställs som en binär kamp för dominans mellan auktoritärism samt liberal demokrati.

Under de senaste två åren har den välvilja västvärlden tillsammans visat mot Kina varit minimal. Även om större delen av Europa inte har legat på samma nivå som de engelsktalande länderna, har USA:s ansträngningar för att dra åt tumskruvarna varit märkbara genom dess inflytandekanaler. Trots detta förväntas Kina fortfarande samarbeta och tillmötesgå västvärldens krav på olika saker som tjänar deras egna intressen, ofta på baksidan av olika hot.

Det är oundvikligt med en sådan hållning att Kina kommer fortsätta att se sitt strategiska partnerskap med Ryssland som mångfacetterat och avgörande. Varför skulle Peking kasta Moskva under bussen till förmån för väst, när väst helt uttryckligen inte visar någon som helst goodwill eller avsikt till Kina?

Även om det kanske inte innebär att man helt och hållet stödjer situationen i Ukraina, så innebär det inte heller att man måste fördöma den på vissa länders begäran. Kinas försäkring är både försiktig och strategisk. Om det finns något samarbete eller förmåner att få angående denna situation, är Peking i sin rätt att kräva ett högt pris i gengäld.

Tysklands årliga ekonomiska tillväxtprognos har sänkts till bara 1,8 när dess katastrofala energipolitik börjar ta ut sin rätt, medan inflationen har nått ett rekord på nästan 10% i Spanien. Har EU råd att hota och straffa Kina? Och kommer varje EU-stat att stå för det? Inte en chans.

EU bör istället fråga sig själva: Finns deras självutnämnda strategiska oberoende eller kommer de att kasta bort sin win-win diplomati med sina största handelspartners för att passa Washingtons betänkligheter? Det är väldigt mycket kristid.”

https://www.rt.com/news/553132-eu-pushing-china-not-feasible/