Dagens unga vet inte hur det var i Sverige innan vi gick med i EU, jag minns det knappt själv längre då jag bara var 18 år när jag resolut röstade nej till släppa på vår suveränitet för att ingå i den europeiska unionen.
Men man glömmer snabbt att det fanns en tid då allt inte styrdes från Bryssel på detaljnivå utan riksdagen hade sista ordet i alla frågor. Exempelvis ratades inte krokiga gurkor, kor fick prutta fritt, insekter marknadsfördes inte som ett bra kostalternativ istället för kött, vi behövde visa pass varje gång vi reste till Europa, Sverige hade mycket striktare kemikalielagar och djurskyddskrav än resten av Europa, staten kontrollerade och reglerade marknader som telefoni/post/järnväg/apotek/utrikesflyg samt ingen kände till begreppet ”klimatskam” för att nämna några exempel.
Därtill var beslutsprocesserna inte lika långsamma, krångliga och svåröverskådliga för allmänheten som nu. Även den fria rörligheten har fått kritik för att ha påverkat nationella kollektivavtal och lönemodeller negativt genom billigare utländsk arbetskraft samt gränsöverskridande konkurrens.
Medlemsavgiften till unionen (54,2 miljarder kr 2026 för Sverige – att jämföra med 40,8 miljarder kr 2024) där det ibland skickas mer pengar till EU än vad landet får tillbaka i form av direkt stöd eller bidrag är ett annat gissel.
Och så klart den högaktuella energipolitiken där EU-regler och den gemensamma europeiska elmarknaden hjälpt till med att verkligen försätta såväl vanliga medborgare som industrin på pottkanten – för att inte tala om den gröna omställningen.
Allt var så klart inte bättre förr och grundidén med ett europeiskt samarbete var inte fel, men det überdyra och byråkratstyrda projekt EU har förstört så mycket för så många att det inte är försvarbart.
Det har genom åren pratats om att EU-omröstningen var uppgjord och att folket lurades att rösta ja. Det mycket jämna resultatet gör att det kan finnas fog att ifrågasätta. Det var trots allt aldrig ett krav från Sveriges befolkning att gå med i EU utan snarare var det makthavarna som krävde svenskt medlemskap i EU under förevändning att det skulle vara räddningen från kris och hög arbetslöshet.
Anledningen till att jag började tänka på detta var på grund av Slovakiens premiärminister Robert Ficos utspel i går när han i ett offentligt tal sade att resultaten av Slovakiens folkomröstning om att gå med i Europeiska unionen 2003 var förfalskade, med hänvisning till skillnaden i röster när resultaten räknades som var så obetydlig (52% ja) att vissa korrigeringar gjordes så att landets inträde skulle godkännas.
Även Sveriges resultat i den ”rådgivande folkomröstningen” om svenskt EU-medlemskap den 13 november 1994 var jämnt där blott 52,3% av väljarna röstade ja.
Men oavsett är det ändå historia nu och eftersom EU-medlemskapet är inskrivet i Sveriges grundlag är det mycket svårt att riva upp. En total splittring som leder till dess kollaps är allt man kan hoppas på i nuläget och de pågående protesterna ute i Europa mot höga levnadskostnader samt försämrade levnadsförhållanden är små frön som kan hjälpa till att förhoppningsvis leda in oss på rätt väg.
