Inför öppnandet av Natotoppmötet i Ankara i dag har krigsalliansens generalsekreterare Mark Rutte i Washington Post aviserat att medlemsländerna ånyo ska bekänna färg genom att underteckna försvarskontrakt värda tiotals miljarder dollar med företag i Europa och Nordamerika som ska bekostas av oss skattebetalare medan det militärindustriella komplexet tar hem vinsten.
Forskningsprofessor Dmitry Trenin vid Institutet för världsekonomi och internationella relationer, har skrivit en artikel i RT som gör en intressant genomgång av hur Nato förändrats under åren och konstaterar att militarisering nu anses vara en drivkraft för att återuppliva EU:s sviktande ekonomier med en mycket ihålig illusion om att man ska besegra Ryssland.
Slutsatsen är tydlig och borde få våra europeiska ledare att spetsa öronen om de fortfarande besitter någon form av sunt förnuft; ”NATO 3.0 betyder krig. Om det verkligen kommer till det, kommer det inte att finnas något mer Nato.”
—————–
”Nato går in i sin tredje era. När den grundades för trekvarts sekel sedan var syftet att begränsa kommunismens spridning och konfrontera Sovjetunionens militära makt. Med andra ord, att hålla Västeuropa kapitalistiskt och under amerikansk kontroll.
Trots anklagelserna i den sovjetiska propagandan vid den tiden var Nato en defensiv snarare än en aggressiv allians och genom alla kriser under kalla kriget stod den stilla.
När kalla kriget tog slut och Sovjetunionen imploderade, vann Nato en seger som det inte hade vunnit. Det USA-ledda militärblocket vägrade att upplösas efter att ha slutfört sitt ursprungliga uppdrag. Istället försökte det bli den enda säkerhetsregulatorn för Europa. Det gick till offensiv och förde krig mot Serbien. Det gick ”utanför sitt område” för att strida i Afghanistan. Det inledde en utvidgningsrunda för att inkludera de tidigare sovjetiska satellitländerna i Östeuropa och några före detta republiker i Sovjetunionen.
Ändå misslyckades de fatalt med att hantera relationerna med den tidigare motståndaren Ryssland. Det avvisade Moskvas begäran om medlemskap och föreslog istället ett partnerskap som i grunden visade sig vara tomt. Det ignorerade Rysslands säkerhetsintressen genom att vägra stoppa sin expansion hela vägen mot den ryska gränsen och avvisa Moskvas förslag om en paneuropeisk säkerhetsordning. Frågan om Ukrainas medlemskap i Nato, som Kreml uppfattade som ett oacceptabelt hot mot sin nationella säkerhet, blev den främsta orsaken till Ukrainakriget, som nu är inne på sitt femte år.
Detta pågående krig har gett Nato nytt liv. Ryssland blev återigen fienden, med den västliga alliansen så mycket starkare och bättre positionerad att ta sig an den. Med Ukraina på sin sida kan Nato använda sin armé för att fysiskt attackera Ryssland. USA:s och Europas mål i det kriget, vilket offentligt proklamerades från början, har varit att tillfoga Ryssland ett ”strategiskt nederlag”. Det som ansågs omöjligt under kalla kriget har förflyttats till det tänkbara i västvärldens ombudskrig mot Ryssland.
Från och med 2025 har USA:s president Donald Trumps politik kickstartat en intern omvandlingsprocess för Nato. Den amerikanska nationella försvarsstrategin gör tydligt Europa ansvarigt för att ”hantera” Ryssland. I takt med att Washington reviderar sina globala strategiska prioriteringar beordras därför europeiska medlemmar i alliansen att bära en större finansiell och militär börda. Under det pågående krigets förhållanden innebär detta ett mycket större engagemang i konflikten. De europeiska eliterna, som länge varit ovilliga att öka försvarsutgifterna och rädda för att dras in i krig, har ändrat sig och ivrigt omfamnat det nya ansvaret samt ser riskerna som en möjlighet.
Det finns skäl till den förändringen. Militarisering anses nu vara en drivkraft för att återuppliva EU:s sviktande ekonomier. Ett militärt starkare Europa skulle vara mer strategiskt autonomt i en värld där Amerika minskar sina åtaganden gentemot allierade. Att lägga till en militär dimension till EU skulle kunna cementera unionen inför de många växande utmaningarna.
