Att jobba inom barnpsykiatrin är som att sitta med bakbundna händer på ett sjunkande skepp. Alla regionpolitiker i landet hade behövt besöka sin närmaste Bup-mottagning för att på riktigt förstå hur illa det är ställt och hur många barn som mår fruktansvärt dåligt, men ändå väntar år efter år på behandling. Hur ska för få resurser kunna hjälpa så många och är det humant att prioritera endast de mest suicidala medan resten får vänta i åratal och är det humant att prioritera endast de mest suicidala medan övriga får vänta i åratal? Det är en omöjlig ekvation och en oerhörd risk för allvarlig skada samt suicid. Inte undra på att läkare samt psykologer slutar inom landstinget för att istället ta mer välbetalda jobb på privata mottagningar där de slipper möta de svåra patienterna och känna sig otillräckliga.
Det är barn vi pratar om som behöver hjälp nu för att slippa livslångt lidande och kanske fastna i kriminalitet längre fram, men trots att det tack vare färska reportage i media är ett problem som våra makthavare är väl medvetna om gör man inget åt det förutom att beklaga situationen och hänvisa till att man tittar på det samtidigt som man vräker ut miljoner på samarbeten med privata externa kliniker som tjänar storkovan på att göra NPF-utredningar åt regionernas patienter. Ändå är det ingen region i hela landet som klarar vårdgarantin.
Det är ett välkänt faktum att patienter med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning (exempelvis ADHD-diagnoser) ökat väldigt mycket de senaste åren och tar upp plats för de som är i större behov av psykiatrisk specialistvård. Man ska helst undvika att ställa grupp mot grupp och självklart finns det många av dessa patienter som har så pass svår funktionsnedsättning att de behöver hjälp, men när barn med trauman, svår ångest och depression måste skada sig själva eller göra suicidförsök för att överhuvudtaget få hjälp är det något som är allvarligt fel i systemet.
Hur många vet ens vilka som är regionpolitiker i den kommun man bor i? Inför det kommande valet är det viktigt att vi väljare ställer krav på de som ska styra på regionnivå så att de prioriterar rätt hur våra skattemedel fördelas, men vem vet – Bup kanske inte ens finns kvar i framtiden utan allt blir till slut privatiserat.
#vibetalar
Jenny Piper 
Reblogga detta på Life, Death and all between.
GillaGilla
BUP är katastrof och sedan när dom skrivs över i vuxenpsykiatrin så verkar det inte ett spår bättre. Vuxenpsykiatrin har väntetider på upp till ett år om inte mer. Så vad lär våra unga av det??? Att psykvården ”suger” är milt uttryckt för vad dom tycker och än värre är att en ung människa i min närmsta krets sa häromdagen att psykvården helst ser att man dör så dom slipper hjälpa……
GillaGilla
Även jag har förstått att Bup och psykiatrin är undermåliga i sin hantering att ta emot och behandla patienter. Dom som har störst behov bör rimligtvis få hjälp först, problemet blir då att även dom som har mildare variant av behov av hjälp kan bli ännu sämre medans man väntar, Och det är också just så, att många av dom som har någon/några former av diagnoser ofta även har självskada, ångest och självmordsproblematik, det går inte så sällan hand i hand. Som det ser ut nu så behövs det fler vårdteam därute i landet. Men psykiatrin är inte något hett ämne i normala fall, inte heller att ens valkampanja med. Lite psykiskt lidande får väl alla stå ut med, det är bara att ta sig i kragen (Ironi). Jag vill gå så långt som att säga, att medvetet ha en politik där det inte sätts resurser till de psykiskt sjuka, är som att vara skyldiga till dessa patienters lidande och självmord. jag har på mycket nära plan sett vad svår psykiskt sjukdom handlar om, det kan vara grymt och nattsvart. Där man sett att endast självmord är den enda vägen ut ur helvetet,
Vänligen Nina
GillaGillad av 1 person
Jag har inga speciella kunskaper eller erfarenheter i ämnet, men jag undrar, varför fanns problemet inte förr, och varför blir det bara värre. Jag talar om 40-talet och 50-talet. Världen var friheten för oss. Vi simmade i sjöarna, drev omkring i skogarna, med föräldrar helt övertygade att vi aldrig skulle hitta hem igen. Vi campade, med föräldrarna helt övertygade att vi aldrig skulle överleva natten. Tält hade vi inga, ett par vaxade bomullsdukar dög bra, varken plastskynken eller mobiltelefoner var ännu uppfunna. Jag fick en kompass i present, med en lång vidhängande förklaring hur man kan hitta med den. Jag använde den aldrig. Alla visste att trädkronor är större på sydsidan och mossan växer på nordsidan. Alla visste hur man bestämmer väderstrecken med solen och en armbandsklocka. Jag undrar om det inte är just politikerna som skapat problemen med detta förtryck- övervaknings- och kontroll-samhälle där alla förväntas vara perfekta och till pricka skall följa förbuds-bibeln, även kallad lagboken. Inga avsteg tillåtna. Nu vill man att politikerna skall lösa problemet på samma sätt som dom skapat det. Som Einstein en gång lär ha sagt, det går inte att lösa et problem med samma metoder som man skapat det.
GillaGillad av 1 person
Instämmer helt med Karl W ……kanske centralbankerna runt om i världen borde läsa din slutkläm…….. det får vi ta upp i en annan diskussion .
GillaGilla
Om våra politiker funderade på orsakerna till varför vår unga generation mår allt sämre så skulle de se likheter med att bygga ett hus….allt startar med grunden och ju noggrannare man är i början desto stadigare hus. Vad barn och ungdomar behöver är närvarande vuxna och bra förebilder men även en skola som kan stimulera dem samt något vettigare att pyssla med på fritiden än skärm tiden som vi ser tar över allt mer på bekostnad av aktiviteter där kroppen får röra på sig. Det finns säkert fler orsaker/anledningar men vi föräldrar är trots allt de som våra barn oftast tar efter och gör vi tokiga saker ”spiller” det över på våra barn.
GillaGillad av 1 person
Har Sverige alltså förändrats så mycket att föräldrar (och vänkretsen) inte längre orkar prioritera tid för sina barn?
Jag undrar hur mycket som Internet har påverkat människors beteende och val/prioriteringar, som om ett slags osynligt skikt har lagt sig mellan människor som både minskar och försvårar behovet/viljan av medmänsklig kontakt.
Är det så att mobiltelefonen nu har blivit någon slags ”biljett” till själva livet (umgänget, samhället: privata tjänster/affärer, statlig service)?
Var är landet på väg? Hur ska det sluta?
GillaGillad av 2 personer
Tror du är något på spåret där.
GillaGilla