Hundratusentals unga i Sverige lever under hedersförtryck – vem bryr sig på riktigt förutom några få eldsjälar?

Jag har precis tagit del av en förfärlig historia om en flicka i Sverige som giftes bort mot sin vilja som 16-åring med sin kusin, som senare våldtog henne och misshandlade henne under många år. Det djupa sveket från fadern, modern som inte vågade stå upp för sin dotter och svenska myndigheters likgiltighet gör mig illamående! Hur många socialsekreterare i Sverige har godkänt att barn tvingas in i äktenskap med vuxna män som de ibland även har släktskap med? Jag mår illa på riktigt när jag läser det här!

Tack Galaxia Wallin för att Du haft modet att skriva den här boken och berätta om dessa flickors och kvinnors livsöden – Du ska verkligen ha en eloge!

Skäms Sverige – särskilt den fega regeringen Löfvén som slagit dövörat till i alla år och tyvärr ämnar fortsätta på den inslagna vägen! Vi är ingen humanitär stormakt, förutom några tomma ord på ett papper.
______________________________

Utdrag ur boken ”Fången i hederns famn” av Galaxia Wallin:

MANNEN MED BORTKLIPPT HUVUD

Vi tittade på Nooras gamla fotoalbum med glada minnen från stranden, lekplatser, i naturen eller i hemmiljö. Jag la märke till att en hel del bilder var bortklippta. Manliga kroppar som saknade huvud. När jag frågade Noora vem som var hennes far, tystnade hon. Hon letade i fotoalbumet och tog fram ett kort som var gömt bakom ett annat kort.

Hon tittade på det en stund, sedan räckte hon det till mig.
På fotot såg både Noora och hennes far glada ut. Noora hade på sig en vit klänning med gröna prickar och hade en stor röd blomma i håret. Hon kramade sin far och jag gissade att hon var femton år gammal. De stod bredvid en stor julgran dekorerad med massor av julpynt. När jag sa att hon liknade sin far rodnade Noora. Hon tog av sig glasögonen och verkade inte uppskatta min kommentar. Hon svarade ilsket att likheten bara var i utseendet.
-”Jag hatar pappa och jag hatar att jag hatar honom. När jag klippte bort hans huvud från bilderna trodde jag att det skulle kännas bättre. Men det var naivt. Han är borta från mitt fotoalbum, men finns ändå överallt. I mitt huvud, i mitt liv och i mina mardrömmar. Det är viktigt att jag behåller denna bild. Jag vill inte glömma bort hur han var när han var MIN FAR. Den bilden påminner mig om att jag haft ett bra liv, innan pappa tog all glädje.”

Noora berättar:
Att lura mig och övertala mamma var inte det svåra, det besvärliga var att övertyga socialen eftersom jag bara var sexton. Hoppet inom mig lyste som en julstjärna. Jag tänkte att jag ju var barn ändå och om inte min mamma kunde, så skulle den svenska staten beskydda mig.

På ett litet kontor hos socialen mötte pappa, mamma och jag socialsekreteraren Anna. En blond kvinna i fyrtioårsåldern. Pappa och Anna hade redan pratat en hel del på telefon. Det märktes på deras samtal.

Pappa och Anna pratade först. Hon vände sällan blicken mot mig och mamma. Mor och jag var som osynliga på detta kontor. Pappa lyckades övertala Anna att jag själv ville gifta mig. Han klappade mig på axlarna och med ett falskt leende berättade han att min kärlekshistoria var så gullig och romantisk.

Mitt huvud började snurra när pappa pratade om vår kärlek. Och hans kärlek till mig. Att han älskade mig så mycket och därför ville han inte gå emot mitt val trots att han själv tyckte jag var för ung för äktenskapet. Pappa berättade också om min envishet och att det var meningslöst att ens försöka få mig att ändra mig.

Pappa tog fram några hoprullade papper som han räckte över till socialsekreteraren Anna. Jag tittade på honom men han fortsatte bara se mot Anna som tog på sig sina glasögon och läste igenom papperna. Mamma fyllde sitt glas med vatten för fjärde gången och drack nervöst. Hon var helt tyst och gråtfärdig. Jag var inte säker på om mamma var ledsen för min skull eller för att pappa hotat henne innan mötet med Anna. Han hotade med att han skulle skilja sig från henne och ta ifrån henne mina småsyskon ifall hon yppade ett ord.

