Välbehövlig fokusförflyttning från de åtta riksdagspartiernas tillkortakommanden som regeringsmaterial

Dagens snackis var pedofilskandalen i Sverigedemokraterna för att sammanfatta hur det målats upp av massmedia, där partiet sägs befinna sig i chock medan den allmänna uppfattningen bland analytiker och politiska experter tycks vara att det skadar partiets anseende att en så pass tung SD-politiker nu misstänks för barnpornografibrott.

Jag håller inte med. Det är väl knappast partiets fel i sig att det här har skett, för hur skulle de kunna ha haft en aning om det när det inte syns utåt? Vi har ingen aning om vad som försiggår inombords hos grannen, personalen i den lokala mataffären, barnens lärare, våra arbetskollegor etc eller hos andra partier för den delen eftersom det inte syns på utsidan och därför kan man heller inte förvänta sig att någon intern partiradar  skulle ha fångat upp det.

Dessutom är fallet i SD inte första gången något sådant inträffar i svensk politik. Vi minns exempelvis Centerpartiets upprepade problem med sexbrott (Gustav Hemming, Fredrik Federley och en lokalpolitiker i Tomelilla) och det har inte påverkat partiets anseende nämnvärt. Federley kandiderar till och med igen för Centerpartiet i lokal- och regionvalet.

Dock är väl reaktionerna som förväntat med tanke på att såväl högerdebattörer som SD-sympatisörer gått väldigt hårt åt Centerpartiet avseende detta genom åren; Ivar Arpi krävde exempelvis att Centerpartiet skulle skriva en vitbok om pedofiler. Så att det nu skjuts moteld från andra hållet när tillfälle breder ut sig mitt i valrörelsen får man väl räkna med.

Framförallt blir det en välbehövlig fokusförflyttning från de åtta riksdagspartiernas tillkortakommanden som regeringsmaterial.