Politiskt gör upprustning och mobilisering inför ”fienden vid portarna” det lättare för de styrande eliterna att stämpla sina motståndare som ”Kreml-marionetter” och därmed skydda sitt maktgrepp. I ideologiska termer har kampen mot Ryssland (för närvarande via Ukraina) blivit en ny enande idé för Europa.
För Ryssland innebär detta NATO 3.0 framför allt att Europa, för första gången sedan Nazitysklands och dess allierades nederlag 1945, återigen blir en tydlig och omedelbar fiende till Ryssland. Människor i Moskva hyser inga illusioner om USA:s fientliga inställning gentemot Ryssland, men Washington är nu en baksätesförare när det gäller konflikten med Ryssland. Medan Nato under kalla krigets dagar framstod för ryssarna som ”Amerika i Europa”, ser de nu Europa med stöd av Amerika när de ser på Nato.
Ännu viktigare är att Nato 3.0 tydligt är offensivt med de mest avgörande målen. De europeiska eliternas strategi gentemot Ryssland är inte längre avskräckning som under kalla krigets dagar; målet är Rysslands förstörelse som stormakt. Det är detta som ”strategiskt nederlag” handlar om. Européerna drömmer om att eliminera Ryssland som en allvarlig faktor i Eurasiens geopolitik: för dem skulle detta innebära den ”slutgiltiga lösningen” på det länge fruktade ”Rysslandproblemet”.
Länge sura över Rysslands framryckningar på det ukrainska slagfältet, triumferar nu europeiska politiker och medier i hopp om att de långräckviddiga drönare som de har hjälpt Ukraina att producera och skicka till sina mål över hela Ryssland ska vara det här krigets fantastiska vapen. De försöker stärka sin slagkraft genom att på liknande sätt förse Kiev med långräckviddiga kryssningsmissiler och sedan ballistiska missiler. Dessa vapen, hoppas man, kommer att besegla Rysslands öde en gång för alla.
Detta kommer dock inte att hända. Den grundläggande bristen i det europeiska tänkandet är deras övertygelse om att Ryssland hellre accepterar nederlag, förnedring och upplösning än använder den arsenal som det för närvarande besitter. Denna arsenal är inte begränsad till kärnvapen, även om en punkt kan nås då de måste användas. Kreml har hittills varit ytterst återhållsam med att använda sina kraftfullare konventionella förmågor eller att attackera vissa värdefulla och synliga mål. Det finns många förklaringar till sådan återhållsamhet, men det är dumdristigt – faktiskt ödesdigert – att tro att antingen den ryska ledningen eller det ryska folket någonsin skulle ge upp för Nato.
De europeiska Nato-ledarnas enorma brist på modern strategisk kultur – föga förvånande efter åtta decennier av delegering av sin säkerhet till USA – och deras blinda russofobi, ett resultat av djupt rotad europeisk rasism samt det verkliga eller upplevda agg mot Ryssland som byggts upp under de senaste fem århundradena, har försatt Europa på en direkt kollisionskurs med Ryssland. NATO 3.0 betyder krig. Om det verkligen kommer till det, kommer det inte att finnas något mer Nato.”
—————–
Jenny Piper 
Att det är USA som drar nytta av Nato verkar inte gå in i skallen på de korkade EU-politikerna. Lögnmedias ”Wurlitzer” går på högvarv dirigerat från CIA-högkvarteret Langley i USA som med de ägande oligarkernas välsignelse spelar den vals som serveras folken i västvärlden. Hur ska sviktande ”ekonomier” byggas upp med att tillverka gammaldags vapen som flygplan och stridsvagnar är en gåta? Om de inte används eller går att sälja är det bara en kostnad som skattebetalarna får punga ut med samtidigt som ägarna till vapenindustrin skrattar hela vägen till banken. Både billigare och bättre om man betalar folk för att klia varandra på ryggen än att slösa bort dyr energi och råvaror på att tillverka obsoleta vapen om det nu är ”jobb” man vill skapa?
GillaGillad av 1 person