Vem står upp för familjehemsbarnen?

Jag vaknar av att det är storm och ösregn utomhus, en mörk och dyster arla morgon – lite som man ibland känner sig i sinnet när allt känns lite mer tungt än vanligt. En varm barnkropp som snusar intill gör mig påmind om hur dessa unga barnasinnen fortfarande är oförstörda samt fulla med glädje och framtidshopp. För dem är livet toppen bara de får god mat, leka fritt, rita en teckning, gunga så högt det bara går eller läsa en bok. Deras största bekymmer här i världen är om en I-pad är fulladdad eller inte samt vem som ska välja barnprogram först innan frukost. I deras värld skiner solen för det mesta och hoppet spirar inombords.

Tyvärr är inte detta något som alla barn i Sverige får känna, där lyser solen med sin frånvaro och mörkret härskar i kärlekslösa hem. Jag tänker på alla de barn som inte får växa upp med sin familj utan som Socialtjänsten tvingar bort och istället placerar i familjehem, där de ibland får det bra men tyvärr händer det alltför ofta att de får genomgå ett rent helvete.

Jag ser det ofta i jobbet, där små barn tvångsplaceras medan föräldrarna maktlösa överklagar upp till högsta instans men ändå får nej trots att de är fullt kompetenta att ta hand om sina egna barn och verkligen besitter både empati och resurser för att klara detta. Dessutom får de inte besöka barnen i familjehemmen. Det spelar ingen roll hur mycket man ifrågasätter Socialtjänstens agerande och påvisar att uppenbara fel begåtts, Socialtjänstens ord är lag och alltför ofta är det en prestigesak verkar det som. Att det är barnet och dess behov som skall stå i centrum är irrelevant – söndra och härska är det enda som gäller och kvar står en söndertrasad familj med hela livet i spillror.

Vad händer då med dessa barn? Blir det som Socialtjänsten har tänkt sig – växer de upp till starka och empatiska individer som är redo att ta sig an livets utmaningar med ett leende på läpparna tack vare en kärleksfull och engagerande familj som stått bakom dem i vått och torrt? Tyvärr verkar det som att de struntar i det. Hur många fall har inte rapporterats med barn som utnyttjats sexuellt eller farit illa på andra sätt i familjehem? Otaliga! Ändå görs inget för att komma tillrätta med problemen. Minst en gång om året gör någon stor tidning en granskning och skriver långa grävande reportage om dessa olyckliga och utsatta individer samt hur de misshandlas av myndigheternas ignorans. Alla förfasas och experter samt ansvariga ministrar uttalar sig om att så här får det minsann inte gå till – ändå görs inte ett smack! Det är ingen som ser över lagar och regler för att få till stånd en ändring sett till barnets bästa.

Dessutom kan man ställa sig frågan varför ingen uppföljning eller kontroll görs av dessa familjehem? Det verkar vara så att personer med perversa böjelser dras som magneter till att bli familjehemsföreståndare – nyligen kunde vi höra om en flicka som utnyttjats i flera år av både kvinnan och mannen som hon bodde hos. Förfärligt och det var bara ett fall i mängden! Ibland utnyttjas de av andra barn på boendet. De är väldigt utsatta och oskyddade, men vem ser till barnets rättigheter? Många av dessa familjehemsbarn hamnar i tråkigheter med brottslighet och droger som följd – de söker efter något som kan ge dem bekräftelse och lindring.

Jag vet att det är ständig brist på familjehem i kommuner från norr till söder och man söker efter nya med ljus och lykta, så jag antar att man vårdar de få man har med silkeshandskar – kanske vågar man inte undersöka eller kritisera. Men när barnen väl placerats i hemmen så är jag förvånad över att man inte hela tiden gör uppföljande kontroller för att se hur barnen mår i sina nya hem. Det är uppenbart en lukrativ rörelse och många gör det bara gör för pengarnas skull. Om det görs uppföljningar så måste kontrollerna vara mycket undermåliga för inte kan man missa uppenbara tecken på att ett barn mår dåligt, skär sig och vill därifrån för att de blir misshandlade eller sexuellt utnyttjade. Många rymmer om och om igen – det borde indikera att något är allvarligt fel.

Jag har inga invändningar mot att Socialtjänsten ingriper när det är fara för barnets liv, men när det handlar om vårdnadshavare som är vanliga människor men som av någon anledning stämplas som ”olämpliga” av Socialtjänsten på grund av fördomar eller Socialsekreterarens skeva verklighetsuppfattning då är det något allvarligt fel i systemet!

Jag hade önskat att denna institution skulle sättas under lupp. Såväl Socialtjänsten, som nämndemännen och domaren i Kammarrätten samt Förvaltningsrätten har ett ansvar! Det kan inte vara förenligt med barnets bästa att låta Socialtjänstens yttrande stå som praxis för beslutet i alla instanser – de är inte Gud! Det är små barn vi pratar om som främst behöver sin mor och far – det ska bara vara i yttersta nödfall som man beslutar att splittra en familj, men tyvärr sker det alltför ofta utan korrekt grogrund.

När Socialtjänsten bedömer att föräldrarna av någon anledning inte längre är kompetenta att handha vårdnaden så tar man dem många gånger ur askan i elden till något ännu värre. Istället för att skydda barnen utelämnar man dem till monster och sveket blir dubbelt! Hur ska dessa individer någonsin kunna lita på vuxna igen och hur ska de kunna fungera normalt när de växer upp? Vem tar på sig ansvaret för detta? Just nu känns det som ingen – det är bara ett växande mörkertal som sopas under mattan. Att vi dessutom har en kollapsad psykiatrisk vård som inte längre är till stånd att hjälpa barn och ungdomar i tid är pricken över i:et!

Våra hjärtan gråter för alla dessa barn runt om i landet som slits från sina föräldrar och tvingas växa upp med nya familjer, men vi är maktlösa. Självklart finns det undantag och många familjehem är toppen där de verkligen ställer upp för barnet samt behandlar dem som sina egna – all heder till dessa som orkar kämpa på! Men vem gör något åt alla dessa mindre lämpade familjehem där barnen utsätts för både det ena och det andra? Här måste det till politiska beslut, för det är inget som vi vanliga människor kan påverka – men vem tar bollen, vem vågar stå upp för dessa oskyldiga barn vars framtid smulas sönder genom en stämpel på ett papper?

Med tanke på alla problem som tynger landet så är detta bara ett i mängden, så trots att det rör sig om barn så finner jag det föga troligt att någon överhuvudtaget har för avsikt att utreda Socialförvaltningens handhavanden – det är helt enkelt lika underprioriterat som det har varit de senaste decennierna.

Det enda som möjligtvis skulle kunna ha viss effekt är om man inför tjänstemannaansvaret igen och bland riksdagspartierna är det bara Sverigedemokraterna som lobbat på allvar för detta. Moderaterna säger sig vara för att införa det igen och kanske något annat borgerligt parti också är med på tåget, men när förslaget kommer från SD är det omöjligt att rösta igenom.

familjehem

Annonser

7 reaktioner till “Vem står upp för familjehemsbarnen?

  1. Googlar man runt ämnet så ser man att statens institutionsstyrelse är bland de värsta med obefogade inlåsningar och bältningar av mycket unga människor-barn i mina ögon.Staten är som i många andra sammanhang bland de värre och sätter standard.

    Liked by 2 people

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s