Hederskultur – ett svenskt fenomen?

När jag i en tråd häromdagen diskuterade hederskultur och det faktum att samtliga riksdagspartier utom SD valt att blunda för problemen de senaste 15-20 åren, menade min meningsmotståndare att jag har fel när jag utmålar islam och muslimer som den grupp som främst symboliserar hedersproblematiken. Man måste också ta i beaktande att det finns många svenska ungdomar som lever under samma paroll på grund av religiösa familjer som hindrar dem från att träffa vem de vill, eller ha ett förhållande med vem de vill samt att anledningen till att partierna inte reagerat förrän nu, blott några månader innan valet (inte alls skenheligt!), helt enkelt beror på att det tagit tid för partierna att mogna tillsammas med frågan men att de nu är redo att stå upp för de utsatta kvinnorna och flickorna.

Jag har funderat lite över svenska ungdomar som har djupt religiösa föräldrar inom till exempel Baptistkyrkan, Pingstkyrkan, Mormonkyrkan eller Livets ord, men att de skulle vara lika utsatta som de som tvingas leva under islams hederskultur har jag svårt att ta till mig.

I början av mitt yrkesliv när jag bodde i Stockholm, hade jag en yngre kollega vars föräldrar och syster var engagerade Jehovas vittnen, men hon själv hade valt att stå utanför. Hon hade en väldigt tuff situation och kände pressen hemifrån hela tiden, men valde ändå att stå på sig. Men hon skulle för den sakens skull aldrig utsättas för ett dödligt straff på grund av sitt ställningstagande, hennes pappa eller någon annan manlig släkting skulle aldrig kasta henne nedför en balkong eller knivhugga henne bara för att hon har valt att inte hänge sig åt gud eller bara för att hon träffar en man som han inte har godkänt. Varken hon eller hennes troende syster skulle tvingas att klä sig i heltäckande kläder varken på stan eller i badhuset och inte heller täcka håret.

På sin höjd skulle man kunna dra parallellen mellan mormonernas månggifte och islam, men den stora skillnaden är att det sedan länge är förbjudet med polygami hos mormonerna, som tar starkt avstånd och att det numera är ett utdött fenomen, medan det i islam frodas för fullt och i Sverige ser vi mellan fingrarna och låter det fortgå precis som med allt annat.

Nej, det är inte möjligt att jämföra dessa förhållanden och min uppfattning är att det snarare handlar om att partierna vill släta över sin brist på agerande under alla år och det faktum att man trots att man haft alla fakta på bordet samt att ett av riksdagspartierna uppmärksammat problematiken otaliga gånger med olika förslag, ändå valt att rösta ned förslagen och se åt ett annat håll. Under tiden fortsätter alla dessa vingklippta fåglar att vara inlåsta och från sitt fängelse betrakta oss fria kvinnor.

Men egentligen borde man inte vara förvånad eftersom man i det här landet alltid ställer sig på förövarnas sida verkar det som – oavsett om det rör sig om våldtäktsmän (förövarna undgår straff och utvisning), pedofiler (män gifta med barn får informationsbroschyrer istället för åtgärd) eller radikala islamister (återvändande IS-krigare tas emot och får stöd samt jhadistrekryterande moskéer och shariapoliser tillåts).

Jag är evinnerligt trött på alla lögner från politikerhåll i det här landet och hyckleriet tar aldrig slut – då har vi ännu inte gått in i valspurten… På ett sätt önskar jag att det redan vore oktober så att allt kan lugna ner sig lite – men med tanke på det väntade valresultatet så lär det bli en kakafoni utan dess like en bra bit in på vinterhalvåret.

20180712_142550.jpg

Annonser

4 reaktioner till “Hederskultur – ett svenskt fenomen?

  1. Hej. Bra att du skriver om hedersproblematik, men då jag jobbar för en organisation som jobbar mot hedersvåld så vet jag att SD långt ifrån är det enda parti som visat engagemang i frågan. Jan Björklund har t.ex gjort mest av alla och är djupt engagerad. SD är dock inte välkomna i de etablerade organisationerna, eftersom alla bildade människor vet att de har helt andra motiv. Så tyvärr är du lite fel ute som påstår att SD skulle vara någons sorts hjälte i hedersfrågan.

    Gilla

    1. Om Jan Björklund varit så nugen på att stoppa hederskulturen så har han haft alla chanser i världen att agera istället för att rösta ned SD:s många förslag kring denna problematik. Men som vanligt är prestigen viktigast!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s