Ukraina kväser det fria ordet

Medan kriget rasar i Ukraina är Kievregimen upptagen med att utrota de sista resterna av yttrandefrihet i landet. Såväl de största politiska oppositionspartierna som delar av inhemsk media är redan bortplockade och nu verkar man rikta in sig på att tysta resten.

Den ukrainska ex-diplomaten Olga Sukharevskaya har skrivit en lång, men intressant artikel i ämnet. Den relevanta frågan som spontant infinner sig är hur ända in i glödheta Ukraina kan beredas en gräddfil in i EU som nya medlemmar samt hur vi under dessa kända premisser kan fortsätta att återkommande stödja regimen med pengar och vapen?

————————————–

”Den 30 augusti antog Ukrainas parlament, Verkhovna Rada, ett lagförslag om begränsningar i media. Trots de många förändringar som det 300-sidiga dokumentet genomgått sedan president Vladimir Zelenskys team utvecklade och lämnade in det för några år sedan, förblir dess kärna oförändrad. Om det blir lag kommer myndigheternas makt över praktiskt taget alla medier vara i princip obegränsad.

Den största faran som detta lagförslag innebär är att den ger statliga myndigheter befogenhet att blockera internetresurser utan några domstolsförfaranden och återkalla licenser från TV samt tryckta medier enbart på grundval av klagomål. Denna enorma makt skulle ligga hos National Council for Television and Radio Broadcasting.

Ukrainska journalister har kritiserat lagförslaget sedan den första versionen dök upp 2018 och hävdat att det avskaffar både yttrandefriheten och pressfriheten. OSSE:s representant för mediernas frihet Harlem Desir, kallade den versionen av lagen ”en uppenbar kränkning av yttrandefriheten”, och påstod att antagandet ”kan äventyra mångfalden på mediemarknaden, pålägga media extra kostnader och negativt påverka reflektionen av en mångfald av idéer samt åsikter”.

Kritik mot lagförslaget från både OSSE och ukrainska journalister fick effekt. År 2020 skickades den på revidering, men ändringarna innehåller bara några förtydliganden kring jämställdhet och bevakning av sexuell läggning. Samtidigt innehåller den fortfarande ett förbud mot att publicera meddelanden som strider mot den officiella regeringens linje i militära frågor. Det är likaledes förbjudet att täcka tal som hålls av tjänstemän från ”aggressorlandet” ( Ryssland i det här fallet) eller ställa tidigare Sovjetunionens partifunktionärer i ett positivt ljus – inklusive Ukrainas egen Leonid Brezhnev.

Lagen skulle också hålla utländska medier ansvariga för allt av dess audiovisuella innehåll som är tillgängligt i Ukraina. Dessutom kommer sociala nätverk, inklusive utländska, att vara skyldiga att ta bort allt material som det nationella rådet anser vara oönskat. Tidsfristerna för att ta bort ”felaktigt” innehåll eller ersätta det med ”rätt” material har också skärpts. Bland de ”brott” som kan få ett mediaföretag förbjudet, finns att distribuera program där vilken deltagare som helst finns på ”listan över personer som utgör ett hot mot det nationella medieutrymmet i Ukraina.” Detta sammanställs av det nationella rådet självt och gör att det inte kräver någons samtycke.

I övrigt bevaras kärnan och andan i lagförslaget, inklusive hård censur av ”stötande” media. Den amerikanska kommittén för skydd av journalister (CPJ) har uppmanat Verkhovna Rada att förkasta lagförslaget. Maya Sever, ordförande för European Federation of Journalists, har rent ut sagt att det innebär obligatorisk mediereglering fullständigt kontrollerad av regeringen som är värdig de värsta auktoritära regimerna. Hon är övertygad om att en stat som skulle tillämpa sådana bestämmelser helt enkelt inte har någon plats i Europeiska unionen.

Kievs krig mot journalister började inte i dag. År 2000 var det bortförandet och mordet på Georgiy Gongadze, skaparen av webbplatsen ”Ukrainian Truth”, som hårt kritiserade korruptionen i landets högsta maktskikt. Ett antal högt uppsatta tjänstemän anklagades för att vara inblandade i mordet på journalisten, som dåvarande presidenten Leonid Kutjma ansåg vara stötande, men utredningen visade att endast fyra gärningsmän var inblandade. En av dessa var chefen för det ukrainska inrikesministeriets främsta brottsutredningsavdelning, general Pukach, som påstås ha gett order om att likvidera Gongadze. Ändå finns det många gråzoner i ärendet. Den var starkt politiserad och användes som en av förevändningarna för att kräva ett maktskifte under den orangea revolutionens dagar.

