Det är enklare att skjuta budbäraren än att tackla problemet

En stor snackis i veckan som gick var säkerheten kring statsminister Ulf Kristersson efter att en grävande reporter på Aftonbladet utan att personkontroll gjordes enkelt lyckades röra sig fritt i statsministerns närhet och även ta sig in i statsministerparets privata sovrum på herrgården Fållökna.

Enligt Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, visar reportaget att det är katastrofalt dålig säkerhet som är under all kritik.

Ändå är det inte Säpo som grillas utan man försöker istället skjuta budbäraren och tacksamheten för att någon avslöjat allvarliga säkerhetsbrister lyser med sin frånvaro. Jag brukar inte vara överens särskilt ofta med DN:s chefredaktör Peter Wolodarski, men i den här krönikan pekar han på något viktigt som blivit lite symptomatiskt för Sverige, där fokusförflyttning istället för att gå till pudelns kärna är vedertaget.

———

”Säkerhetspolisens livvakter äventyrade i flera år säkerheten för Sveriges högsta makthavare. Det kunde DN:s reportrar Adrian Sadikovic och Hugo Lindkvist avslöja förra året.

Riskerna uppstod genom att Säpos personal lät träningsappen Strava följa deras rörelser i detalj. Allt fanns öppet på nätet. Därmed gick det också att kartlägga personerna som livvakterna skulle skydda.

Uppgifterna berörde kungafamiljen, statsminister Ulf Kristersson, hans företrädare Magdalena Andersson och Stefan Löfven samt SD-ledaren Jimmie Åkesson.

Den här typen av publicering föregås av noggranna avvägningar på varje rutinerad redaktion.

Å ena sidan finns ett starkt allmänintresse – säkerhetsbristen behöver bli känd. En tidnings uppgift är att berätta.

Å andra sidan finns ett publicistiskt ansvar – agera omdömesgillt så att inte onödig skada uppstår. Viljan att avslöja en nyhet får inte äventyra någons liv.

Den gången valde DN att upplysa Säpo tre dygn i förväg, så att myndigheten fick chans att radera den publika datan. Vi avstod dessutom från att publicera en del känsliga detaljer som våra reportrar hittat, just för att inte orsaka ytterligare säkerhetsproblem.

Vi visste inte hur Säpo skulle reagera. Men det visade sig att myndighetschefen Charlotte von Essen lovade att lära av haveriet, i stället för att skjuta på budbäraren.

”Jag tar de här uppgifterna på stort allvar. Vi vidtar nu åtgärder för att säkerställa att det här inte inträffar igen”, sade hon i en intervju med DN.

Jämför denna reaktion med vad som i veckan följt efter att Aftonbladets reporter Lisa Röstlund bland annat avslöjat allvarliga säkerhetsbrister kring statsministerparets egendom.

Lisa Röstlund använde en klassisk och delvis omstridd journalistisk metod: att wallraffa, det vill säga att bedriva undersökande journalistik under falsk identitet. Ordet kommer från den legendariske tyske journalisten Günter Wallraff. Han använde tillvägagångssättet för att avslöja missförhållanden i samhället.

Att ange falsk identitet bör inte göras lättvindigt. Lisa Röstlund låtsades vara en av de volontärer som statsministerns hustru helt öppet sökt till herrgården för att hjälpa till med frivilligt arbete.

Jag förstår att paret Kristersson/Ed tycker att hela historien är olustig. Avslöjandet kommer nära deras privatliv.

Men det olustiga är inte Lisa Röstlunds journalistiska arbete. Hon berättar inte om allt hon fått fram. Tvärtom avstår hon från vissa saker, med hänvisning till säkerhet. Granskningen riktar in sig på förhållanden som har ett allmänintresse, inte sådant som folk kan vara nyfikna på i största allmänhet, även om man alltid kan diskutera enskilda detaljer i Aftonbladets publicering.

