Gott nytt år – ut med det gamla och in med det nya!

Årets sista dag är här och när jag ser tillbaka på året som har gått så är det med blandade känslor.

När jag skummar igenom min nyårskrönika från förra året så noterar jag att den avslutas med förhoppning och framtidstro eftersom vi gick in i valåret 2018. Tyvärr vet vi nu med facit i hand hur det gick och vi går således in i 2019 utan att ha en ny regering på plats, med två usla alternativ till buds. Jag har dock ältat det här så mycket det senaste halvåret att jag inte tänker säga så mycket mer än att oavsett om vi får Löfvén eller Kristersson som statsminister så ser jag ingen ljusning för Sverige eftersom ingen av dessa herrar har det som krävs för att rädda landet.

Min politiska hemvist är också något som rört sig lite fram och tillbaka under året. Efter sommaren 2017 lämnade jag av olika anledningar Sverigedemokraterna därhän och detsamma gällde mina politiska ambitioner. Efter en kort session hos Medborgerlig Samling landade jag sedan i slutet av året som politiskt obunden, men med sympatier för den politik som SD och MED representerar. Hela valåret ägnade jag åt att kämpa för att få människor att inse att en röst på Alliansen var en röst på S och i slutändan infriades tyvärr detta politiska scenario tack vare att alltför många vägrade släppa på prestigen och ta sitt förnuft till fånga. Under de sista veckorna har jag dock alltmer återgått till att sympatisera med de två partier som jag vurmat för i mina yngre år, nämligen KD och M, men M har fortfarande en partiledning som influeras alltför mycket av Reinfeldt och KD har deltagit i mobbningen av SD precis som resten av sjuklövern så därför kan jag inte stödja dem helhjärtat. Jag fortsätter således att vara politiskt obunden, men min förhoppning för Sverige inför det nya året är att vi får en regering bestående av KD+M+SD, men mycket talar för att det inte är möjligt så jag har inga stora förhoppningar. Den som orkar vänta ut alla kafferep, sonderingar, partiledarsamtal och menlösa omröstningar får se!

Den första halvan av 2018 gick i censurens tecken och vi var många som drabbades av Facebook-polisen som stängde konton samt utdelade korttidsstraff både till höger och vänster – något som eskalerade ju närmare valet vi kom. Aktivistgrupper med vänsterinfluenser var bovarna i dramat och #jagärhär med Mina Dennert i spetsen, stod för det största bidraget. Även om jag bara drabbades av avstängning i några dagar, till skillnad från andra som befann sig i ofrivillig exil i flera månader, var det dessa Gestapo-fasoner som föranledde mig att starta en blogg eftersom jag ville vara säker på att ha en plattform att kunna komma till tals på utan att riskera att någon satta munkavle på mig. Men det fanns också ett annat skäl, nämligen att nå ut till människor som inte använder sociala medier. Efter lite drygt sex månader kan jag konstatera att det har gått över förväntan och extra roligt är att det är många besökare från hela världen som hittat dit och statistiken visar att favoritämnena under året har varit FN:s globala migrationsavtal såväl som inlägg om burkaförbudet.

När jag scrollar igenom inläggen från början av året så är det vissa som sticker ut mer än andra – till exempel H&M:s beslut om att plocka bort barnstrumpor med Lego City-motiv för att en muslimsk man kände sig kränkt efter att ha utläst ordet ”Allah” på arabiska på en studsande borr när han vände strumporna upp och ned. H&M var även inblandade i en annan händelse som jag har haft svårt att glömma, nämligen när man använde en mörkhyad liten pojke som modell för en t-shirt med motiv föreställande en apa och med texten ”coolest monkey in the jungle”, varpå antirasister rasade över tilltaget och H&M återigen fick dra in en produkt. I Sydafrika blev det till och med kravaller och vandalisering tack vare detta oskyldiga tilltag. Det har blivit en mycket sjuk värld där ute, där vitt och svart återigen används som slagträ i debatten med en ökad polarisering som följd och människor som kränks för minsta lilla, samtidigt som små barn pådyvlas åsikter som inte är naturliga i deras värld!

