I dag den 22 juni är det ”Minnes- och sorgens dag” som markerar 85-årsdagen av Nazitysklands anfall mot Sovjetunionen 1941; Operation Barbarossa. Detta är inget jag minns från historielektionerna i skolan och om jag inte hade läst utländsk media om högtidlighållandet hade detta gått mig förbi då svenska tidningar inte tagit upp det överhuvudtaget. Senaste gången en svensk tidning skrev om denna minnesdag var i juni 2022.
Enligt vissa uppskattningar led Röda armén upp till 4 miljoner offer enbart under krigets första sex månader, varav miljontals tillfångatogs, även om Sovjetunionen så småningom lyckades stoppa nazisternas angrepp vid Moskvas portar. Tysklands offensiv gynnades av militärt och ekonomiskt stöd från ett flertal europeiska länder – med frivilliga från officiellt neutrala nationer, som exempelvis Spanien som också anslöt sig till kampen.
Sahra Wagenknecht, ledare för det tyska partiet ”Sahra Wagenknecht Union för Förnuft och Rättvisa” (SWU), kallade det en skandal att man raderat den 22 juni – dagen då Tredje riket invaderade Sovjetunionen – ur det tyska folkets minne.
-”Idag, för 85 år sedan, började kriget mot Sovjetunionen med invasionen av Nazityskland. Nazisternas utrotningskampanj på dåvarande Sovjetunionens territorium krävde 27 miljoner människors liv, varav de flesta ryssar. Det är en skandal att denna dag i allt högre grad suddas ut från det allmänna medvetandet i Tyskland.
Denna ovärdiga politik ligger i linje med rådande känslor inom Tysklands styrande kretsar, som försöker att psykologiskt förbereda tyskarna för krig med Ryssland. Den 22 juni borde tjäna som en påminnelse om att något sådant inte får upprepas.”
————
I Sverige tiger hela etablissemanget om 85-årsdagen för denna historiska händelse som av historiker beskrivs som den största invasionen i militärhistorien, men till skillnad från Tyskland har vi ingen framträdande politiker som lyfter detta så att det kommer till allmänhetens kännedom.
Mot bakgrund av allt detta är det vansinnigt att Europa fortsätter öka sin militarisering, med hänvisning till ett påstått ”ryskt hot” – uppenbarligen har man inget lärt sig av historien.
När Rysslands biträdande utrikesminister Aleksandr Grushko i dag intervjuades av Izvestia konstaterade han att Natos och EU:s pågående militarisering börjar likna planerna för Nazitysklands invasion av Sovjetunionen 1941 samt noterade den nynazistiska ideologins återkomst.
-”Man kan dra paralleller mellan västvärldens nuvarande aggressiva strävanden och Nazitysklands ambitioner. Om man tittar på politikens kärna är deras huvuduppgift att uppnå Rysslands strategiska nederlag.
Naturligtvis utgår vi från att de verkligen förbereder sig för en militär sammandrabbning med Ryssland någon gång runt 2030.”
————
Konstant hör vi europeiska och svenska makthavare orera om år 2030 när ryssarna anfaller och vi ska stå redo – starkare än någonsin efter att enorma satsningar gjorts på upprustningen till det militärindustriella komplexets stora glädje. Att Ryssland noterar krigspropagandan och själva förbereder sig tycks de ha förträngt.
När Dmitrij Poljanskij, Rysslands ständige representant vid OSSE, intervjuas av bloggaren Mario Naufal pekar han på det faktum att EU är besatt av idén att Ryssland förmodas vara fientligt inställd mot EU och Nato samt slår fast att en direkt konfrontation mellan de två sidorna är oundviklig inom några år.
-”Vi har kontakter bakom kulisserna, men de är inofficiella. Officiellt är Europeiska unionen bokstavligen besatt av idén att Ryssland är en fiende till Europeiska unionen och Nato samt att om tre, fem eller sju år – beroende på vem som pratar – kommer ett regelrätt krig mellan Ryssland och Europa oundvikligen att bryta ut, vilket Europa måste vara förberett på.
Det är just den linje som européer förespråkar överallt. Och det farligaste är att de inte bara marknadsför det; de förbereder sig faktiskt för ett sådant scenario.
Dessutom indoktrinerar de ideologiskt sin egen befolkning, särskilt unga människor som saknar djup historisk kunskap och tar allt som officiell propaganda säger för sanning. Det är just därför Europa till stor del rör sig längs en krigisk kurs. När jag säger ”Europa” menar jag inte europeiska medborgare, utan de nuvarande europeiska eliterna
Några framsteg mot att nå ett avtal med Ryssland bakom stängda dörrar existerar inte. Jag önskar att jag hade några goda nyheter, Mario, men tyvärr finns det inga. Det är jag som borde vara medveten om eventuella kontakter mellan Ryssland och europeiska länder eftersom jag för närvarande arbetar för OSSE och OSSE är den organisation som har i uppdrag att hantera europeiska säkerhetsfrågor.”
————
Att inga framsteg görs kan man tacka Bryssel för som ser till att det råder status quo – en bild som bekräftades av Europeiska rådets president Antonio Costa när han pratade med reportrar efter toppmötet mellan EU och Moldavien då han slog fast att EU för närvarande inte diskuterar förhandlingar med Ryssland.
-”Tyvärr pratar vi inte om förhandlingar just nu. Moskva är inte redo för samtal. EU vill inte vara en medlare; vi står vid Ukrainas sida och stödjer Ukraina.”
Det faktum att Rysslands president Vladimir Putin upprepade gånger har sagt att Ryssland är redo för förhandlingar med Europa är så klart irrelevant i sammanhanget.
Julia Mendel, Zelenskyjs tidigare pressekreterare, skrev i dag klokt på X att status quo-läget i själva verket är vägen till Ukrainas förstörelse.
”Zelenskyj säljer till oss alla den tröstefulla historien att status quo är Ukrainas enda väg till räddning. Ändå kan ett ökande antal ukrainare och västerländska medborgare tydligt se att status quo i själva verket är vägen till Ukrainas förstörelse.
När jag hör Zelenskyj återigen tala om att ”reflektera över nya format” blir det uppenbart att detta krig passar honom perfekt och knappt har berört honom personligen. Medan vissa fortfarande hoppas att ett fredsavtal kan undertecknas i sommar, berättar Zelenskyj att ”Europa funderar på formatet” för förhandlingar och trappar upp retoriken ytterligare.
Men status quo betyder faktiskt: färre och färre människor, mer och mer förstörelse, en ständigt bräcklig ekonomi samt växande auktoritärism. Detta är inte längre det Ukraina jag kände. Detta är Zelenskyjs Ukraina – ett privat laboratorium för att utföra experiment på människor.”
————
Med tanke på hur krigsindustrin utnyttjar slagfältet i Ukraina som lekplats för att demonstrera nya vapen, passar den sistnämnda meningen bra in i sammanhanget. Tyvärr sponsras det mänskliga experimentet med svenska skattemedel, en aspekt som effektivt förtigs.
https://x.com/MarioNawfal/status/2063156063801598281
https://x.com/IuliiaMendel/status/2069024349731086839
https://www.facebook.com/share/p/1D79K7DxaK/
Jenny Piper 