När jag hörde socialsekreterarens första kommentar började jag ana vad det var hon höll i sina händer. ’Åh, vad ni är gulliga. Där ser man tydligt att ni är jättekära’, sa hon och verkade glad som om breven var till henne. När jag ändå frågade Anna vad hon menade, sa min far snabbt att det var mina kärleksbrev och smekte min kind med en hotfull blick. ’Hoppas du inte har något emot att Anna läser era kärleksbrev’, fortsatte pappa.

Pappa hade förfalskat kärleksbreven och hävdade att jag och min kusin brevväxlat med varandra i två år – ett misstag som enkelt borde ha avslöjat honom. Alla brev han visade Anna var skrivna på svenska. Både de jag skulle ha fått och de jag skickat. Hur kunde det vara möjligt att min kusin som bodde i Syrien skulle kunna skriva på svenska och hur skulle han kunna läsa mina brev som var skrivna på svenska. Anna reagerade inte på det, antagligen för att hon inte var den skarpaste kniven i lådan eller för att hon inte brydde sig och var mer intresserad av att avsluta ärandet och skynda till fikarummet och ta en paus.

När socialsekreteraren Anna ställde sin enda fråga till mig: ’älskar du din kusin?’ nickade jag tyst. Jag tror det syntes på mig att jag var jätteledsen. Då och då sökte jag ögonkontakt med socialsekreteraren och hoppades att hon skulle förstå och hjälpa mig. Men hon tittade bort när jag stirrade på henne.
Vid andra och sista mötet med socialsekreteraren Anna, pratade hon enbart med min pappa. Varken med mig eller med min mamma. Jag suckade upprepade gångar men jag förblev osynlig för Anna. Vid detta möte fick mina föräldrar äktenskapsdispens och jag skulle få gifta mig, trots att jag faktiskt var ett barn.

Enligt traditionen ska mamman sova över första natten för att se oskuldsbeviset. Blodet på lakanet. Allt gick så fort och mamma förklarade inte varför hon inte skulle komma med.
Mamma tillät mig aldrig att sova över hos någon tjejkompis i Sverige men här lämnades jag med en man som skulle vara min man bara på pappret.

Kamal hade fått låna lägenheten av en kompis. Jag var så trött och ville bara sova. Jag sa till Kamal att han skulle sova i vardagsrummet. Jag sa ’godnatt’, tog min enda väska till sovrummet och stängde dörren. Jag blev irriterad för dörren hade inget lås. Jag behövde duscha och ville ta bort sminket men hade ingen ork. Jag letade efter min pyjamas när Kamal öppnade dörren utan att knacka. Han klev in i rummet och medan han knäppte upp skjortan sa han att jag faktiskt var söt och att han gillade lydiga tjejer. Jag bad honom att gå ut men han låtsades inte höra. Jag sa att vi måste prata. Jag ville påminna honom om att äktenskapet inte var på riktigt och enbart för att han skulle kunna komma till Sverige. Han skrattade högt.

Han närmade sig mig och slet av mig min vita klänning. I början skrek jag och sedan började jag slå honom på bröstet och ansiktet. Han höll om mig hårt, men jag blev argare och fortsatte skrika och slå. Då fick jag en örfil. Mitt högra öra höll på att ramla av huvudet.

Kamal kastade mig i sängen och slet i mina underkläder.
Att se honom naken ovanpå mig var otäckt. Jag fick två örfilar till och så våldtog han mig medan jag grät. Under våldtäkten fortsatte jag kämpa mot och sedan kräktes jag. Jag visste inte om jag kräktes på grund av hans dåliga andedräkt, chocken och rädslan eller smärtorna. Han darrade och stönade högre och högre. När han var färdig bet han mig i läppen och spottade på mig. Jag hotade att jag skulle berätta allt för mina föräldrar men han svarade inte. Han la sig på rygg och med slutna ögon sa han till mig att byta lakan och städa min äckliga spya.

