Jag är nog inte ensam om att vara trött på att se och höra dessa åtta lismare som upptager mediautrymmet dygnet runt fram till valet, där de framställs som förträffliga representanter för att styra vårt land och ges utrymme att bygga sina luftslott.
Men vad har de egentligen gjort för att förtjäna det ämbetet? Någon recap av vad deras politiska beslut gjort för att förbättra för svenska folket respektive vilka konsekvenser det fått för landet får vi aldrig innan valdagen. Och har de rätt kompetens att tackla den enorma uppförsbacke som ligger framför oss efter decennier med deras förkastliga politik? Det belyses inte heller i någon större utsträckning.
Jag roade mig med att ta reda på deras arbetlivserfarenhet utanför politiken och den var sannerligen inget att stoltsera med.
Jimmie Åkesson (SD) har i princip inte haft några anställningar utanför den politiska sfären och saknar traditionell långvarig arbetslivserfarenhet från den vanliga arbetsmarknaden.
Ulf Kristersson (M) har tillbringat stora delar av sin karriär som politiker, men har arbetat som marknadschef på den liberala tankesmedjan Timbro två år under 1990-talet (delvis parallellt med hans riksdagsuppdrag), som kommunikationsdirektör på det börsnoterade IT-konsultföretaget Connecta (senare Adcore) I två år och varit ordförande för Adoptionscentrum i två år (där han lämnat en skandal efter sig som fortfarande tystas ned).
Ebba Busch (KD) har arbetat ett år som PR-konsult på Stockholmsbyrån Lotsen Kommunikation.
Simona Mohamsson (L) har arbetat som kommunikationskonsult i ett år på Narva Communications och arbetade ett år under en utlandsvistelse i Jordanien.
Magdalena Andersson (S) har inte varit anställd inom det privata näringslivet, men arbetat några år inom offentlig förvaltning på Skatteverket respektive varit lärare på Handelshögskolan.
Nooshi Dadgostar (V) arbetade som vårdbiträde i två år under sina studier.
Amanda Lind (MP) arbetade som psykolog på BUP i två år innan hon blev heltidspolitiker.
Daniel Hellden (MP) arbetade 16 år som universitetslektor och forskare.
Elisabeth Thand Ringqvist (C) är faktiskt den enda med ett riktigt CV. Hon har en omfattande bakgrund på den privata arbetsmarknaden både som anställd och företagare.
Om man tittar på de två uppstickarpartierna som har störst chans att komma in i riksdagen, har varken Gustav Kasselstrand (AfS) eller Markus Allard (ÖP) haft någon egentlig jobbkarriär utanför politiken.
Personligen tycker jag att det är viktigt med erfarenhet från vanligt arbete – särskilt när man påstår sig representera arbetarrörelsen där V faller platt – för hur ska man annars veta vad man pratar om när man representerar svenska folket och vad som behövs för att göra det bättre?
Men eftersom det saknas dylika krav för att bli politiker står dörren öppen med löfte om såväl hög lön som förmåner för att trycka på en knapp då och då. Behövs det 349 sådana personer i riksdagen egentligen? Nej! Tyvärr är det bara partier utanför riksdagen som driver på att minska antalet riksdagsledamöter.
De senaste decenniernas politik med avtryck från alla färger som lett fram till den kaosartade bild där vi befinner oss i dag, där såväl inrikespolitiska beslut som utrikespolitiska prioriteringar försatt oss på pottkanten, borde räcka som facit för medborgarna och bidraga till den tydliga bilden att dessa lakejer inte arbetar för befolkningens bästa, utan styrs av helt andra intressen – om någon bemödade sig med att titta vill säga.
Valboskapen har dock varken tid eller intresse för det, säger bara bää och går in i rätt fålla.
Jenny Piper 