Kan man outsourca demokrati?

Fick upp detta läsvärda inlägg från Stefan Hallgren i flödet som tar upp problemet med att alltför få engagerar sig politiskt i Sverige, men gärna klagar över resultatet – mig inberäknad.

Vi ser ofta med avund på hur människor i andra europeiska länder är ute på gatorna och protesterar, vi gnäller över Sveriges tillstånd på sociala medier eller skriver insändare i tidningar, vi skapar verkningslösa petitioner, vi kritiserar våra beslutsfattares inkompetens och vi kräver makthavarnas avgång. Men vi engagerar oss inte själva politiskt och de flesta invånare saknar dessutom intresse för att förändra.

Texten väcker frågeställningar om vi har rätt att klaga när vi inte själva hjälper till och hur vi kan förvänta oss förändring i samhället utan kollektivt engagemang.

I mitt fall illustrerar mitt bildval det största hindret och det faktum att jag inte vill deltaga i ett system där man förväntas ljuga för befolkningen med ett leende på läpparna, rätta sig efter partipiskan och vara beredd att sticka en kniv i ryggen på andra samtidigt som man slickar uppåt och sparkar nedåt – det är intrycket jag fått från andra som försökt engagera sig politiskt genom åren. Dessutom är det väldigt svårt att få gehör på kommun- och regionnivå där en viss klick i partiet prenumererar på att ta besluten, ovilliga att släppa fram nya förmågor.

Nästkommande generationer som ser det kortupta systemet redan på ett tidigt stadium lär om möjligt vara ännu mer ointresserade av att engagera sig. Kanske ska vi bara avskaffa partier helt och köra på Knapptryckarnas vision för direktdemokrati och folkstyre på riktigt?

——————-

”Jag tror att ett av de största missförstånden i det moderna Sverige är att människor har fått för sig att demokrati är något man kan outsourca.

Att det räcker att gå till vallokalen vart fjärde år, stoppa ned en valsedel i en låda, gå hem igen och därefter ägna de kommande 1 460 dagarna åt att klaga på “politikerna”, ungefär som om de vore en extern leverantör som misslyckats med att leverera bredbandet i tid.

Men det är inte så demokratier fungerar. Det var inte så Sverige byggdes och det är definitivt inte så Sverige blev ett av världens mest välfungerande länder.

Sverige byggdes av människor som organiserade sig. Människor som satt på möten. Människor som skrev motioner. Människor som argumenterade, röstade, nominerade kandidater, satt i styrelser, ringde samtal, delade flygblad, stod i valstugor, kokade kaffe i församlingshem och folkets hus och lade tusentals timmar av sina liv på att försöka påverka riktningen på det samhälle de själva levde i.

Det var inte särskilt glamouröst, det var inte särskilt sexigt, men det fungerade.

Sedan hände något; vi blev rika, mätta
och medelklassbekväma workoholics och ultrakonsumenter som hellre letade dollarstore-lyx och kreditsemestrar än skötte om det samhälle vi äger tillsammans.

Vi började betrakta demokratin som en tjänst istället för ett ansvar.

Och medan vi gjorde det lämnade vi partierna i en takt som borde få varenda statsvetare i landet att kallsvettas.

Sedan 1980-talet har ungefär 85 procent av partimedlemmarna försvunnit.

Åttiofem procent.

Läs den siffran igen.

Om 85 procent av personalen försvann från ett företag skulle verksamheten kollapsa.

Om 85 procent av spelarna lämnade en fotbollsklubb skulle ingen bli förvånad över resultaten.

Om 85 procent av musikerna reste sig och gick mitt under konserten skulle ingen stå kvar och fundera över varför symfonin plötsligt låter som en berusad blockflöjtsensemble på en fritidsgård.

Men när exakt samma sak händer med de organisationer som producerar våra kommunalråd, riksdagsledamöter, ministrar och statsministrar verkar människor inte se något samband alls.

Istället står man på behörigt avstånd och säger:

“Politikerna är dåliga.”

Ja.

Men varifrån tror du att politiker kommer?

Från Mars?

Från ett laboratorium under Rosenbad?

Från en hemlig fabrik som drivs av ödlemänniskor och mellanchefer?

