Om tre veckor är det dags för riksdagsval, men även om traditionell media inte belyser problemet så har förtroendet för uppbyggnaden av det svenska valsystemet och modellen för vår så kallade representativa parlamentariska demokrati naggats i kanten hos många i befolkningen och valdeltagandet har varit fallande de senaste två valen.
Markus Andersson på Nya Dagbladet skriver en intressant krönika i ämnet där han tar upp det demokratiska problemet med att riksdagspartierna har stor fördel och ett försprång gentemot övriga partier som vill in i maktens boningar och möblera om. Fixa egna valsedlar, riksdagsspärren och noll mediatid respektive motstånd mot att få köpa reklamplats är bara några saker partierna utanför måste kämpa med för att göra sig hörda. Men när dessa spärrar tystar stora väljargrupper och reglerna samt debattkulturen gynnar de etablerade partierna, representerar valet inte längre ett folkstyre utan genererar fler ”soffliggare”. Tyvärr har det svenska etablissemanget inte tagit detta på allvar (och varför skulle de, när det är till deras egen fördel?!) så nu stundar återigen ett skådespel som vi förväntas deltaga i.
Krönikan hittar du nedan och låt mig även påminna om partiledardebatten med flera partier utanför riksdagen som direktsänds kl 20.00 i kväll (sverigelyssnar.se/politiken).
—————–
”Vart fjärde år ställs svensken inför ett val som kallas fritt. Vederbörande går till en vallokal, väljer en valsedel och lägger den i en låda. Men om dennes parti inte redan är ett av de etablerade kan valsedeln saknas och vägen till representation vara stängd långt innan rösträkningen ens har börjat.
Valmyndighetens regler innebär att röstmottagarna ska lägga ut valsedlar för partier som i något av de två senaste riksdagsvalen fått mer än en procent av rösterna i hela landet. Övriga partier får själva stå för tryck och distribution till tusentals vallokaler inom loppet av några timmar under valdagen. Ordningen ger dem som redan passerat nålsögat ett nationellt logistiskt försprång framför dem som försöker utmana dem.
Den som trots detta hittar fram till sin valsedel möts av nästa grind: riksdagsspärren på fyra procent. Ett parti kan alternativt nå tolv procent i en valkrets, men då endast få fasta mandat där. I regionval är spärren tre procent och i kommunval två eller tre procent beroende på valkretsindelning.
Spärrarna motiveras som stabilitet. I praktiken fungerar de också som ett försvarsverk för dem som redan är inne.
Spärrar kan försvaras med behovet av regeringsduglighet och tydliga mandat. Men varje spärr har en baksida: röster som inte omsätts i representation. När en växande grupp väljare återkommande hänvisas till marginalen blir det svårt att tala om ett system som utan förbehåll fångar folkviljan.
Den tredje grinden står inte i lagen utan i medielandskapet. Den som sätter ramen avgör också vilka partier som i praktiken anses finnas, vilka frågor som får formuleras och vilka företrädare som får svara. Public service:s partiledardebatter blir ritualens tydligaste uttryck: samma etablerade krets får timmar att markera skillnader som allt oftare ryms inom en snäv politisk ram, medan alternativ som skulle kunna ändra frågorna lämnas utanför.
Selektiva gatuintervjuer i SVT klipps till att förespegla bevis för vad folket tänker. Väljaren sorteras i färdiga fack med färdiga alternativ. Polariseringen mellan facken hålls levande, medan själva scenografin sällan blir föremål för samma granskning.
Därför återkommer också kampanjerna för valdeltagande. De riktar sig till soffliggaren, den oupplyste och den ointresserade, eftersom deltagandet i sig får bära legitimiteten. Ett högt valdeltagande tolkas som samtycke, oavsett hur begränsat urvalet upplevs vara och hur liten betydelse den enskilda rösten har för mandatfördelningen.
Medborgaren kallas till vallokalen för att bekräfta ordningen, men sällan till verklig maktdelaktighet dagen därpå.
Man behöver inte vara fiende till folkstyret för att se problemet. Tvärtom är det respekten för idén om självstyre som gör svenska förhållanden så anstötliga. Ett nordiskt land med denna tradition av laglydighet och arbetsamhet förtjänar ett politiskt system som tål konkurrens om folkets röster, inte ett som bygger spärrar mot nya partier, ger de gamla ett logistiskt försprång och låter en snäv medieelit avgöra vilka alternativ som överhuvudtaget blir synliga.
Att kalla detta världens bästa styrelseskick är inte en beskrivning utan en önskning. Och önskningar som upprepas tillräckligt ofta kan till slut börja likna en officiell sanning.
Ingen uppmanas här till apati. I stället krävs ärlighet om vad röstlådan faktiskt innehåller, vem som byggt grindarna och vem som gynnas av dem. Legitimitet vinns inte genom fler uppmaningar att gå och rösta. Den vinns genom att systemet vågar öppna sig för den konkurrens det så gärna hyllar i teorin.
Så länge spärrar tystar stora väljargrupper, valsedelregler gynnar de etablerade och debattkulturen sorterar innan någon ens fått tala, förblir valet för många mindre ett uttryck för folkstyre än en ritual som ber om deltagande, men inte förtroende.
Det är inte din plikt att rösta. Det är dock en plikt för den samhällsengagerade som vill Sverige väl att byta ut ett system som inte fungerar och istället korrumperar landets styre.
Ge inte systemet en legitimitet det inte förtjänar den 13 september.
Markus Andersson”
Demokratin som fruktar sina väljare
Jenny Piper 
Partidiktaturen Sverige gör allt för att demontera ”demokratin” i små steg och folket måste inse att politikerna i riksdagspartierna inte vill ha in nya partier! Vill man det ska bli bättre får man göra som i Holland där det inte finns någon egentlig spärr till parlamentet utan det sägs att ca 0.8 % av rösterna räcker för en plats. Det är väl partistödspengarna man inte vill dela på precis som makten över skatteinkomsterna?
GillaGilla