En fredens värld – inte ens barn tror väl på det längre

När jag gick i småskolan fick vi lära oss sången ”En fredens värld” och våra naiva barnasinnen trodde verkligen att såväl krig som korruption skulle vara borta när vi väl växte upp. Refrängen till sången dyker upp i mitt huvud när jag med en känsla av förakt beskådar de otaliga inlägg som våra lismande politiker från höger till vänster nu gör i samband med Ukrainakrisen för att vinna politiska poäng samt flytta fram positionerna för ett svenskt Natomedlemskap. Vem orkar se Ulf Kristerssons allvarliga min, Nyamko Sabunis blågula kläder och Annie Lööfs uppläxande inlägg flera gånger per dag utan att känna en kräkreflex? Många tydligen med tanke på hejaropen i kommentarsfälten.

Jag undrar i mitt stilla sinne hur många av dessa Natoförespråkare som på riktigt är villiga att skicka sina barn och barnbarn utomlands för att strida för främmande makt samt hur illa rimmar det inte när människor som annars kritiserar Turkiets lynnige president Erdogan nu inte har något emot ett försvarssamarbete.

Man undrar också hur Sverige ska klara av en avgift på en halv miljard om året samt därtill 2% av BNP till det egna försvaret när vi redan nu kämpar med EU:s höga avgifter – varför pratar inte makthavarna och media om detta?

Noterade i går att Ukraina nu skrivit under en EU-ansökan som åtta EU-länder kräver ska behandlas så snabbt som möjligt, men hur landet ska ha råd med EU-avgiften pratar man inte om. Det blir väl vi övriga redan hårt belastade medlemsländer som får kompensera det med högre avgift, men det är väl inga problem i landet där solidaritet är ett ledord och stora delar av befolkningen lever i villfarelsen att någon annan betalar.

Alla som nu säger att de vill ha fred i världen borde noga överväga vem de lägger sin röst på i höstens val och en röst på något av de globaliststyrda riksdagspartierna är en garanterad biljett till ytterligare fyra år med krig, maktmissbruk, korruption och destruktiv politik som gräver stora hål i folks plånböcker.

#vibetalar