En krigsförbrytartribunal med tvivelaktig hållning

När svensk massmedia skrev om att den bosnienserbiske generalen Ratko Mladić avlidit utmålades han som ett monster, men man slirar lite på sanningen i sin rapportering.

Det är ett känsligt ämne för många, men jag vill ändå rekommendera nedanstående ledare från Fria Tider som på ett objektivt sätt beskriver händelserna och det faktum att Haagtribunalen inte har gjort sitt jobb korrekt. Dels använde de dubbla måttstockar när krigsförbrytare på båda sidor dömdes, dels tycks deras slutsats av utredningen vara mer spekulativ än byggd på kända fakta och därtill är det uppseendeväckande att tribunalen lade sig i samt tillrättavisade SVT för att de visat den norska dokumentären ”Staden som offrades” 2011 som inte följde deras narrativ.

Att regeringen tillsammans med SD sedan dess kriminaliserat liknande dokumentärer, som ”förringande av folkmord” och sorterat in dem under straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp, är också spektakulärt i sammanhanget. Om ledarskribenten hade publicerat denna text i Sverige hade han alltså kunnat åtalas för åsiktsbrott eftersom det enligt straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp är brottsligt att ifrågasätta eller förringa tribunalens slutsatser i domar om folkmord.

————

”Den bosnienserbiske generalen Ratko Mladić har avlidit i fångenskap i Haag, 84 år gammal. I svenska medier presenteras dödsfallet under rubriker som ”krigsförbrytaren” och ”slaktaren” samtidigt som SD och regeringen har gjort det kriminellt att ”förringa” hur ond han var. Men trots att det kan vara brottsligt finns det faktiskt skäl att nyansera bilden en aning.

Aftonbladet kallar på torsdagen Mladić för ”slaktaren från Bosnien” och skriver att över 8.000 ”män och pojkar” massakrerades under hans ledning. TV4 använder beteckningen ”slaktaren från Srebrenica” och beskriver massakern som Europas grövsta krigsförbrytelse sedan andra världskriget. Sveriges Radio nöjer sig med rubriken ”Krigsförbrytaren Ratko Mladic är död”.

Den statliga serbiska televisionen RTS skriver i stället om ”Ratko Mladić, tidigare befälhavare för Republika Srpskas armé och Haag-dömd” och ägnar stort utrymme åt hans militära karriär och de avslagna kraven på att den svårt sjuke generalen skulle få vårdas i Serbien. Tanjug rubricerar kort och gott: ”General Ratko Mladić död”.

De spridda epiteten säger dock mycket litet om vad som faktiskt hände i Srebrenica.

Mladić var yrkesofficer i den jugoslaviska armén och blev 1992 chef för generalstaben för Republika Srpskas armé. Under Bosnienkrigets sista år ledde han de bosnienserbiska styrkor som i juli 1995 intog den muslimska enklaven Srebrenica.

Vad som därefter hände har blivit en av Europas mest politiserade historiestrider.

Srebrenica var formellt en demilitariserad FN-zon, men någon verklig demilitarisering hade inte genomförts. I enklaven fanns flera tusen beväpnade muslimska soldater ur den bosniska armén. När staden föll flydde kvinnor, barn och äldre till den holländska FN-styrkan på plats, medan en stor styrka av män – både soldater och civila – försökte skjuta sig genom de serbiska linjerna och ta sig till muslimkontrollerat område.

Även Haagtribunalen, som vi ska återkomma till, konstaterar att hårda strider följde och att delar av den muslimska kolonnen faktiskt lyckades slå sig igenom det serbiska försvaret på militär väg.

Alla lyckades emellertid inte, och Mladićs styrkor tillfångatog stora grupper av män. Om man får tro Haagtribunalen blev männen därefter utsatta för ett ”folkmord”. En begreppsglidning som går att ifrågasätta, eftersom en liten militär utbrytarstyrka knappast utgör något ”folk”, vare sig den uteslutande består av militärer eller inkluderar en och annan hågad civilist och omdömeslös tonårsgrabb också.

Vad som däremot är svårt att ifrågasätta är att bosnienserbiska förband genomförde omfattande avrättningar av de tillfångatagna krigsfångarna, i vart fall om man får tro de i huvudsak amerikanska experter som skötte de forensiska undersökningarna efteråt.