Efter en stund tog han en kudde och ett täcke från garderoben och gick till vardagsrummet och somnade där. Jag var ensam i sovrummet med mina tårar, spyor och smärtor.

I lägenheten fanns ingen telefon. Ytterdörren var låst. Jag visste inte hur jag skulle få tag på mina föräldrar. Jag försökte rymma men lyckades inte. Jag kunde inte förstå att jag var fast och gjorde flera misslyckade försök. Att mina föräldrar hade övergivit mig kunde inte sjunka in där och då. De var mitt hopp och jag väntade på dem.

Efter en natt och en hel dag av upprepade våldtäkter, örfilar och förödmjukelser kom mina föräldrar och Kamals föräldrar på besök. De hade med sig mat och blommor. Lättnaden när jag såg mina föräldrar var så stor och jag grät när vi kramades. Jag trodde jag blivit räddad.

Kamal, hans far och min far pratade med varandra. Min svärmor gick in på toaletten och jag stod med mamma i köket och fixade fikat. Medan jag berättade för henne avbröt hon mig flera gånger för att varna mig att prata tystare. Vi gick till sovrummet och jag berättade mer detaljerat och visade henne blåmärkena och såren. Hon la handen för munnen och grät. Efter att hon förbannat Kamal och önskat honom den värsta död, torkade hon sina tårar och sa att jag inte skulle använda ordet våldtäkt. Hon sa: ’Samlaget gör ont i början. Så är det bara. Du kommer att vänja dig.’
’Vänja mig!’ Jag sa till mamma att hon väl visste att äktenskapet inte var på riktigt. Mamma skakade på huvudet och med gråten i halsen så sa hon: ’Jo, ni är faktiskt gifta. Väldigt gifta.

Kamal som var min kusin och blev min man, kom till Sverige snabbare än jag trott. Min mamma försökte få liv i mig inför hans ankomst. Hon matade mig med vitaminer, matiga soppor och örter hon kokat i timmar. Jag ville prata med pappa. Jag hade ändå hopp om honom. Mamma kunde bara gråta tyst och sätta handen för munnen och jag räknade inte med henne längre.

Jag var tvungen att berätta för pappa hur Kamal misshandlat och våldtagit mig. Jag var säker på att pappa skulle döda Kamal när han fick veta. Det var svårt att sitta mittemot pappa och gå in i detalj. Men jag hade inte något val.

När jag berättat klart för pappa var han tyst i fem minuter. Han öppnade munnen några gånger och skulle säga något men blev tyst igen. Till sist kramade han mig och sa att det var därför Kamal behövde hjälp. ’Han är sjuk, vi sa ju det’, sa pappa. Sedan sa han att han skulle prata med Kamal så att han bättrade sig. Pappa spelade dum, som om han glömt det han sagt om att äktenskapet bara var ett sätt att få hit Kamal.
När jag påminde honom om det, så sa han att situationen blev komplicerad på grund av min oförsiktighet. I och med att jag haft sex och förlorat min oskuld så gick det inte att skiljas från Kamal längre.

Jag fick mitt livs största besvikelse. Mannen som kunde skuldbelägga mig för att jag blev våldtagen var inte min pappa längre. En far kan inte göra så. Det går inte att ännu en gång skjuta sitt barn som vädjar om hjälp. Det går bara inte.

Efter att Kamal fått uppehållstillstånd och flyttat till Sverige fick han och Noora tre barn tillsammans. Noora vittnar i ”Fånge i hederns famn” om grov fysisk och psykisk misshandel i hemmet. När dottern var nio år valde Noora att ta med henne och fly. Enligt Noora har Kamal i dag flyttat till Irak och deras två söner är omhändertagna av socialtjänsten. Nooras pappa är inte längre i livet.

Personerna i texten har i verkligheten andra namn.

https://www.expressen.se/nyheter/qs/noora-16-valdtogs-pa-brollopsnatten/?fbclid=IwAR2FyiZ21zP4aYmQo948R_V9eu2VtMMv7w8QjI8OrANLvQ5ivK6pN6p1bZ4

gal.jpg

Annonser

En reaktion till “Hundratusentals unga i Sverige lever under hedersförtryck – vem bryr sig på riktigt förutom några få eldsjälar?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s