Nej.

De kommer från partierna.

Och partierna kommer från medlemmarna.

Eller åtminstone gjorde de det en gång i tiden.

Det märkliga är att vi lever i en tid då människor har fler åsikter än någonsin, samtidigt som de deltar mindre än på generationer.

Vi har skapat ett samhälle fullt av politiska sportkommentatorer som vägrar gå ned på planen.

Människor som kan skriva trettiofem Facebookinlägg om hur landet borde styras men som inte har lagt trettiofem minuter på ett årsmöte.

Människor som med största självklarhet förklarar varför alla andra gör fel men som aldrig själva ställt upp till något, organiserat något, byggt något eller försökt förändra något.

Och sedan kommer den stora frågan:

Varför fungerar inte politiken bättre?

Jag vet inte.

Varför fungerar inte brandkåren bättre om 85 procent av brandmännen går hem?

Varför fungerar inte skolan bättre om 85 procent av lärarna försvinner?

Varför fungerar inte orkestern bättre om nästan alla musiker lämnar scenen?

Det finns något nästan komiskt över situationen.

Vi har lämnat maskinrummet.

Sedan står vi ute på däck och skriker åt de få människor som fortfarande försöker hålla igång motorerna.

Och det som provocerar mig mest är inte okunskapen.

Det är anspråket.

Föreställningen att man har full rätt att förakta det arbete man själv vägrar delta i.

Att man kan abdikera från allt ansvar och ändå vara förvånad över resultatet.

Demokrati är inte en Netflixprenumeration.

Det är inte en app.

Det är inte en tjänst.

Det är ett arbete.

Och att rösta är inte höjdpunkten i det arbetet.

Det är minimikravet.

Det är ungefär som att dyka upp till jobbet.

Ingen människa förväntar sig en medalj för att ha gjort det.

Så nästa gång någon säger att “politikerna har förstört landet” tänker jag ställa en enkel fråga:

Hur många timmar har du själv lagt på att försöka förbättra det?

Inte på att klaga, inte på att kommentera, inte på att dela memes, inte på att formulera den där sylvassa statusuppdateringen som ger trettiosju likes och en varm känsla i magen under tio minuter, utan på att faktiskt förbättra det.

För den obehagliga sanningen är att demokratier väldigt sällan dör därför att människor slutar rösta. De börjar istället långsamt förtvina när människor slutar delta, när de slutar organisera sig, när de slutar dyka upp, när de slutar ta ansvar för de institutioner som ytterst bär upp samhället, och istället placerar sig själva på bekvämt avstånd för att recensera resultatet av andras arbete.

Och ibland undrar jag faktiskt om vår tids största politiska problem inte alls är höger eller vänster, skattetryck eller bidrag, invandring eller integration, klimat eller kriminalitet, utan något mycket mer grundläggande än så.

Kanske handlar det om att vi under några decennier har uppfostrat oss själva till att se demokratin som en tjänst istället för ett ansvar, som något som ska levereras till oss snarare än något vi själva måste vara med och bära.

Kanske handlar det om att vi har blivit så välorganiserade, så välmående och så bekväma att vi glömt hur samhället faktiskt fungerar under motorhuven, att vi inte längre ser människorna som sitter på årsmötena, skriver motionerna, nominerar kandidaterna, står i valstugorna, tar telefonsamtalen, sitter i nämnderna och gör det där långsamma, otacksamma och stundtals ganska tråkiga arbetet som demokratier i själva verket byggs av.

Och kanske är det därför så många idag upplever att avståndet till makten växer, samtidigt som de själva lämnat de organisationer där makten faktiskt formas.

För någonstans längs vägen verkar många ha kommit fram till att de vill ha inflytande utan ansvar, påverkan utan deltagande, representation utan engagemang, och då uppstår ett märkligt tillstånd där människor börjar betrakta sig själva som kunder i demokratin istället för delägare i den.

De står kvar ute på däck, med armarna i kors, och ropar att maskinrummet sköts dåligt, samtidigt som de själva lämnade maskinrummet för länge sedan.

Och där, tror jag, finns en betydligt större del av förklaringen till politikens förfall än vad de flesta människor är beredda att erkänna.

Stefan Hallgren”