Det är inte bara i vuxenvärlden det vankas val, även skolvalet står för dörren. I gymnasieungdomarnas skola hölls det föredrag för samtliga elever i aulan i slutet av förra veckan där de åtta riksdagspartiernas lokala företrädare stod på scenen och hade marknadsföringsbord i korridorerna. Ingen information gavs om alternativen utanför riksdagen.
För de två som går i högstadiet drillas eleverna i att lära sig namnen på alla åtta riksdagspartier, måste se videor om deras politiska ambitioner, lära sig om hur valsystemet fungerar samt skriver faktatexter om de olika partierna. Även där informerar man inte eleverna om alternativa partier.
Mina barn är väl medvetna om hur systemet är uppbyggt, vilka som sitter överst i näringskedjan och varför en röst på någon av dessa svikarpartier är ett svek mot deras egen framtid, men i slutändan när skolvalet genomförs kommer de inte ha så många val förutom åttklövern eller en blankröst.
Givetvis är detta bara en lek från skolornas sida för att få barnen att förstå hur valsystemet fungerar och låta de prova på hur det är att rösta, men samtidigt kan man inte komma ifrån att det är en sorts indoktrinering redan från barnsben – som man känner igen från sin egen skoltid – där vi drillas i att lära oss riksdagspartiernas namn (som om de för alltid har en stående plats i kammaren) samt hålls ovetande om alternativen.
Hade man på riktigt brytt sig om folklig demokrati och velat lyfta vikten av folkstyre till barnen hade man sett att det funnits en vinst i att göra medborgarna medvetna om det större urvalet samt lyft fram andra system som till exempel direktdemokrati à la Schweiz där exempelvis partiet Knapptryckarna har ett fungerande koncept.
Genom att titta på andra alternativ hade barnen också kunnat se hur fred, demokrati, samarbete, solidaritet samt att låta befolkningen få mer att säga till om genomsyrar många partier utanför riksdagen. Det är kanske det som är kruxet, man vill inte att vi ska känna till att det finns möjlighet till en bättre värld där vi inte längre tillbringar våra liv som skatteslavar medan några få roffar åt sig vinsterna samt profiterar på konflikter och andras död.
När jag vid middagen i går kväll informerade om hur de åtta riksdagspartierna på ett odemokratiskt sätt gjort Sverige medlem i Nato, öppnat upp för främmande makt genom DCA-avtalet med USA, lyft över 157 miljarder kronor från statskassan för att stödja kriget i Ukraina samt krigshetsar mot andra länder som kan resultera i att barnen kommer tvingas deltaga i krig, kom den naturliga frågorna ”men vilka ska vi rösta på då, jag vet inte namnen?” och ”varför ska vi rösta om det ändå inte har någon betydelse vilka vi röstar på?”.
Den yngsta sonen yppade att han minsann inte tänkte strida i något krig och att han hellre blir inlåst i fängelse än deltager frivilligt. Hoppas han behåller den tanken att fred är viktigare än krig, men med tanke på den indoktrinering som sker via media och skola är det väl naivt att hoppas på det.
Jag kan inte göra mer än att upplysa barnen om att det finns andra möjligheter och i slutändan är det deras val/deras framtid, men jag betvivlar att majoriteten av befolkningen gör detsamma med tanke på hur de själva röstsr i riksdagsvalet – ovetandes och drillade i att vi bara har åtta partier i riksdagen som ska bestå.
Jenny Piper 