Trots det fasansfulla psykosociala arvet och mycket sämre förutsättningar än idag har det gått bra för dåtidens efterkrigsgenerationer

Mycket bra debattinlägg i dagens Expressen där Salomon Schulman, barn- och ungdomspsykiatriker samt författare, ifrågasätter varför samhället envisas med att sätta offerkofta på invandrarungdomar som har det bra mycket bättre än efterkrigsbarn som kom till Sverige förr i tiden, men ändå har dessa traumatiserade barn lyckats väl här i livet trots sämre förutsättningar.

Det får mig att tänka på min farfar som förlorade hela sin närmaste familj när han som ung pojke deltog i kriget som ung, vilket kom att påverka honom mycket. Han kom sedan till Sverige från Ungern med fru och barn, utan någonting. Genom ett lån från staten fick de ett kyffe att bo i och skaffa sig det viktigaste, sedan var det bara för båda att börja jobba samt betala av lånet från dag ett. Han byggde på sikt upp sitt eget företag och blev framgångsrik.

Alla kan om man vill, oavsett om man kommer från tuffa förhållanden och detta daltande med dagens invandrare måste upphöra – framförallt måste bidrag utan motprestationer bort! Våra styrande måste tänka om på många plan om vi ska ro i hamn den här läckande farkosten, men uppförsbacken är lång som det verkar.

____________________________

”Den efterkrigsgeneration jag tillhör har en hel del gemensamt med de traumatiserade invandrare vi skådat de två senaste decennierna. Särskilt barnen med Mellanösternbakgrund som är födda här i landet bär på ett psykosocialt arv som är snarlikt mitt eget.

För mig har det gått bra i livet fastän lejonparten av min släkt mördats. Föräldragenerationen fick bära med sig upplevelser av svält, koncentrationsläger och sjukdomar för att till slut hamna i Sverige – tomhänta men med en outhärdlig förtvivlan i bagaget.
En del av de överlevande dog under första året här på sanatorier eller mentalsjukhus på grund av sina lägersviter. Återstoden födde fram en ny generation, min.

De invandrare som bor i så kallade utanförskapsområden i dag lever materiellt sett i en välfärd som min generation aldrig fick åtnjuta.

I vår omoderna enrummare fick fyra personer dela det minimala utrymmet. Föräldrarna var sjuka och kunde bara arbeta inom sina låglöneyrken periodvis. Hem från fabriken, inhandla de billigaste matvarorna från livsmedelsbutiken, lappa slitna kläder – socioekonomiskt sett socialgrupp fyra. Ingen bil, en knastrig radio och några enkla träleksaker åt barnen. Ingen gnällde.

Kontakten mellan våra föräldrar och schwenskarna var minimal. Det kunde handla om felparkerade cyklar på bakgården. Antalet fyllerister där vi bodde, på Möllevången i Malmö, överskred med råge riksgenomsnittet.

Ändå gick det bra för oss trots det egentligen så fasansfulla psykosociala arvet. Utan akademiska traditioner i släkten blev många läkare, psykologer eller lärare. Vi kunde mäta oss med socialgrupp ett vad gällde karriären.

De senaste flyktingvågornas debacle förvånar mig. De serveras trygghetspaket, svenskundervisning och inte sällan ett fint bemötande från delar av den inhemska befolkningen, betydligt mer engagerat än min föräldragenerations.

När jag professionellt träffar ungdomar som i motsats till mig då, envisas med att tala en bruten svenska, tycks ha svårt att avläsa de sociala artighetskoderna eller skyller sina tillkortakommanden på skolan, blir jag beklämd.

Sociologiskt kommer det att gå illa för dem. Pojkarnas aggressivitet belönas med ADHD- eller autismdiagnoser medan de ledsna flickorna stämplas som deprimerade. En rakryggad men samtidigt inkännande hållning är a och o mot det kulturella kaos och dess angränsande kriminalitet som nu växer fram.

Som barnläkare och barnpsykiatriker har man lärt sig att aldrig visa uppgivenhet. Då glider patienterna ur ens terapeutiska grepp. Ungdomar skall behandlas med respekt – även rötäggen. Men framför allt skall lärarna förbli pedagoger och inte tvingas att befatta sig med komplicerade familjehärvor.

Skolhälsovården har tunnats ut. Den klarar i dagsläget inte av den anstormning av socialt, somatiskt och psykiatriskt utsatta som tillåts att driva omkring med sin destruktiva narcissism. Sätt in de mest kvalificerade läkarna, psykologerna, poliserna och socionomerna på skolorna. Låt dessa – tillsammans – sköta hälsoläget och avlasta lärarna!

Se på oss, en gång samhällets olycksbarn, som torde ha haft de sämsta oddsen. Vi kan i dag bekräfta att vi faktiskt lyckades. Misär och segregation i all ära som politiska slagträn – men med en genomtänkt utvecklingsoptimism är den viktigaste framtidsfrågan samhällsklimatet.

Då hjälper det inte att skolka på fredagarna.

Av Salomon Schulman
Barn- och ungdomspsykiatriker
Författare”

https://www.expressen.se/debatt/dagens-invandrare-har-en-valfard-jag-aldrig-fick/?fbclid=IwAR0MMJrRObQOeWQJe3hjN5BoivSHREfAT_YSN6-Bk2OKECPoMeJhXMvzr2U

salomon.jpg

6 reaktioner till “Trots det fasansfulla psykosociala arvet och mycket sämre förutsättningar än idag har det gått bra för dåtidens efterkrigsgenerationer

    1. Skötsamma invandrare är nog ännu mer förbannade över utvecklingen än vi. Dels vet de precis vad macho- och hederskulturer innebär i praktiken, och sedan vet de att alla invandrare från Mellanöstern och Afrika kommer att få skit för vad alla dessa gör som vägrar att integrera, eller mycket värre. S och M och deras satellitpartier är ansvariga för att Sverige sjunker. Trots all skit tror jag ända att en vändning är på gång….

      Gilla

  1. Salomon Schulman blev känd för mig när han avslöjade att barnmatstillverkarna spetsade välling med gluten.Följden blev att Sverige har flest glutenallergiska i världen i absoluta tal.Denne Schulman är en insiktsfull människa med ryggrad.

    Gillad av 1 person

Lämna ett svar till Varjager Avbryt svar