Anatoly Shariy, som var engagerad i högprofilerad undersökande journalistik för ett antal ukrainska publikationer från 2008 till 2011, delade nästan Gongadzes öde. 2011 försökte en icke-anställd anställd vid inrikesministeriet skrämma journalisten och en månad senare gjordes ett försök att ta hans liv. Men efteråt sade den ukrainska polisen att Shariy själv var skyldig. Som ett resultat, av rädsla för sitt liv, tvingades Shariy fly landet och registrerades officiellt i EU som politisk flykting. Human Rights Watchs rapport för 2011 citerade hans situation som bevis på att situationen för journalister försämrades i Ukraina.

Men förföljelsen av Shariy slutade inte där. 2013 och 2015 försökte Ukraina få hans politiska flyktingstatus återkallad och få honom utlämnad hem genom Interpol och direkta vädjanden till Nederländerna och Litauen – denna gång på grund av synpunkter han publicerade om kriget i Donbass. De ukrainska myndigheterna, inklusive ex-presidenten Pyotr Porosjenko, har också upprepade gånger försökt få Shariys sociala nätverkskonton stängda.

Det är anmärkningsvärt att Shariys namn också har tagits upp i aktuella diskussioner om den skandalösa mediepropositionen. För att motivera sitt stöd för lagstiftningen nämnde chefen för styrelsen för National Association of Ukrainian Media, Tatiana Kotyuzhinskaya, myndigheternas önskan att begränsa inflytandet från Shariy och andra bloggare i Ukrainas infosfär. Det är möjligt att, bland annat, anledningen till att bloggarens aktiviteter har mött ett sådant ogillande, var hans publicering av skärmdumpar från meddelanden som skickats av Ukrainas konsul i Hamburg, Vasily Marushchinets, som innehöll uppmaningar om ”död åt antifascister”, kommentarer som ”det är hedervärt att vara fascist” och uttalanden i andan av ”Judar förklarade krig mot Tyskland redan i mars 1934.” Det var först efter detta som nazistiska åsikter i Ukrainas utrikesministerium blev allmänt kända för allmänheten.

Även om ukrainska medier alltid har varit tvungna att bekämpa myndigheternas försök att begränsa dess verksamhet, var det den väststödda Euromaidan 2014 som utlöste systematisk förföljelse av pressfriheten i allmänhet och enskilda journalister i synnerhet. Mindre än en månad efter kuppen försökte den nya regeringen stänga en av de två mest lästa ukrainska veckotidningarna som specialiserade sig på nyhetsanalys, ‘2000’, som hade en negativ syn på de politiska krafter som med våld tagit makten. Tidningens redaktioner genomsöktes och många vänsterorienterade tidningsredaktioner stängdes. Dessa inkluderade särskilt Borotba samt Rabochaya Gazeta, vars chefredaktör hamnade i fängelsehålorna hos Ukrainas hemliga polis, SBU.

Samma år arresterades och förföljdes Konstantin Dolgov, chefredaktören för ”Glagol”, en onlinepublikation baserad i Kharkov, och Andrey Borodavka, en journalist, av de nya myndigheterna. Olga Kievskaya, chefredaktör för webbplatsen ”Anti-Orange”, tvingades emigrera på grund av hot om att bränna hennes ansikte med svavelsyra. Under tiden attackerades Borotba-journalisterna Andrey Manchuk och Evgeny Golyshkin av Maidan-aktivister, medan en annan journalist, Sergei Rulev, tillfångatogs och torterades i Kiev i mars.

Kiev-reportern Alexander Chalenko, den välkände analytikern Rostislav Ishchenko och de ortodoxa journalisterna Dmitrij Zjukov samt Igor Druz, tvingades alla lämna Ukraina omedelbart efter Euromaidan på grund av hot mot deras liv. Konstantin Kevorkian, chef för Kharkovs First Capital TV-bolag, uteslöts från National Union of Journalists för oliktänkande och arresterades, medan Valery Kaurov, chefredaktör för Orthodox Telegraph, en kyrkotidning i Odessa, flydde utomlands på grund av brottsanklagelser om separatism som har blivit standard i dagens Ukraina.

