Timofey Bordachev, programchef för tankesmedjan Valdai Club, skriver en högaktuell artikel om USA:s kamp för att bevara hegemonin. Intressant att ta del av, men att USA:s roll i global politik domineras av Israellobbyns intressen där man odlar mer krig och konflikt, vilket är en viktig faktor, utelämnas.
————
”USA är fångat i en fälla som det själv har skapat. Det vill bevara sin unika position i världspolitiken, samtidigt som det vill befria sig från den växande bördan som denna position innebär. Ändå har Washington inte funnit något sätt att göra det förutom att allt högre insistera på sin egen överlägsenhet, vilket resulterar i att Amerika klamrar sig fast vid just den roll som det medvetet borde ha börjat överge för länge sedan.
Det finns en gammal berättelse från ”Uncle Remus’s Tales”, den berömda samlingen av den amerikanske författaren Joel Chandler Harris, där Bror Räv placerar en svart docka gjord av tjära och terpentin vid vägkanten för att fånga Bror Kanin. Kaninen hälsar på dockan, misstar dess tystnad för oförskämdhet, blir arg och slår den. Hans tass fastnar så han slår igen, och den andra tassen fastnar och ju mer ursinnigt han kämpar, desto mer fullständigt blir han fångad.
Detta är i allt högre grad en beskrivning av hur amerikansk politik ser ut i sin kamp för att bevara hegemonin. USA har fastnat i sin egen globala roll. Landet vill undvika kostnaderna för att upprätthålla den rollen, men varje försök att göra det trasslar bara in den ytterligare. I försöken att försvara den globala överlägsenhetens ”tjärbarn” tvingas Washington in i satsningar som är kostsamma militärt och för dess rykte.
Det senaste exemplet är USA:s och Israels oprovocerade attack mot Iran. Washington skulle uppenbarligen föredraga att inte dras in i en större kris i Mellanöstern, men har återigen agerat på ett sätt som gör en sådan sammanflätning mer sannolik. Man vill ha hegemonins privilegier utan skulder, men de två kan inte separeras.
I sin kamp mot denna tjärbelagda fågelskrämma skadar USA inte bara sina uppenbara rivaler, Ryssland och Kina, utan även den bredare internationella ordningen. I centrum för denna ordning står FN-systemet och de institutioner som byggdes upp efter andra världskriget. Dessa strukturer har länge tjänat västerländska intressen, men de har också gett en viss grad av förutsägbarhet. Nu undergrävs de av just den makt som en gång påstod sig försvara dem.
Ryssland, Kina och många andra stater ser på denna process med blandade känslor. Ingen har något intresse av en plötslig kollaps av amerikansk makt, än mindre av den amerikanska statens egen kollaps eftersom USA i ett sekel har varit en central faktor i den globala utvecklingen och det stora diplomatiska spelet. Dess plötsliga försvinnande skulle inte skapa frihet, utan snarare kaos.
Samtidigt är det uppenbart att Amerikas kamp för att bevara hegemonin försvagar landet, men denna process kan inte bara vändas. USA försöker omforma sin globala närvaro eftersom landet inte längre har resurserna för att upprätthålla den engagemangsmodell som växte fram under andra hälften av 1900-talet. Dess ekonomiska modell visar få tecken på att vara kapabel till den omvandling som krävs för att återställa de ”gyllene åren” av globalt ledarskap. Appeller till modern teknik, hur högljutt de än marknadsförs, ser mer ut som tillfälliga anordningar för att undvika djupare förändring än en allvarlig förnyelse av amerikansk makt.
Ryssland, Kina och många andra iakttager därför Amerikas interna svårigheter med en viss tillfredsställelse. De förväntar sig att den gradvisa försvagningen av USA:s position så småningom kommer att göra det möjligt att tala med Washington på mer lika villkor och att formalisera en rättvisare världsordning.
Kina uttrycker denna ståndpunkt tydligast och jämfört med Ryssland befinner sig Peking i en mer bekväm position. USA är fortfarande djupt ekonomiskt kopplat till Kina och är därför försiktigt med att vidtaga genuint fientliga åtgärder och Östasien saknar också Europas säregna problem: det finns inga amerikanska allierade där som är lika angelägna som vissa europeiska stater att eskalera spänningarna för sina egna politiska syften.
Kina har också vant sig vid närvaron av betydande amerikanska militärstyrkor nära sina gränser. Inte ens Taiwan, trots att det är politiskt känsligt, ses i Peking som ett olösligt militärt problem eftersom de kinesiska ledarna verkar övertygade om att de, om nödvändigt, skulle kunna lösa frågan med våld. För närvarande är deras strategi återhållsamhet och att se USA uttömma sina resurser, undvika onödig konfrontation samt uppnå seger utan strid.
Detta tillvägagångssätt återspeglas i Kinas språkbruk om ‘kärnintressen’. Peking signalerar att man bara kommer att reagera på allvar när kriser berör dess omedelbara strategiska miljö. Medan vissa observatörer kritiserar denna återhållsamhet, verkar de kinesiska myndigheterna inte vara särskilt oroade av kritiken.
Men Kinas långsiktiga spel är inte utan fara och den största risken är att Japan och Sydkorea så småningom kan söka sina egna kärnvapenavskräckningsmedel om amerikansk makt fortsätter att försvagas. Om det skulle hända skulle Kina stå inför ett strategiskt problem som är långt större än Taiwan. Peking är också sårbart för den skada som orsakas av Amerikas oberäkneliga beteende i den globala ekonomin eftersom Kinas interna stabilitet vilar på befolkningens stigande välstånd och det välståndet är starkt beroende av extern handel samt industriella förbindelser. Ju mer Washington destabiliserar världsekonomin, desto större blir de direkta och indirekta kostnaderna för Kina.
Även för Ryssland medför amerikanskt beteende både strategiska möjligheter och allvarliga risker. Försvagningen av USA:s kontroll över Europa skulle paradoxalt nog kunna göra Västeuropa farligare eftersom dess eliter, berövade tydlig amerikansk disciplin, kan frestas till en ännu mer vårdslös konfrontation med Moskva. Vi ser redan allvarlig militarisering, ständigt prat om krig och ett avsiktligt underblåsande av anti-rysk hysteri över hela kontinenten.
Man kan inte utesluta att en ytterligare minskning av amerikanskt inflytande över dess allierade skulle kunna bli utlösande för en farlig eskalering i Europa. Detta gäller särskilt eftersom amerikanerna själva i allt högre grad säger att de inte har för avsikt att bära fullt ansvar för sina traditionellt vårdslösa partners säkerhet.
De ekonomiska konsekvenserna är också smärtsamma. USA:s påtryckningar på den globala ekonomin, tillsammans med de många sanktioner som införts mot Ryssland, har haft en negativ effekt, men inte alls så allvarlig som Washington förväntade sig. Ryssland har anpassat sig, men kostnaderna är fortfarande verkliga.
Således är det spel som Ryssland och Kina måste spela medan Amerika bekämpar sin tjärade fågelskrämma både berättigat och riskabelt. Försvagningen av USA:s hegemoni banar väg för en mer balanserad internationell ordning. Men omfattningen av USA:s närvaro i världspolitiken innebär att övergången inte kan bli enkel eller smärtfri.
Att förändra den verkligheten kommer att kräva disciplin och extraordinärt diplomatiskt tålamod.”
https://ru.valdaiclub.com/a/highlights/smolyanoe-chuchelko-mirovoy-gegemonii/
Jenny Piper 