Valresultatet efter riksdagsvalet blev väldigt jämt så vem som ska bilda ny regering – Ulf Kristersson (M) eller Magdalena Andersson (S) – lär dröja till onsdag innan man får klarhet i.
Föga förvånande klarade Liberalerna spärren efter alla vädjanden om stödröster från andra partier. Om jag vore Mohamsson skulle jag dock innerst inne inte vara så sprudlande glad eftersom partiets politik uppenbarligen inte tilltalar tillräckligt många i befolkningen. Dessutom trist att någon aldrig åker ut – dags att höja spärren eller sänka den så vi kan få in flera nya partier som är välbehövligt?
För mig personligen är riksdagsvalet rätt ointressant då det bara är samma styrda personer som byter konstellationer medan direktiven kommer uppifrån. Nu börjar spelet om vem som tar vem och vem som ska få ministerposter. Den lilla människans roll, som tror sig stå i centrum med sin röst, är överspelad och nu knackar verkligheten på dörren bortom falska vallöften och omöjliga luftslott.
Det finns några få glädjeämnen i detta; *Sverigedemokraterna backar både på riksdagsnivå och lokalt, som de verkligen bäddat för själva genom sina svek mot väljarna de senaste åren. *Malmölistan med den hårt kämpande läkaren Nils Littorin i spetsen kom in i Malmö kommunfullmäktige där han kommer röra om. *Det ser ut att bli ett välbehövligt maktskifte i min kommun efter flera år av korruption och maktmissbruk.
Hur det har gått för partierna utanför riksdagen är oklart i skrivande stund, men jag hoppas att det parti jag röstade på når 1%-målet.
Överlag lär det inte bli särskilt stor förändring för gemene svensk när turerna kring den nya regeringen är klar eftersom samtliga inblandade har samma prioriteringar och sitter ihop med samma koppel där det inte är svenska folket som står i första rummet oavsett färg på regeringen.
Jenny Piper 