Hur lågt måste lönsamheten i livsmedelsbranschen sjunka för att politikerna ska bli nöjda?

Det återkommande malandet om att livsmedelsbranschen genom de skenande matpriserna profiterar på svenska konsumenters bekostnad har visat sig vara ännu en politisk kliché.

Björn Hellman, VD för Livsmedelsföretagen, skriver i ett inlägg på DN Debatt att de ökade matpriserna har visat sig bero på externa faktorer utanför företagens kontroll och att det inte förekommit omotiverade prispåslag. Ändå fortsätter politiker från höger till vänster att svartmåla livsmedelsbranschen.

Under perioden 2022-2023, när matpriserna ökade som mest, användes livsmedelsbranschen som slagträ av våra politiker. Finansminister Elisabeth Svantesson (M) ifrågasatte till exempel om det finns en del i branschen som passar på att höja priser när det är inflation, medan Magdalena Andersson (S) indikerade att det måste vara någon som skär emellan när vi har så höga matpriser och riksbankens chef Erik Thedeén påstod att livsmedelsbranschen hade en historisk vana av att höja priserna mer än motiverat.

Redan då fanns det gott om fakta som visade att de ökade matpriserna berodde på kraftigt höjda kostnader för allt som krävdes för att producera livsmedel och statistiken visade att de svenska prisökningarna inte stack ut jämfört med resten av EU eller våra grannländer.

De senaste årens analyser avseende matprisutvecklingen och lönsamheten i livsmedelsbranschen från bland annat SCB, Konjunkturinstitutet, Konkurrensverket och Jordbruksverket, visar att de ökade matpriserna beror på externa faktorer utanför företagens kontroll samt att lönsamheten i branschen sjönk när matpriserna ökade som mest.

I en färsk rapport från februari i år konstaterar Konjunkturinstitutet att det under perioden 2019-2023 inte förekom några så kallade ”prispåslag” utöver helt nödvändiga kompensatoriska prisrevideringar – det vill säga det var ingen i livsmedelsbranschen som ”skar emellan”. För producentledet var prispåslaget till och med negativt (avtagande intjäning).

Påståenden om att matpriserna ökat bara i Sverige, eller mer i Sverige än i resten av EU har också visat sig vara fel. Svenskarna lägger i dag inte mer av sin disponibla inkomst på livsmedel än man gjorde för 5, 10 och 30 år sedan, vilket dessutom är lägre än EU-snittet och Sverige har den billigaste maten i Norden.

Trots detta har matprisdebatten fortsatt vara populistisk. Både Vänsterpartiets och Kristdemokraternas partiledare har i år gjort utspel med felaktiga anklagelser som bidrager till den politiska svartmålning av branschen som pågått i snart fyra år.

När politiken på felaktiga grunder pressar handeln och lobbar för att konkurrensen inom dagligvaruhandeln måste öka, hamnar dock pressen obönhörligen på matbutikernas leverantörer, det vill säga livsmedelsproducenterna och lantbrukarna. Ökad konkurrens i handeln skulle ge fler aktörer att sälja sina produkter till, men det finns inget som garanterar att det kommer leda till lägre matpriser – åtminstone inte på svenska livsmedel som sedan flera år tillbaka produceras med väldigt låg lönsamhet.

Risken är stor att jakten på ännu billigare livsmedel leder till ökad import av produkter producerade under sämre villkor, ibland på sätt som är olagliga i Sverige. Det vore förödande för redan hårt pressade svenska matproducenter och lantbrukare. Frågan som uppstår är hur mycket billigare maten måste bli – hur lågt måste lönsamheten i branschen sjunka – för att politikerna ska bli nöjda?

Många företag befinner sig redan på gränsen för vad de klarar och företag som inte tjänar pengar går till slut i konkurs, det vill säga de producerar ingen mat.

En viktig punkt att ta till sig är att för varje producent som lägger ned så urholkas samtidigt den svenska livsmedelsberedskapen i en tid när en robust livsmedelsproduktion som kan föda befolkningen i kris eller krig aldrig har varit större.

Detta är vad debatten egentligen borde handla om – inte om hur en av Sveriges och EU:s minst lönsamma branscher kan bli ännu mindre lönsam.

Hellman konstaterar slutligen att svenska livsmedel är mycket prisvärda, men aldrig kommer att kunna konkurrera i pris med importerad lågprismat om vi ska ha kvar våra höga krav på kvalitet, hållbarhet och säkerhet. Således måste politikerna välja: vill man ha svensk mat eller billig mat?

Detta är viktiga frågor som man hade önskat att våra politiker som nu aspirerar på makten kunde ägna sig åt istället för politisk pajkastning, men när valet står mellan att fördjupa sig i viktiga ämnen som berör befolkningens säkerhet har våra beslutsfattare en tendens att retirera (se till exempel hur sällan känsliga ämnen som Mercosuravtalet, DCA-avtalet och Natomedlemskapets konsekvenser förekommer i debatter). I slutändan är det trots allt enklare att vinna billiga politiska poäng hos valboskapen.

https://www.dn.se/debatt/politikerna-maste-valja-svensk-eller-billig-mat/