De allra flesta av dessa fall täcktes inte i ukrainska medier eftersom dessa människor omedelbart förklarades som ”oönskade element” baserat på det så kallade ”moratoriet för kritik av myndigheterna”, som myndigheterna tillkännagav själva redan i mars 2014, länge innan fientligheterna inleddes i Donbass.

2018 tvingades Igor Guzhva, chefen för webbplatsen ”strana.ua”, fly till Österrike, där han fick politisk asyl. Myndigheternas försök att åtala honom började efter hans utredningar av Pyotr Porosjenkos skandalösa kommersiella verksamhet. Senare, under Zelenskij, införde Ukraina personliga sanktioner mot Guzhva, och hans webbplats blockerades utomrättsligt, medan han själv, tillsammans med en av sina journalister, Svetlana Kryukova, skrevs in i ”Register of State Traitors”.

Enligt chefen för Ukrainas journalistförbund, Sergey Tomilenko, är dessa sanktioner politiska och European Federation of Journalists utfärdade ett uttalande som fördömde dessa handlingar som ”ett hot mot pressen, friheten och mediepluralismen i landet.”

Men inte alla ukrainska journalister lyckades emigrera även om de överlevt fängelset. I april 2015 dog den berömda ukrainske författaren-historikern och journalisten Oles Buzina i händerna på ”Patriots of Ukraine” efter att ha mottagit hot och attacker på grund av sina åsikter. Trots vädjanden från FN har myndigheterna försvårat utredningen på alla möjliga sätt och de mordmisstänkta är fortfarande på fri fot trots bevis.

I juli 2016 dödades en annan journalist, Pavel Sheremet, av deltagare i Kievs ”Anti-Terrorist Operation” (ATO) och anhängare av ”den vita rasens renhet”. ”Regeringskritiker, journalister och ideella organisationer har kommit under ökande press från myndigheter och högerextrema grupper, som har slagit in på vägen att kränka yttrandefriheten och föreningsfriheten under förevändning att motverka rysk aggression”, sade Amnesty. International i en rapport från 2017.

Sedan första halvåret 2014 har till och med krav på en fredlig lösning av konflikten i landets östra del ansetts vara ett brott i Ukraina. Ruslan Kotsaba, en journalist som vägrade att bli rekryterad på grund av konsekvenserna av en stroke, fängslades av denna anledning. I rättvisans namn bör det noteras att han frikändes av en hovrätt efter ett och ett halvt års fängelse.

Några år före starten av Rysslands militära operation var journalister vars material publicerades i ryska medier utsatta för åtal. Den 1 augusti 2017 greps således en Zhytomyr-journalist, Vasily Muravitsky, anklagad för högförräderi och tillbringade nästan ett år i fängelse. Hans brott var att skriva om sociala processer i Ukraina och aktiviteterna i Amber Mafia, vars beskyddare finns i de högsta nivåerna av den ukrainska regeringen. Domstolen ansåg att avtal med ryska nyhetsbyråer var ”bevis på högförräderi”.

Journalisters politiska förföljelse har uppmärksammats av ett antal internationella organisationer, däribland Committee to Protect Journalists (USA), Reporters Without Borders, International Human Rights Organization Solidarity Network, Amnesty International, FN:s avdelning för mänskliga rättigheter och OSSE:s särskilda övervakning.

Förföljelsen av journalister har till och med drabbat amerikanska medborgare. I augusti 2014 fängslades Alina Yepremyan, journalist för videobyrån Ruptly och deporterades från landet efter att hennes ukrainska kollegor anmält henne till Ukrainas säkerhetstjänst. Hennes brott var att publicera en berättelse om förberedelser till protester i Transkarpatien-regionen.

