Fyra långa år med ett dysfunktionellt styre känns som en evighet

Det faktum att Sverigedemokraterna fick över 20,2% i den senaste oppositionsmätningen har fått många att jubla, med all rätt, men man ska också ha klart för sig att det här inte innebär att över 2 miljoner svenskar plötsligt gått och blivit sverigedemokrater. Istället är det snarare människors desperation som avspeglar sig i mätinstitutens siffror, där man i brist på annat lägger sin potentiella röst på det enda parti som vågar tala klarspråk samt har den mest restriktiva migrationspolitiken och de mest kraftfulla åtgärderna i kampen mot den ökande grova kriminaliteten – det betyder dock inte att alla dessa tillskott vill se Jimmie Åkesson som statsminister. Jag själv röstade till exempel på Sverigedemokraterna i riksdagsvalet förra året, vilket jag bestämde mig för bara timmar innan vallokalerna öppnade. Innan dess velade jag in i det sista eftersom inget parti kändes klockrent och den känslan har tyvärr inte förändrats.

En normal partistrateg hade sett vartåt det barkar och förmått sitt borgerliga eller röda parti att anpassa sin politik efter vad folket efterfrågar – åtminstone gjort några rejäla satsningar på de områden som är viktigast för medborgarna, migration och rättsväsende. Visserligen har övriga oppositionspartier gjort utspel där exempelvis Moderaterna står ut med krav på mer strikt migration samt många bra förslag som skulle kunna ha inverkan på brottsligheten, men väljarna har inte glömt vad som skett under det senaste året och inte heller tiden innan dess så därför blir det svårt att nå ut med ett trovärdigt budskap. Inget är heller normalt i landet lagom just nu och medan landet faller ihop som ett korthus så står väljarna rådvilla medan SD står redo att fånga upp dem utan konkurrens. Vad har SD till exempel gjort det senaste året? Inte mycket – istället har man hållit väldigt låg profil för de behöver inte synas eller höras eftersom övriga partier gjort jobbet åt dem gratis, vilket även ser ut att fortsätta.

Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof uttryckte i en intervju i SvD tidigare idag att partiet har som mål att bli näst största parti i nästa val och sitta i regeringen. Detta lär man lätt uppnå om det politiska klimatet fortsätter att söndra Sverige och dess medborgare genom fortsatt oansvarig politik. Jag undrar om övriga partier förstår att de indirekt knuffar väljarna rakt i famnen på sina huvudmotståndare genom sin totala brist på såväl kurage som en ansvarsfull och långsiktig politik med folkets bästa för sina ögon? Hela landet är splittrat och förtroendet för politikerna överlag är helt kört i botten hos de flesta, så fyra år med detta dysfunktionella styre känns olidligt!

Om det inte blir nyval innan 2022 så önskar åtminstone jag att det kommer fram ett nytt parti innan dess med nytt och fräscht blod samt en partiledare med pondus som inte räds att varken ta debatten eller tänka med huvudet framför hjärtat, så att alla vi som känner oss vilsna kan hitta hem.  Jag misstänker dock att det inte kommer att förverkligas och Sverige kommer att fortsätta sin kräftgång mot avgrunden med hjälp av ett gäng hönshjärnor som inte förstår att använda sitt sunda förnuft!

#geosspolitikermedsuntförnuftochrågiryggen
#svenskafolketförtjänarbättre

TRUST

3 reaktioner till “Fyra långa år med ett dysfunktionellt styre känns som en evighet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s