Hur länge kan man vänta med att sätta in åtgärder innan det är för sent?

Innan den slutliga regeringsbildningen i förrgår hyste jag ett visst hopp om att det ändå skulle bli en M-styrd regering tillsammans med KD. Inte för att Ulf Kristersson står särskilt högt i kurs hos mig, men partiet hade ändå flera punkter i sitt valmanifest som pekade åt rätt håll – bland annat färre asylsökande, TUP som huvudregel, försörjningskrav vid anhöriginvandring, krav på egen försörjning och kunskaper i svenska för att få PUT, kunskapstest i samhällhällsorientering för alla nyanlända, obligatorisk språkförskola för barn till nyanlända, öka antalet verkställda utvisningar och inre kontroller, förläng preskriptionstiden för asylärenden och korta handläggningstiderna, stopp för kompetensutvisningar, illegala invandrare ska bara ha rätt till akut vård, återkalla medborgarskap för den som begått allvarliga brott mot staten eller lämnat felaktiga uppgifter vid ansökan.

Det här var bara ett axplock och det fanns dessutom flera bra åtgärder för att motarbeta kvinnoförtryck samt stävja den ständigt ökande brottsligheten. Förslag som hade kunnat få stöd i riksdagen av Sverigedemokraterna, som bedriver liknande politik och förhoppningsvis kunnat genomföras.

Nu vet vi dock att scenariot blir helt annorlunda. Istället för att ta i med hårdhandskarna som samhället verkligen är i behov av, så kommer man istället att fortsätta linda den nyanlända valboskapen runt pekfingret genom öppna hjärtan-politik som blir extremt kostsam för samhället och särskilt kommunerna. Fler migranter och ännu fler anhöriga när vi redan har problem att ta hand om de som är här, säger sig självt att det inte kommer att gå ihop. Öppna gränser-tänk och terapi samt handhjärtan åt jihadister, trots att radikal islam har identifierats som det största hotet mot Sverige är också en mycket oroande faktor.

Det senaste året har jag skrivit dussintals inlägg om det pågående kvinnoförtrycket i Sverige såväl som utbredningen av islamistisk extremism, vilket tack vare att våra naiva politiker stuckit huvudet i sanden i flera decennier nu är djupt rotat i landet. I min enfald trodde jag att nu när vi äntligen skulle byta regering så kunde vi börja ta tag i dessa eskalerande problem, precis som allt annat som under allt för lång tid fått anstå på grund av politikernas feghet och ignorans, därför känns det nu lite som om luften gått ur ballongen.

Vad är det för vits att skrika sig hes över allt som är fel i landet när den rödgröna centerliberala vänstersörjan ändå har stängt öronen helt och har helt andra planer för landet de närmaste fyra åren? Visst, det kommer ett nytt val 2022 men det känns just nu som en evighet och under tiden kommer migrations- och integrationsproblemen såväl som den grova kriminaliteten och terrorhotet bara att öka. Hur länge kan man vänta innan det är för sent att sätta in åtgärder?

Jag är dessutom fortfarande irriterad på Stefan Löfvéns uttalande igår om att det är på grund av Lööfs kön som hon attackeras verbalt – jösses, hon har ju svikit en stor del av landets väljarkår så vad in i glödheta förväntar de sig? Att vi ska stryka henne medhårs och hylla hennes insats? Hon och Björklund har själv grävt sina gravar och de lär bli varse sitt misstag nästa gång väljarna får säga sitt!

blå

Annonser

2 reaktioner till “Hur länge kan man vänta med att sätta in åtgärder innan det är för sent?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s