I de rättsmedicinska utgrävningarna hittades hundratals kroppar med händerna bundna och hundratals ögonbindlar. En sammanställning som åberopades inför tribunalen omfattade 423 bindningar och 448 ögonbindlar, även om kategorierna överlappar varandra och alltså inte motsvarar 871 unika personer.

Även försvarets rättsmedicinske expert Dušan Dunjić medgav att omkring 400–500 kroppar hade sådana bindningar att de redan på denna grund kunde betraktas som avrättningsoffer. Det framgår av domen i det så kallade Karadžićmålet.

Åklagarsidans och tribunalens slutsats gick emellertid betydligt längre, och måste betraktas som delvis spekulativ. Man hänvisade till DNA, massgravarnas innehåll, vittnesmål, avrättningsplatser, sekundära gravar och annan forensisk bevisning och uppskattade att ”minst” 5.336 identifierade personer hade avrättats. Man antog att ett högre möjligt antal kunde vara närmare 8.000, men ansåg inte att den siffran var bevisad.

Det betyder emellertid inte att 5.336 kroppar var individuellt knutna till tekniska bevis som bevisade avrättning, eller för den delen vittnesmål eller annan traditionell bevisning. För en betydande del av totalsiffran följer slutsatsen i stället av att den identifierade personen återfunnits i ett gravkomplex där det också fanns kroppar som bar spår av avrättning. Då kunde hela graven betraktas som en avrättningsgrav, enligt de beviskrav som domstolen tillämpade.

Tribunalens egen expert medgav under korsförhör att frånvaro av bindningar eller ögonbindel i vissa fall innebar att död till följd av strid – snarare än avrättning – inte kunde uteslutas.

Uttrycket ”8.000 pojkar och män massakrerades” har alltså inte det fog för sig som dagens svenska mediebevakning ger sken av. Det gör däremot inte själva avrättningarna obetydliga. Redan den mest restriktiva tolkningen av den tekniska bevisningen visar ett dödande av krigsfångar i en omfattning som inte rimligen kan förklaras med några enstaka soldaters dåliga disciplin.

Mladić dömdes förstås för detta, och för andra brott. Men Haagtribunalen gick som sagt ytterligare ett steg och klassificerade dödandet i Srebrenica som ”folkmord”.

Det är mer problematiskt. Folkmordsbegreppet fick genom domen en långtgående juridisk innebörd som inte stämmer med ordets allmänna betydelse: domstolen ansåg att avsikten att döda de stridsdugliga muslimska männen och permanent undanröja den muslimska befolkningen från Srebrenica innebar en avsikt att utplåna bosniakerna i Srebrenica som grupp. Denna rättsliga bedömning har därefter upprätthållits internationellt, men är förstås kontroversiell. Inte minst bland dagens bosnienserber och i Serbien.

Den som vill förstå varför den serbiska historieskrivningen ser annorlunda ut måste samtidigt gå tillbaka några år.

I den norska dokumentären Staden som offrades, som SVT sände 2011, skildras hur Naser Orićs muslimska styrkor från Srebrenica tidigare hade angripit ett stort antal omkringliggande serbiska byar. Enligt dokumentären ödelades omkring 50 byar och även kvinnor, barn och äldre dödades. Den skildrar bland annat angreppet på Kravica 1993, där serbiska civila dödades och överlevande berättar om fångenskap och tortyr.

Dokumentären beskriver också Srebrenicas fall som delvis en militär händelse. Den före detta amerikanske NSA-analytikern John Schindler uppskattar där att omkring 2.000 muslimska män avrättades, huvudsakligen krigsfångar, medan omkring 5.000 andra dödades under själva utbrytningsförsöket genom bland annat artilleri- och kulspruteeld.

Det är dokumentärens och Schindlers bedömning, inte tribunalens, men den illustrerar hur annorlunda samma händelse kan beskrivas när striderna före och efter stadens fall tas med i berättelsen.

Orić åtalades själv i Haag för brott mot serber men frikändes trots omfattande bevisning. Det orsakade förstås skandal i Serbien och sågs av många som ett bevis för att domstolen snarare ägnade sig åt politisk aktivism än åt att skipa rättvisa. Det innebar också att någon motsvarande internationell dom över de omfattande muslimska övergrepp mot serbiska civila som dokumentären beskriver aldrig kom att inta samma plats i historieskrivningen.

Sändningen fick dessutom ett ovanligt aktivistiskt efterspel.