2018 publicerades en rapport av OSSE:s representant för mediafrihet, Harlem Desir, där han hävdar att han till de ukrainska myndigheterna överlämnat mer än 20 uttalanden och överklaganden som samlats in från 6 juli till 21 november 2018, angående yttrandefrihet och journalisters rättigheter i Ukraina. Den ”minst allvarliga” av dessa inkluderade avlyssning av telefoner till Natalia Sedletskaya, en journalist för programmet ”Skhema” och Kristina Berdinsky, en korrespondent för Novoye Vremya, samt en trakasseringskampanj riktad mot Oksana Romanyuk, chefen för institutet. av massmedia, på grund av några tunga snedsteg.

En mycket allvarligare kränkning var frihetsberövandet av Yusuf Inan, en turkisk oppositionsjournalist med ukrainskt uppehållstillstånd, som deporterades tillbaka till Turkiet av SBU. I augusti 2018 föll Associated Press-fotografen Efrem Lukatsky offer för en polisattack med användning av gas. Desir uppmärksammade också myndigheterna på mordbranden av Artur Zhurbenkos hus, en journalist som är engagerad i antikorruptionsutredningar. Han fortsatte med att notera hur ICTV-journalisten Yulia Gunko attackerades under inspelningen, hur ”Stoppa korruption”-journalisten Kristina Krishiha fick sina videoreportage blockerade och hur nynazister attackerade Newsone-korrespondent Darina Biler i direktsänd TV.

Rapporten påpekade också att myndigheterna inte utredde mordförsöket på en annan journalist, Grigory Kozma. Sammanfattningsvis nämner rapporten Kirill Vyshinskys, chefredaktören för den ukrainska avdelningen av RIA Novosti, som anklagades för ”högförräderi” för att ha arbetat för ”aggressor”-media. Vysjinskij tillbringade ett år och tre månader i fängelse innan han slutligen byttes ut mot ukrainska krigsfångar. Ingen utredning har heller någonsin ägt rum av mordet på antikorruptionsaktivisten Ekaterina Gadziuk, utfört av ”ATO”-aktivister.

Desirs rapport betonar också Ukrainas säkerhetstjänsts roll när det gäller att pressa och förfölja journalister. I synnerhet tvingade ukrainska kontraspionageagenter Vyacheslav Seleznev, journalist på nättidningen Strana.ua, att informera om den redan nämnda chefredaktören för publikationen, Guzhva. Desir uppmärksammade också ett beslut som tagits av Lvivs regionråd att förbjuda allt ryskspråkigt innehåll. Exakt samma åtgärder har redan vidtagits i Ternopil- och Zhytomyr-regionerna.

OSSE-representanten uttryckte upprördhet över sanktioneringen av TV-kanalerna NewsOne och 112 Ukraina samt uttryckte också oro över att analoga sändningar av TV-kanalen UA:First hade avslutats i ett antal regioner, vilket enligt hans åsikt skulle kunna begränsa åtkomsten till information till befolkningen i dessa områden avsevärt.

Vi har specifikt valt rapporten från OSSE:s representant för mediernas frihet som publicerades för ganska länge sedan för att visa att de ukrainska myndigheternas inställning till yttrandefrihet och journalisters rätt att fritt uttrycka sina åsikter har långtgående rötter samt att deras förföljelse är systemisk.

Särskilt förföljelsen av den ukrainska TV-kanalen Inter, som mycket aktivt stödde Euromaidan och ”ATO”, men plötsligt blev anstötlig mot de ukrainska myndigheterna och nynazisterna, passar inte inom tidsramen för Desirs rapport.

Under andra halvan av 2016 utsattes TV-kanalens lokaler för ransacking och mordbrand två gånger samt den blockerades i två dagar när angriparna förde in en pansarvärnsmina. Trots allt detta gjorde polisen ingenting. Sex fångar släpptes omedelbart efter att ha visat upp dokument som intygar deras deltagande i ”ATO” i östra Ukraina. Även om ett brottmål inleddes, arresterades ingen av gärningsmännen någonsin och attacken utreddes aldrig, trots fördömande från OSSE.

Det faktum att Verkhovna Rada i Ukraina stödjer det nu aktuella lagförslaget ”On Media”, ger anledning att frukta att situationen för landets journalister kommer att bli ännu värre. Återigen har Zelensky-regimen bekräftat att den inte bygger en demokratisk, utan en auktoritär eller till och med totalitär stat, som inte har något utrymme för sådana begrepp som yttrande- och pressfrihet.”

https://www.rt.com/russia/564217-ukraine-vs-freedom-of-speech/