Inte ens västmedia kan längre ignorera västvärldens misslyckande med att knäcka Ryssland

Intressant artikel av den serbisk-amerikanska journalisten Nebojsa Malic som analyserar hur västerländska medier gått från att vara partisk hejarklack åt Ukraina till att se mer nyktert på situationen vartefter sanktionerna misslyckats med att sänka Ryssland.

”När sanktionerna misslyckas och Ryssland gör framsteg ändrar västerländska medier sin ton.
Även när den kollektiva västvärlden fortsätter att insistera – mot all observerbar verklighet – att konflikten i Ukraina går bra för Kiev, blir stora medier allt mer oroliga för situationen på den ekonomiska fronten. Fler och fler observatörer erkänner att de embargon som införts av USA och dess allierade inte krossar den ryska ekonomin, som det ursprungligen var tänkt, utan snarare deras egen.

Samtidigt har stora publikationer börjat rapportera om den faktiska situationen vid frontlinjen, snarare än att som tidigare okritiskt citera myter som ”Kievs spöke” eller ”Snake Island 13” som spreds av Volodymyr Zelenskys kontor. Det har till och med förekommit antydningar, hur skygga de än är, om att västvärlden kanske borde upphöra med att villkorslöst stödja Kiev och istället främja en förhandlad fred.

”Ryssland vinner det ekonomiska kriget”, förklarade Guardians ekonomiredaktör Larry Elliott i torsdags. ”Det är nu tre månader sedan väst inledde sitt ekonomiska krig mot Ryssland, och det går inte enligt plan. Tvärtom, det går verkligen väldigt dåligt”, skrev han.

Elliott hävdar faktiskt att det senaste amerikanska tillkännagivandet om att skicka raketuppskjutare till Ukraina är ett bevis på att sanktioner inte fungerar: ”Förhoppningen är att modern militär teknik från USA kommer att uppnå vad energiförbud och beslagtagandet av ryska tillgångar hittills inte har lyckats göra. : tvinga Putin att dra tillbaka sina trupper.”

I en artikel den 30 maj sa Guardian-kolumnisten Simon Jenkins också att embargot inte hade lyckats tvinga fram ett ryskt tillbakadragande, men hävdade att EU borde ”hålla fast vid att hjälpa Ukrainas krigsansträngning” istället, samtidigt som de drar tillbaka sanktionerna eftersom de är ”självförstörande och meningslöst grymma.”

Som Jenkins påpekar har sanktionerna faktiskt höjt priset på rysk export som olja och spannmål samt därmed berikat, snarare än utarmat, Moskva samtidigt som européerna saknar bensin och afrikaner får slut på mat. Observera att Jenkins har fel om den förmodade effektiviteten hos västerländska vapen, med tanke på att ryska och donbassiska trupper har vunnit en rad segrar under den senaste månaden – från Popasnaya till Liman.

Den 26 maj publicerade Washington Post av alla ställen en chockerande uppriktig redogörelse för hur en ukrainsk enhet förlorade mer än hälften av sin styrka nära Severodonetsk och drog sig tillbaka bakåt. Dess befälhavare arresterades sedan för förräderi efter att ha talat med amerikansk press. Denna verklighet kunde inte ens ignoreras av Telegraphs försvarsredaktör, Con Coughlin, som har blivit något av ett meme för att profetera ryskt nederlag varje vecka. Han säger nu att Moskva kan åstadkomma en ”chocktriumf” – även om han fortfarande argumenterar för att Kiev behöver ännu fler vapen.

Den kollektiva västvärldens misslyckande med att knäcka Ryssland var uppenbart till och med för The Economist, inte precis en publikation som var sympatisk för Moskva. Tidningen medgav motvilligt för en månad sedan att den ryska ekonomin hade återhämtat sig från den inledande sanktionschocken. Samtidigt är det västvärlden som måste hantera energibrist, stigande levnadskostnader och rekordstor inflation. Det är amerikaner, inte ryssar, som inte kan hitta modersmjölksersättning i butiker och inte har råd med bensin. Kanske är det därför denna ”vår av missnöje” med den västerländska sanktionspolitiken inte har begränsats till den europeiska sidan av Atlanten.

På tisdagen körde New York Times en kommentar av Christopher Caldwell där han kritiserade Biden-administrationen för att ”stänga av förhandlingsvägar och arbeta för att intensifiera kriget” genom att skicka fler och fler vapen till Kiev. ”USA försöker upprätthålla fiktionen att beväpning av sina allierade inte är samma sak som att delta i strid”, skrev Caldwell och påpekade att denna distinktion blir ”mer och mer konstlad” i informationsåldern. En dag senare erkände chefen för USA:s cyberkommando att man utfört offensiva operationer mot Ryssland på Ukrainas vägnar.

USA har ”givit ukrainare anledning att tro att de kan segra i ett eskaleringskrig”, skrev Caldwell, vilket är anledningen till att Kiev inte är angelägen om att sluta fred. Faktum är att när ingen mindre än Henry Kissinger försökte argumentera i Davos för att lösa konflikten snabbt, förbannade Zelenskys kontor honom. Han utsågs snart till den ukrainska statens fiende.

Den 18 maj rådde den vanligtvis hökaktige Charles Kupchan från Council of Foreign Relations den ukrainska regeringen att se till att blodsutgjutelsen får ett slut och det snart. Redan nästa dag upprepade New York Times redaktion hans argument och sade att en avgörande ukrainsk seger över Ryssland ”inte var ett realistiskt mål” och att USA:s president Joe Biden borde berätta för Zelensky att det finns en gräns till vilken USA kommer att gå. ”Det är absolut nödvändigt att den ukrainska regeringens beslut baseras på en realistisk bedömning av dess medel och hur mycket mer förstörelse Ukraina kan utstå”, skrev de.

Att döma av de officiella uttalandena från både Vita huset och Kiev, ägde dock samtalet med Kupchan och NYT aldrig rum. Istället fortsätter USA att ge Ukraina en blankocheck, av det slag som Tyskland erbjöd Österrike-Ungern 1914.

På tal om analogier från första världskriget, gjorde en senior statsvetare vid RAND Corporation – en tankesmedja som ger råd till Pentagon – en i Foreign Affairs i tisdags. Enligt Samuel Charap var skapandet av Belgien som en neutral stat av dess grannar till allas fördel i nästan ett sekel, och Storbritannien var villigt att bekämpa Tyskland 1914 för att bevara det. Det neutralitetsarrangemang som föreslogs vid samtalen i Istanbul i slutet av mars skulle kunna ge Ukraina samma sak, sade han. Synd alltså att den brittiske premiärministern Boris Johnson personligen ingrep för att stoppa dessa samtal redan i april och berättade för ukrainarna att om de ville göra en överenskommelse med Moskva, så gjorde inte den kollektiva västvärlden det.”

https://www.rt.com/russia/556523-sanctions-failure-media-ukraine/