Haagtribunalen satte sig efter sändningen och skrev direkt till SVT:s dåvarande vd Eva Hamilton och klagade på programmet. Tribunalen framhöll att mycket av innehållet stred mot dess domar och begärde att få möjlighet att presentera sina egna slutsatser om SVT i framtiden sände material som motsade vad tribunalen betraktade som fastslagna fakta.

SD och regeringen har sedan dess kriminaliserat liknande dokumentärer, som ”förringande av folkmord” och sorterat in dem under straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp. Även denna text, publicerad i Estland, hade förmodligen kunnat åtalas för åsiktsbrott om den hade publicerats i Sverige. Enligt straffbestämmelsen om hets mot folkgrupp är det nämligen brottsligt att ifrågasätta eller förringa tribunalens slutsatser i domar om folkmord.

Tribunalens politiska aktivister har efter SVT:s dokumentär producerat en egen dokumentär, eller vad man nu ska kalla det, som heter ”Srebrenica Genocide: No Room For Denial”. En lämplig rubrik, numera, även på det svenska rättsliga utrymmet att fritt diskutera saken.

Inget av detta gör emellertid Ratko Mladić oskyldig.

Bevisningen räcker tvärtom väl för slutsatsen att omfattande avrättningar av krigsfångar ägde rum under en operation som genomfördes av styrkor under hans befäl. Det bär han straffrättsligt ansvar för, och även om ingen lyckats bevisa att han faktiskt gav order om dessa avrättningar så kommer hans namn för alltid vara förknippat med mycket allvarliga krigsförbrytelser.

Så långt är allt riktigt. Men det är något annat än det ensidiga tal om ”folkmord” som nu återigen presenteras för svenska läsare under rubriker som ”slaktaren från Bosnien”.

Konflikten var full av allvarliga krigsförbrytelser, begångna av samtliga inblandade parter. Ändå dömdes de bosnienserbiska befälhavarna konsekvent till livstids fängelse med argumentet att de var ansvariga för folkmord, medan de högsta militärerna på bosniakisk sida antingen frikändes helt eller kom undan med symboliska straff för minst lika grymma krigsförbrytelser.

Rasim Delić var exempelvis inte någon obetydlig lokal befälhavare utan chef för hela armén för Bosnien och Hercegovina när de värsta övergreppen begicks. Efter detta dömdes han av tribunalen för krigsbrott – till tre års fängelse – medan hans befälhavare i Srebrenicaområdet, krigsförbrytaren Naser Orić, alltså frikändes helt.

Principen att en befälhavare har ansvar för systematiska brott som begås av underordnade tillämpades inte heller på de muslimska åtalade. I Kosovo slog tribunalen exempelvis fast att fångar hade torterats och mördats i Lapušniklägret, men UÇK-befälhavaren Fatmir Limaj frikändes ändå helt av den svenske domaren Krister Thelin, som några år senare för övrigt själv kom ut som fullfjädrad politisk aktivist på den dåvarande plattformen Twitter.

Skillnaden blir svår att bortse från: när serbiska förband begick krigsförbrytelser fördes ansvaret högt upp i befälskedjan utan bevis för personlig inblandning, medan motsvarande slutsats uteblev när det var muslimska förband som stod för brottsligheten.

Det som sticker ut med Mladić och de andra bosnienserbiska ledarna var alltså inte att deras soldater begick krigsbrott – det gjorde de frikända muslimernas soldater också – utan att de ensamma utsågs till syndabockar för en konflikt som präglades av otroliga mängder övergrepp från alla håll.

Det här skötte makthavarna helt enkelt riktigt dåligt, när de lät sin nyinrättade domstol snabbt urarta till ett odisciplinerat och aktivistiskt skämt. Sen kan de förbjuda oss att ”förringa” eller ”förneka” förträffligheten i domstolens slutsatser bäst de vill. Det får bara deras tribunalprojekt att framstå som ett än större skämt.

En riktig krigsförbrytartribunal skriver inte brev till statliga TV-bolag som sänder dokumentärer. Än mindre producerar den några egna ”dokumentärer”. Och en riktig krigsförbrytartribunal dömer framför allt alla sidors krigsförbrytare enligt samma måttstock, till lika kännbara straff, utan att göra undantag för exempelvis muslimska krigsförbrytare.

Det är mycket långt ifrån vad Krister Thelin och hans kollegor sysslade med i Haag.

Ratko Mladić blev 84 år.”