Jag har under året skrivit otaliga inlägg i kampen mot kvinnoförtryck och fått min första burkini-upplevelse på badhuset i Ystad, såväl som skådat kvinnor i slöja och heltäckande klädsel på stränderna som inte badade med sin man och barn trots sommarhettan. Samtidigt slog vårt grannland Danmark ett slag för kampen mot kvinnoförtryck genom att införa burkaförbud. Min förhoppning har varit att Sverige på något sätt ska följa efter, men tyvärr har ingen tillstymmelse till intresse kunnat noteras hos våra styrande, tvärtom – i Sverige hyllar vi istället kvinnoförtrycket! Själv har jag lämnat in ett medborgarförslag om förbud mot slöja i skolan för både elever och skolpersonal, men jag har inga förhoppningar på att Ystad kommun ska gå mot strömmen och som först i landet införa något så ”kontroversiellt”, men syftet är att väcka debatt.

Att sticka ut hakan och stå upp för sin åsikt ses dock inte med blida ögon i alla läger och i år var första gången som jag fick mottaga ett verbalt hot, när någon ringde hem till mig och ifrågasatte varför jag ville införa förbud mot böneutrop samt kallade mig för en hora som förtjänade en käftsmäll. Polisanmälan lades ned som förväntat, men efter att jag bytte telefonnummer så har det faktiskt inte återupprepat sig än i alla fall och så hoppas jag att det förblir.

Det här året har också varit annorlunda på det privata planet, eftersom jag förra året valde att separera efter julhelgerna och efter att nu ha bott ensam i drygt ett år så kan jag konstatera att det har sina för- och nackdelar, men självklart får man dra ett tyngre lass både på det ekonomiska och vardagliga planet. Med fyra barn i huset flera gånger i veckan så är det alltid livat och därför finner jag en viss tillfredsställelse av att ha det tyst och lugnt vissa dagar, men visst saknar man tvåsamheten ibland. Å andra sidan har jag fått nya erfarenheter som jag aldrig skulle ha fått annars, som att klippa gräset, plantera träd, klippa häckar, rensa avlopp och skruva ihop saker. Jag är dock inte särskilt teknisk av mig så oftast får jag ringa in barnens pappa när det blir mig övermäktigt. Beslutet är dock inget som jag ångrar och barnen verkar heller inte ha tagit skada då vi löst boendet på ett smidigt sätt, så jag ska inte klaga.

Under året har jag roat er läsare med anekdoter kring datingappen Tinder och mina obefintliga äventyr har fått er att dra på smilbanden när jag har stött på allt från pizzabagare och danska kockar till Fi-röstande män och Peshmerga-krigare, men i slutändan blev det bara en enda date på ett helt år så det är knappast något att skryta om. Det finns säkert många som har nöje av appen, men för en kräsen madame med vissa krav på motparten så blir det inte roligare än så här. Jag har dock slutat att betala för eländet så det är åtminstone positivt.

Jag arbetar fortfarande kvar på advokatbyrån och många gånger under året har jag gått med en klump i halsen till jobbet för att jag varit orolig för vad mina chefer skulle tycka om något inlägg jag skrivit eller insändare som publicerats i lokaltidningen, men faktum är att det än så länge har gått smärtfritt. Nu är ju dessa herrar inga ungdomar direkt så de hänger inte så mycket på sociala medier, men Ystads Allehanda läser de båda två. Till och med klienterna har varit positiva när de känt igen mitt namn och berömt mig för mina insändare, så det känns bra. Peppar, peppar för man vet aldrig vad som händer – endera dagen ringer kanske Anne Ramberg och kräver att de agerar.

Jag vill slutligen passa på att tacka alla er som läser och uppskattar mina texter samt nyheter från omvärlden – snart är vi uppe i 4.000 vänner och följare på Facebook! Jag känner mig hedrad över att så många intresserar sig för vad jag skriver och ni bidrager alla till att sluta cirkeln genom att skriva intressanta kommentarer samt dela vidare. Även här på bloggen hålls diskussionen igång och jag tackar alla er som twittrar och länkar vidare!

Nu närmar sig året sitt slut och trots att våra barn och barnbarns framtid ser mer mörk och dyster ut än den gjort på länge så ska vi inte ge upp, för när det känns som mest tungt ska vi minnas att vi är många som tycker och tänker samma sak samt att vi tillsammans är starka och kan flytta berg!