En lång julsaga

Det var en gång ett litet blomstrande kungarike uppe i norr där landets invånare var ett tryggt folk och de flesta hade det bra. Landet var väl känt ute i världen för sina stugor med röda knutar, dalahästar, blonda och vackra människor, stora exportföretag, musikexporter samt för att vara ett av de mest jämställda samt sekulariserade länderna i världen. Landet var dessutom skyddat från stora konflikter och man hade inte haft krig på över 100 år.

Givetvis hade även det här landet sina problem med arbetslöshet och framförallt integrationsproblem i och med att människor som kommit till landet för att söka skydd placerades på ett och samma ställe i framförallt storstäderna, vilket lade grunden till ett livslångt utanförskap samt stora kunskapsbrister i det språk som talades i landet. Men eftersom alla dessa individer var placerade långt från övriga befolkningen och framförallt långt från maktens boningar, kunde man helt sonika vända ryggen åt detta växande problem som kunde frodas fritt i decennier.

Åren gick således och allt var frid och fröjd i det lilla kungadömet tills en dag när en ond man besteg tronen. Människorna i landet trodde först att han var god eftersom han spelade sina kort väl och de första åren agerade han klokt vilket medförde att folket invaggades i en falsk trygghet. Men den ondsinta mannen hade helt andra planer för riket och allt ändrades därför abrupt när den onda mannen allierade sig med en liten politisk extremistgrupp, vilket var startskottet till det som sedan skedde det nästkommande decenniet.

Den ondsinta mannen och extremisterna ville ta landet till nya nivåer genom att göra landet känt för något helt annat – det skulle bli den humanitära stormakten, ett land som på pappret står upp för all världens utsatta befolkning genom att driva på för öppna gränser så att såväl de styrande som befolkningen kunde vinna godhetspoäng. Men i själva verket handlade det om att bli hela världens socialbyrå för personer som inte var på flykt från ett reellt hot och det kuvade folket som inte vågade opponera sig stod för notan.

Ledarna byttes med tiden ut till en ny grupp med en annan färg på tröjan, men de valde också att precis som sina föregångare samarbeta med extremistgruppen och således kunde det galna projektet fortsätta.

Helt plötsligt flög landets namn över jorden som något helt nytt – en reklampelare för ett smörgåsbord av förmåner, bidrag, bostad för hela tjocka släkten och det fina i kråksången var att ingen behövde göra någon motprestation för att få ta del av allt detta. Det räckte med att kasta sina identitetshandlingar innan man knackade på porten och begärde att få hjälp med att stanna i landet. Detta resulterade i att stora massor med människor tog sig över halva jordklotet samt genom ett tiotal säkra länder bara för att ta sig till det lilla kungariket i norr där guld och gröna skogar väntade alla som lyckades.

Under tiden bröt ett stort krig ut som pågick i flera år och resulterade i att många människor tvingades på flykt. Det lilla kungadömet i norr vars ambitioner var att bli bäst i klassen på humanitet kläckte den briljanta idén att alla som uppgav att de kom från just det här krigsdrabbade landet skulle få komma till kungariket i norr, ta del av alla förmåner samt få stanna för alltid. De styrande hade lyckats förbise att det faktiskt kunde komma tusentals människor från helt andra länder och ljuga om att man kom från det krigsdrabbade landet, vilket gav dem fri och betald lejd in i landet.

Så här höll det på och som sig bör när man tar sig vatten över huvudet i sin strävan efter att vara bror duktig, blev det rätt omgående problem när resurserna inte räckte till samt myndigheter saknade all form av kontroll. Var skulle alla bo när det inte fanns bostäder? Hur skulle de lära sig språket? När kunde de börja jobba? Ska deras barn och gamla ha samma förmåner som resten av folket? Vem har kontroll över att de inte ljuger om sin identitet?

Frågorna hopade sig samtidigt som strömmarna av människor fortsatte till det lilla kungariket i norr. Ingen ville stanna i de andra länderna, inte ens i vårt grannland, av den enkla anledningen att ingen annan erbjöd samma goda och kravlösa villkor.

