Det är dags för svenska folket att bryta mönstret!

Med blott 20 dagar kvar till valet präglas de svenska väljarnas allmäntillstånd just nu av uppgivenhet – främst över att man inte känner att man får de svar man så väl behöver, för att kunna lokalisera det parti som bäst förespråkar de åtgärder som behövs för att vända trenden. Valspurten kan hittills beskrivas som ett politiskt vakuum där väljarnas frustration över handfallna och menlösa politiker utan kurage står i centrum. Jag tror aldrig att jag har varit med om att så många känt en sådan motvilja mot att gå och rösta på valdagen. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att det är en fara för hela demokratin när folket tappar tilltron till makthavarna.

Att all makt skall utgå från folket och att politikerna blott är vår förlängda arm in i maktens högborg är sedan länge förvanskad – det var allt för länge sedan som våra politiska företrädare slutade att lyssna på folkviljan. Normalt sett i ett politiskt val så brukar det finnas två favoriter till att ta hem segern, men denna gång finns det bara förlorare. Det svenska folket vill egentligen inte ha varken Kristersson eller Löfvén som statsminister och en viktig fråga i sammanhanget är vem som egentligen vill ha makten? För den som tar över skutan väntar nämligen ingen dans på rosor – tvärtom!

Landet är kört i botten på många sätt, även om finansminister Andersson gärna justerar siffrorna så att det ska se snyggt ut och invagga människor i en falsk trygghet. Förutom ekonomiska problem som förväntas leda till en lågkonjunktur med alla påfrestningar som det innebär, står anarkin för dörren i och med att den grova brottsligheten har skjutit i taket med gänguppgörelser och våldtäkter som avlöser varandra.

Riksdagspartierna lovar vitt och brett att problemen ska lösas med fler poliser och tävlar om vem som vill anställa flest poliser. De verkar dock glömma en viktig sak, nämligen varför så många poliser har valt att lämna sina yrken. Det var inte enbart på grund av den usla lönen och det ytterst dåliga ledarskapet – det handlar också om brist på rätt insatser från regeringens sida, både den nuvarande röd-gröna och den dåvarande borgerliga. Så länge man inte går till botten med grundproblemet, det vill säga elefanten i rummet, så hjälper det inte att lova fler poliser eftersom ingen vill ha ett yrke där man vet att man inte har rätt resurser för att kunna utföra jobbet.

Det blir i längden oerhört frustrerande och bristen på motivation blir central. En bekant sade häromdagen att det mest effektiva man kan göra är att utvisa hela klanen när någon begår ett brott, detta är dock bara tillämpligt på nyanlända. De grova kriminella individerna som har svenskt medborgarskap och är rotade här, vilket till stor del består av andra generationens invandrare, kommer man inte åt på det sättet. Det här är inget problem som man fixar på en vecka genom att sätta in militären som vissa tycks tro – det här kommer att ta åratal att reda upp och det kräver både hårdare straff och rätt förebyggande insatser i skolan såväl som på fältet. När majoriteten av partierna inte vill se den stora bilden, så är det inte konstigt att poliserna drar öronen åt sig – det är nämligen de som ska göra jobbet, som vet vad det innebär och hur mycket kraft det tar – särskilt när man inte har alla verktyg som krävs!

Samma sak kan sägas om skolan, där behovet av lärare är skriande. Nyligen berättade en bekant om en väninna som arbetat som lärare i många långa år, men som nu helt plötsligt inte orkade mer och sade upp sig för att göra något annat. Det här är ett återkommande problem bland lärare, att de blir utbrända och inte längre har kraft att undervisa. Orsaken är så klart större och stökigare klasser i kombination med resursbrist och brist på pengar. Att många elever inte kan språket ordentligt sänker studiemotivationen kapitalt, vilket i sin tur skapar oreda i klassen och drabbar de som vill lära sig saker.

Summan av kardemumman är att några få personer förstör för många och eftersom man har brist på specialpedagoger och elevstöd, så måste i många fall en lärare tampas ensam med problemen och det säger sig självt att lärarna i slutändan ger upp, även om de inte vill. Frågeställningen ovan återkommer således – om man inte vill se problemen för vad de är så kommer man aldrig att kunna åtgärda dem och då kvittar det hur mycket man höjer lärarnas löner för i slutändan kommer alla till en punkt där man inte orkar mer. Hur många elever på skolor runt om i landet har inte vittnat om den ständiga strömmen av vikarier som kommer och går, vilket resulterar i att eleverna inte får de betyg som de förtjänar och heller inte den värdefulla kunskapen som krävs. Sedan undrar politikerna varför vi fortsätter att falla i PISA-undersökningarna…

Vården är en annan sektor där man i princip krälar i stoftet och gemene man vet vid det här laget att det bästa är att inte bli sjuk alls i Sverige. Sjuksköterskorna har genom åren lämnat sitt yrke i en strid ström, något som både nuvarande och dåvarande regering varit mycket väl medvetna om vad det beror på – nämligen att lönen är för dålig i kombination med brist på rätt resurser. Försöken att omorganisera landstingen från norr till söder har varit många genom åren, men oavsett hur mycket man försöker effektivisera så landar man ändå i att vårdpersonalbristen är överhängande. Man orkar helt enkelt inte med tempot och personalen känner sig även otillräckliga som inte har tid att ge patienter den uppmärksamhet som krävs för att ställa rätt diagnoser etc.

Även här ser vi utbrändhet och att många ger upp för att de inte orkar. Ändå vill våra regionpolitiker för både det rödgröna och borgerliga blocket ha vårt förtroende i fyra år till – den här gången ska man faktiskt skärpa sig och göra rätt jada jada…. Om det är någon som är så dum att de går på dessa luftslott igen så får man skylla sig själv när det är dags att åka till akuten! Så länge man inte lyssnar på vårdpersonalen, höjer sköterskornas löner och tillsätter rätt resurser så kan man inte heller vänta sig något annat än en undermålig vård med personalbrist som följd, vilket i längden drabbar patienterna med alldeles för långa vårdköer och en förhöjd risk bland inneliggande patienter.

Den röda tråden ser vi alla – styret de senaste tre mandatperioderna har varit förkastliga och det måste bytas ut nu. För att kunna medverka till förändring måste vi våga tänka nytt och om mindre än tre veckor kan Du göra Din röst hörd och bryta de gamla mönstren!

nytt

Annonser

4 reaktioner till “Det är dags för svenska folket att bryta mönstret!

  1. Valrörelsen är än så länge en trött tillställning där de inblandade inte verkar ha uppfattat att nu är det skarpt läge.
    Det är nu det gäller om vi inte ska haverera totalt.
    Detta är kanske sista chansen vi har att rädda något åt våra efterlevande och då är det inte klimatet jag tänker på utan hotet från islam.

    Liked by 2 people

  2. Mycket bra skrivet igen Jenny,
    Årets valrörelsen har verkligen gått i stå, som du skriver.
    Aldrig har jag varit med om dess like av trötthet hos våra politiker.
    Men rösta skall göra, med glädje.
    Rebloggar på micaelsblogspot

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s