Problemet är den allvarliga sårbarhet hon belyser. Om något borde Ulf Kristersson och Säpo vara tacksamma för att tidningen exponerar detta. Det borde minska risken för att någon främmande stat tar sig in i statsministerparets privata rum.

Men Ulf Kristersson och Birgitta Ed är allt annat än tacksamma – kanske hänger det ihop med att deras etik blivit ifrågasatt. De blandar privat, offentligt och stiftelse på ett sätt som väcker frågor. Lisa Röstlund avtäcker en kladdighet, vid sidan av säkerhetshaveriet.

Att döma av statsministerns uttalanden i veckan är han arg – på Aftonbladet. Men det gäller även Sveriges minister för civilt försvar, som rimligen borde vara bekymrad över om fientliga aktörer så enkelt kan ta sig in hemma hos regeringschefen. Men icke. I ett inlägg på X försöker han i stället ta heder och ära av Lisa Röstlund.

Den tredje personen som är kopplad till herrgården, Birgitta Eds tidigare affärspartner Göran Thorstenson, är också fly förbannad.

I en intervju med Dagens Opinion får han den insinuanta frågan om Socialdemokraterna ”spelat in detta i valrörelsen”. Han svarar – grundlöst – att Lisa Röstlund ”har kopplingar till den sfären”.

I ett mejl till DN:s ledarsida skriver också Göran Thorstenson att han hoppas att Aftonbladets reporter och DN:s ledarskribent, som i likhet med många andra kommenterat avslöjandet, ”en dag får betala ett högt pris för det ni nu bidrar till”.

Förhoppningsvis bidrar Aftonbladets avslöjande både till en skärpt säkerhetskultur kring statsministern och en stärkt etik hos paret Kristersson/Ed.

Lisa Röstlund, som tidigare arbetat på DN, säger att hon inte fått tips från någon. I en intervju med tidningen Journalisten berättar hon att granskningen gjorts genom att begära ut allmänna handlingar om den aktuella stiftelsen, utöver allt som finns helt öppet på Birgitta Eds Facebooksida.

Det är relevanta frågor som nu blivit kända för allmänheten. Jag vågar lova att ingen professionell nyhetsredaktion skulle ha tackat nej till en sådan undersökning

Men det vi i stället ser är ett tecken i tiden:

Skjut på budbäraren. Och inte bara det. Sikta gärna på den enskilda journalisten, så att hennes trovärdighet angrips maximalt.

Den reporter som granskar ska, för att använda Göran Thorstensons ord, betala ett högt pris, trots att det är tidningens ansvariga utgivare – inte medarbetaren – som fattar beslutet att publicera.

Det hela är så bakvänt, men symtomatiskt. Du ber helt öppet om att få gratisarbetare till din egendom som är uthyrd till en stiftelse du kontrollerar. När en journalist svarar på den öppna inbjudan stämplar du det som ett övergrepp.

Ett förslag till nästa gång: blanda inte privat och offentligt. Och angrip bristerna, inte dem som har fräckheten att avtäcka dem.”

———

Som en parentes i sammanhanget är det synd att Aftonbladet och DN inte har samma nobla ambitioner att granska samt förmedla en saklig sammanställning av andra viktiga frågor där det finns allmänintresse – exempelvis klimatfrågan, covid och konsekvenserna av massvaccineringen samt kopplingarna till Big Pharma, Ukrainakonflikten och det påstådda Rysshotet, det militärindustriella komplexets kopplingar till våra beslutsfattare samt hur våra riksdagspartier kontrolleras och av vem, för att ta några exempel.

Här har vi en annan djupgående problematik i Sverige – bristen på granskning av de verkliga makthavarna som även kontrollerar media.

https://www.dn.se/ledare/peter-wolodarski-ska-man-wallraffa-i-statsministerns-sovrum/

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/BxypXQ/reportern-slapps-in-hos-kristersson-utan-sapokontroll