Men de styrande tänkte till och lät helt sonika dessa nya grupper gå före i alla köer medan kungarikets folk fick stå åt sidan – gräddfiler skapades för bostäder, utbildningar, skolor, arbeten, vårdköer ja precis allt man kan tänka sig samtidigt som bidrag regnade över dem – självklart utan att begära att det skulle betalas tillbaka på något sätt. Det var också svårt för dessa grupper att komma i arbete eftersom utbildningsnivån varierade kraftigt samtidigt som religiösa och kulturella betingelser försvårade för det täcka könet att börja arbeta, varför många istället stannade hemma och födde barn.

Dessutom ställdes det religiösa krav från dessa grupper som samhället märkligt nog gick till mötes. Allt detta gav så klart en bra grogrund för stort missnöje bland befolkningen samt en stor oro. Att makthavarna dessutom bejakade detta istället för att ställa krav eldade bara på missnöjet. För varje dag som gick fick folket bevis på hur det som man betalade skatt för upphörde att fungera – vård, skola, omsorg, kriminalvård och rättsväsende var bara några saker.

De styrande i landet både hörde och såg hur ilskan samt frustrationen växte lavinartat, varför något måste göras för att kuva folket och att skrämma människor har alltid fungerat. Tillsammans med landets mediekår började man således att brännmärka alla som opponerade sig offentligt genom att kritisera makthavarna eller den politiska linje man förde. De kallades främlingsfientliga och ett favoritord som användes var ”rasist” och ”nazist”, trots att det enda folket gjorde var att opponera sig mot de styrande samt de orättvisor som skapats.

Det här fick god effekt och de styrande kunde således fortsätta på den inslagna vägen i ytterligare några år. Man hade nämligen upptäckt att bidragsregnet gick i hand i hand med en stadig väljarbas som bidrog till att låta makthavarna prenumerera på makten oavsett hur illa de skötte sitt uppdrag.

Men missnöje är svårt att stävja när det en gång slagit rot och folket lät sig inte nöjas. Det här var dock inget unikt fenomen för det lilla kungariket i norr, utan hela kontinenten var drabbad av massmigration med katastrofala följder – även om kungariket hade det svårast eftersom de styrande envisats med att leva efter devisen ”vi har både råd och plats”.

För att få alla att fokusera på annat kom man på idén att skrämma människor med ett nytt hot – klimathotet. Genom att hitta på att jorden kommer att gå under inom kort så kommer så klart människor världen över att få annat att fokusera på än den misär som de styrande skapat. Således hittade man den perfekta ikonen – en liten flicka med flätor som ser oskyldig ut och kan få med sig många anhängare som likt en sekt tror på att människan påverkat klimatet i så pass hög utsträckning att planeten riskerar att gå under om vi inte agerar nu.

Det fanns så klart problem här också eftersom alla forskare inte höll med om denna teori som man dessutom inte lyckats backa upp med vetenskapliga fakta. Men de styrande hade lösningar på allt – man gjorde som tidigare och brännmärkte alla som tyckte annorlunda genom att kalla dem för ”klimatförnekare” och gjorde paria av dem i media.

Det fungerade i några månader tills ikonen började visa nya sidor, vilket skrämde en del och när vänsterpolitiska tongångar började föras fram drog en del öronen åt sig. Dessutom hade fler och fler människor börjat lyssna på de forskare som påstod att klimathotet var överdrivet. Men i det stora hela fungerade taktiken och en majoritet av befolkningen slöt sig som en sekt kring den unga ikonen som dessutom utsågs till årets person, årets ledare samt blev kallad för den nya messias.

Snart började det dock knaka i fogarna hemma i kungariket i norr när bägaren började rinna över ute i de områden som nämndes i början – där alla nyanlända placerats under alla de år som vansinnet pågick. När stora mängder människor från hela världen och med olika religioner tvingas bo tillsammans i samma område, där flera är lågutbildade samt saknar såväl arbete som språkkunskaper, varav flera har tagit med sig sina konflikter från hemländerna, kan det bara sluta på ett sätt i kaos. Arga och besvikna unga män som inte ser någon framtid hamnar lätt på kant med samhället, där droger och kriminalitet som ger snabba pengar är ett lockande alternativ. Olika gruppformationer genererade dessutom en kraftig konflikthärd med våld och ond bråd död som följd.

Från början höll sig dessa grupper i sina områden, men vartefter tiden gick och man märkte att såväl lagens långa arm som de styrande inte gjorde något för att stoppa dem, så började man operera även bland civila och mitt på ljusa dagen. Plötsligt var rån, mord, misshandel, bilbränder, upplopp, sprängningar och våldtäkter vardag för befolkningen – dessutom började det drabba barn och unga i en allt högre utsträckning.

