Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist är på allas läppar och beskrivs i tidningen Politico som Sveriges just nu mäktigaste kvinna eftersom hon avgör vilken färg nästa regering kommer få. Samtidigt som hon pressas från alla håll kohandlas det vilt i kulisserna och en del partier tycks redan villiga att släppa sina tidigare krav för att låta makten bestå.
Oavsett hur det blir består Sveriges problem med den dominerande blockpolitiken där partiernas egna politik, som väljarna egentligen röstat på, förhandlas bort för att kunna bilda regering i en konstellation där man egentligen står ganska långt ifrån varandra.
Mediaproducenten Stefan Hallgren fördjupar sig i ämnet i ett intressant inlägg nedan där han konstaterar att förtroendet för systemet börjat gå sönder.
————-
”Ulf Kristersson och SD har förstört svensk parlamentarisk praxis för alltid. Låt mig förklara: – Det finns en förändring i svensk politik som jag tycker är betydligt större än den uppmärksamhet den får, eftersom den i praktiken har förändrat hur vårt parlamentariska system fungerar och varför det numera blivit så svårt att bilda fungerande minoritetsregeringar utan att samtidigt bygga enorma block där partier med ganska olika politik först måste förhandla bort stora delar av sig själva.
Sverige har nämligen under mycket lång tid styrts av minoritetsregeringar, och det har gått alldeles utmärkt eftersom systemet inte bara byggt på lagar och matematik utan också på en parlamentarisk kultur där partier förstått skillnaden mellan att vara opposition och att göra landet omöjligt att regera. Man kunde säga: vi gillar inte er regering, vi tänker inte stödja er politik och vi kommer naturligtvis att rösta på vår egen budget, men när vårt eget budgetalternativ har fallit använder vi inte nästa votering till att hjälpa någon annan opposition att fälla regeringens hela ekonomiska politik bara därför att vi kan.
Det här var ingen grundlagsregel och ingen paragraf som tvingade någon att bete sig så. Det var bara en sorts parlamentarisk vuxenhet, en gemensam förståelse av att Sverige ibland måste kunna regeras även när inget block har 51 procent av väljarna bakom sig, vilket ju faktiskt ganska ofta är verkligheten i ett flerpartisystem.
Sedan kom SD och förändrade spelplanen. När deras egen budget föll 2014 valde de att rösta på Alliansens budget och därmed fälla regeringens. Det var ett genuint brott med den tidigare ordningen och skapade ett problem som svensk politik sedan dess aldrig riktigt har löst.
Men det intressanta är vad som hände därefter, för där tycker jag att Ulf Kristerssons roll är betydligt större än man ofta pratar om.
Moderaterna gick nämligen ganska snabbt från att betrakta den här sortens agerande som ett problem för svensk parlamentarism till att upptäcka att det faktiskt var ett väldigt användbart verktyg när det gick att rikta mot någon annan. Plötsligt kunde M och KD lägga fram en budget, SD kunde rösta på den och en sittande regering fick sedan administrera en ekonomisk politik som den själv inte hade lagt fram och i flera delar inte ens stod bakom.
Det var fullt lagligt och parlamentariskt möjligt, och det är egentligen inte det som är min invändning. Problemet är att politik inte bara består av sådant man formellt får göra. Alla fungerande system bygger också på återhållsamhet, ömsesidighet och en viss förståelse för att den regel man själv tänjer på idag kommer att användas av någon annan imorgon.
Och när Kristersson väl gjorde den här logiken till normal politik så förändrades också förutsättningarna för alla som kommer efter.
För varför skulle ett parti framöver acceptera en minoritetsregering och säga att ”vi sitter inte i regeringen, vi tycker annorlunda i många frågor, men vi accepterar ändå väljarnas utslag och låter er regera”, om man samtidigt vet att samma regering några månader senare kan få hela sin ekonomiska politik utbytt genom att oppositionspartier som egentligen inte har särskilt mycket gemensamt tillfälligt röstar tillsammans?
Det är där förtroendet börjar gå sönder, och när det väl har gått sönder förändras hela incitamentet i systemet.
Plötsligt räcker det inte längre att kunna bilda en regering som en majoritet av riksdagen tolererar. Man behöver också bygga ett stabilt budgetunderlag på i praktiken halva riksdagen, vilket i sin tur leder till att partier tvingas in i stora permanenta block där alla måste välja sida i varje fråga långt innan frågan ens är ställd.
Och där någonstans får vi precis det politiska landskap som samma politiker sedan brukar stå i TV och beklaga sig över.
Vi får två stora paket som kallas höger och vänster, där partier som egentligen har ganska olika syn på företagande, skatter, migration, klimat, landsbygd, arbetsmarknad, EU, energi och välfärd ändå måste förhandla ihop sig om ett gemensamt paket därför att alternativet är att motståndarsidan annars kan slå sönder regeringsunderlaget.
Det är också därför exempelvis Centerpartiet hela tiden får frågan om man ”hör till högern eller vänstern”, vilket egentligen är en ganska märklig fråga i ett parlamentariskt system. Ett mittenparti borde rimligen kunna samarbeta med Moderaterna om företagande, Socialdemokraterna om välfärd, Miljöpartiet om klimat och Liberalerna om utbildning utan att varje sådan sak måste tolkas som att man har bytt lag.
Men när politiken organiseras som två fotbollslag blir varje samarbete över blockgränsen plötsligt ett svek och varje kompromiss inom blocket en nödvändighet, vilket leder till den paradox vi nu sitter med: svensk politik blir samtidigt mer polariserad och mer urvattnad.
Mer polariserad därför att alla frågor pressas in i höger mot vänster.
Mer urvattnad därför att fyra partier som egentligen tycker ganska olika först måste kompromissa bort stora delar av sin egen politik och därefter stå bredvid varandra och låtsas att resultatet var exakt det de ville från början.
Den gamla svenska minoritetsparlamentarismen byggde egentligen på en betydligt elegantare tanke, nämligen att man inte behöver tycka om en regering för att acceptera att den regerar. Man kan vara stenhård opposition, rösta emot den i sakfrågor, lägga egna förslag, vinna voteringar, kritisera dess politik och försöka vinna nästa val utan att varje gång man ser en möjlighet försöka rycka ur strömkabeln till hela regeringsmaskineriet.
Kristersson skapade alltså inte det här problemet från början. Den dörren sparkade SD upp 2014.
Men Kristersson bidrog starkt till att göra beteendet legitimt, respektabelt och normalt, och det tycker jag är den mer långsiktiga skadan. För när ett av Sveriges gamla statsbärande partier visar att principen gäller så länge den gynnar det egna laget, men kan överges när matematiken plötsligt ser trevligare ut från andra hållet, då lär sig naturligtvis alla andra exakt samma sak.
Och när väl den sortens förtroende har bränts upp är det väldigt svårt att några år senare ställa sig framför kamerorna och efterlysa ansvar, samarbete, stabilitet och parlamentarisk respekt.
SD och Kristersson gjorde flera övergrepp på svensk praxis för kortsiktig vinning och står nu med konsekvenserna.
Man kan inte först elda upp bron och sedan bli upprörd över att ingen längre vill gå över den.”
————
Jenny Piper 