Det är många som har kommenterat det faktum att jag lider brist på motivation att skriva texter eftersom jag inte känner hopp och därför upplever det som svårt att sprida hoppet vidare.
Vissa känner igen sig i det jag beskriver, medan andra känner sig stabilt omgivna av hopp. Någon skrev att man aldrig tappar hoppet på SD som nu långsiktigt får chansen att växa ihop med KD och M – men det vill jag nog se först innan jag börjar tro på.
Det är för övrigt fascinerande att så många fortfarande känner sig så lugnade enbart av Jimmie Åkessons existens. Jag har inte hört ett pip från honom, förutom kommentarer efter omröstningen för snart en vecka sedan samt så klart kommentarer efter regeringsförklaringen och ministerutnämningarna. För att vara en ”stark” ledare så är han väldigt osynlig må jag säga. Tyvärr känner han väl som alla andra – uppgivenhet! Det finns väl inte så mycket att säga när man försöker hålla låg profil och bli accepterad i gänget.
Helt fel approach enligt mitt tycke för det jag efterfrågar just nu är inspiration och motivation av en kraftfull ledare med kurage!
När jag läser svensk media återfinns inget av detta i något led, men läser jag internationell press så blir jag direkt motiverad av Kurz, Salvini, Le Pen och Stöjgård för att nämna några.
Italiens inrikesminister Matteo Salvini uppdaterar sin Facebooksida flera gånger per dag och varje gång är det eldiga fraser till folket – exakt det som vi alla törstar efter här i Sverige.
När vi nu begåvats med ett gäng nickedockor till regering, så vore det på sin plats att vi åtminstone får en stark opposition för att väcka kamplusten igen hos alla som vill kämpa för ett bättre Sverige, men än så länge lyser kompetenta och modiga riksdagspolitiker med sin frånvaro.
Denna stiltje gör verkligen ingen människa glad och jag börjar allt mer känna mig som tjurfäktaren i tjuren Ferdinand som gör alla dumma grimaser han kan komma på för att få en reaktion.
Här är ett svältfött folk som bara längtar efter någon som kan ta dem med storm – så vad väntar de egentligen på och vad är det som håller dem tillbaka?
Realitycheck ahead… det här är Sverige – mellanmjölkens förlovade land, där ingen helst ska sticka ut för mycket. Hail, Löfvén!
Jenny Piper 
Reblogga detta på Micaels Lidéns Blog.
GillaGilla
Kan tänka mig att även JÅ & Co tappade lite luft efter detta. Men ju mer arbetet i Riksdagen kommer igång, ju mer kan de gå i hårdare opposition. Sen är det dags att börja planera för EU-valet och det är säkert där krut läggs nu.
Förhoppningsvis kommer de med ngt slagfärdigt som blir eld i häcken på de andra.
GillaGilla
Hittills har ju JÅ tjänat opinionsmässigt på att hålla en låg profil. Dels för att övriga partier ger honom gratis reklam genom att högljutt framföra sin SD-fobi som sitt existensberättigande, dels för att vad han än säger så tas det ur sitt sammanhang, vinklas och vänds emot honom. Sossarna har också till viss del upptäckt det här och under hösten tyckte jag mig märka att hans deras opinionssiffror steg när Stefan Löfvén höll tyst.
Men det här har hållit på lite för länge nu och det är som du säger dags att JÅ gaskar upp sig litet Nu är det opposition i skarpt läge eftersom vi har fått en regering. Ett ljus i mörkret är Ebba Bush Thor som har stått rakryggad under valrörelse och regeringsstrid. KD har snart gått om C i mätningarna. Jag tror att många som innerst inne vill ha SD men inte vågar säga det högt av rädsla för att förlora sina jobb, sin familj och sociala umgänge istället väljer KD för att det känns något tryggare. Man behöver ju inte vara bokstavstrogen kristen, abortmotståndare osv; det räcker med att man kan identifiera sig som kulturkristen med Lucia, påskris och vackra julpsalmer. Jag hör själv till denna kategori.
GillaGillad av 1 person
Samma här!
GillaGilla