Det lilla kungariket i norr stod således på gränsen till anarki med ett stort problem när laglösa människor i alla åldrar våldförde sig på såväl individer som materiella saker. Hederskodexen hade upphört att existera och till slut var alla potentiella offer medan de styrande stod handfallna och såg på. Även om ingen yppade det högt så var det uppenbart att spelet var förlorat och man hade lyckats förstöra en hel nation.

Befolkningen i det lilla kungariket i norr hade nu fått nog och oavsett hur mycket diverse ministrar bedyrade att man hade kontroll samt att det inte fanns någon anledning till oro, så började människor se igenom dimridåerna. Man tappade tron på såväl de styrande som lagens långa arm som inte längre kunde skydda befolkningen. Det var dock inte bara ursprungsbefolkningen som var upprörda utan även människor som kommit från andra länder och lyckats skapa sig ett nytt liv var mycket oroade över utvecklingen – inte minst för sina barn. Den röda tråden gick inte längre att dölja – de oansvariga styrande hade blivit övermodiga och släppt in alldeles för många människor samt importerat kriminalitet med sina öppna gränser.

Högsta hönset talade då ut i media och förklarade att det absolut inte fanns någon anledning till oro samt att det inte fanns något som tydde på att den ökade kriminaliteten hade med de nya folkgrupperna att göra, trots att utredningar från våra grannländer visat på just detta. Experter, journalister och myndigheter som på olika sätt var knutna till de styrande förde fram samma linje för att försöka få folket att besinna sig, men det var omöjligt att få stopp på den sten som satts i rullning.

Det kuvade folket hade dock lika lite ryggrad som de styrande, varför ett folkuppror icke var möjligt. Så tiden gick och situationen försämrades för var dag som passerade.

Det blev återigen vinter i det lilla kungariket i norr och även om den inte var vit hos alla så infann sig julstämningen till slut. Så kom det sig att folket i brist på andra lösningar vände sig till sin barndoms idol – mannen i den röda dräkten som vi alla känner som Jultomten.

Jultomten hade bråda dagar innan jul med att få ordning på alla paket och önskelistor. En dag kom en av tomtenissarna släpandes på en gigantisk säck överfylld med brev. Tomten tittade förvånat på när tomtenissen tömde ut säcken och tusentals kort och kuvert föll ut. Tomten bestämde sig för att ta ledig den dagen och låta nissarna sköta kommersen, medan han läste brev efter brev från ledsna och besvikna människor i det lilla kungariket i norr. På kvällen var tomten alldeles trött efter att ha tagit del av all den förtvivlan som förts fram i text. Den gemensamma nämnaren i alla brev var att man hade en önskan – att tomten skulle rädda landet från undergång och dess naiva styrande.

Så kom julnatten och människorna i det lilla kungariket i norr gick och lade sig med rubriker om skottlossningar samt upplopp på näthinnorna. Jultomten anlände till det lilla kungariket i norr klockan 02.01 och gav landet en rejäl återställare genom att knäppa med fingrarna två gånger. När folket vaknade på morgonen kändes inte bara luften lättare att andas, allt kändes annorlunda. När man tittade på nyheterna hade inget särskilt hänt och vad hade hänt med de styrande?

Som genom ett trollslag hade alla särskilt utsatta områden utraderats från det lilla kungariket i norr samtidigt som man rapporterade om stängda gränser och en massiv gränskontroll. Det lilla kungariket i norr hade inte längre någon som styrde landet utan makten låg tillfälligt hos kungen i väntan på ett nytt folkstyre där man för första gången på oändligt länge hade möjlighet att se till att makten utgick från folket som sig bör. Mycket arbete låg helt klart framför befolkningen, men glädjen visste inga gränser, hoppet hade återvänt och det firades från norr till söder.

Med gemensamma krafter var man nu motiverade att bygga upp ett nytt kungarike där makthavarna hade rikets säkerhet och folkets bästa för sina ögon, sunt förnuft skulle råda samt man var redo att börja ställa krav!

Snipp snapp snut så var denna oändligt långa historia slut. Tyvärr tror jag dock inte att det slutar lika lyckligt för oss.

once

7 reaktioner till “En lång julsaga

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s