Den 15 juni ska riksdagen fatta beslut om regeringens förslag att sänka straffbarhetsåldern till 13 år som ska gälla från och med den 3 juli i år avseende brott med minimistraff om minst fyra års fängelse – till exempel mord, grov våldtäkt, människorov och grovt vapenbrott.
Debatten har gått varm om detta som har sin upprinnelse i decennier av ignorans från de styrande, oavsett partitillhörighet, som inte velat se samhällsutvecklingen.
2018 skrev jag om den eskalerande gängkriminaliteten ur före detta kriminellas perspektiv som kämpade för att få gehör hos våra beslutsfattare.
Anders Adali, före detta gängkriminell, skrev till exempel om hur politikerna lever i sina bubblor av egoism och aktivt vänder ryggen åt utsatta ungdomar genom sina lögner, falska ord samt deras ovana att skylla misslyckanden på varandra.
Sheldon Thomas, före detta ex-gängledare i Storbritannien som agerat rådgivare åt det brittiska inrikesministeriet och polisen, sade redan då att det inte finns något som Sverige kan lära sig av Storbritannien eftersom inget har fungerat där avseende att stoppa gängvåldet.
-”Ni har inget att lära av oss förutom att de problem vi har haft i 70 år med minoriteter som diskrimineras på arbetsmarknaden fortfarande är i sin linda i Sverige där invandring är förhållandevis nytt. Sverige har fortfarande en chans att ta itu med det här. Det brittiska systemet har inte anpassats tillräckligt för att släppa in svarta människor som först kom hit för 70 år sedan. I dag är det inte sannolikt att vi får bra jobb, på grund av vår hudfärg. I Sverige kan ni endast lära er av våra misstag. Våra misslyckanden har spätt på radikalism och högerextremism, precis som det kommer att göra hos er.
Diskriminering och stängda dörrar till arbetsmarknaden, som många barn i utsatta områden ser att deras föräldrar kämpar mot, skapar en stor och lättillgänglig bemanningspool åt gängen, som rekryterar redan på mellanstadiet. Förekomsten av gäng i utsatta områden, där många första- och andrahandsinvandrade bor, ger i sin tur näring till det skadliga vi-och-dem-tänket.
Här är en checklista:
*Utbilda barn redan i mellanstadiet om varför gänglivet inte är värt det och stryp därmed av organiserad brottslighets tillgång till arbetskraft.
*Låt före detta kriminella do the talking – barn lyssnar på dem, inte på ”folk med doktorsavhandlingar eller som har skrivit någon bok”.
*Inför nya brottskoder, såsom ”kriminell grooming”, med påtagliga straff när gäng, nätverk och ”kriminella familjer” rekryterar barn och ungdomar.
*Överge riktade polisinsatser och gör det istället till praxis att polisen alltid går åt hela affärsmodellen från topp till tå, från narkotikaförsäljare till importörer.
*Rikta sociala åtgärder mot fäder i utsatta områden för att stötta dem i deras föräldraskap – pojkar behöver manliga förebilder.
*Gör det lättare för ensamstående föräldrar att jobba hemifrån så att de får mer tid med barnen.
*Gå hårt åt diskrimineringen av minoriteter på arbetsmarknaden.”
———
Med facit i hand kan man drygt tio år senare konstatera att det inte gått så bra och att låsa in barn som bara utnyttjas som verktyg av de kriminella gängen – där en ny fotsoldat står redo att ta vid när en låses in – är enligt mig inte rätt väg att gå då man sällan löser grundproblemet genom att bara angripa symptomen.
Kumlaanstalten är en av de anstalter där barn ska avtjäna sina straff och Torgny Jönsson som för närvarande sitter fängslad på Kumlaanstalten skriver en intressant debattartikel i ämnet nedan.
———
”Det är inte längre Volvo, Electrolux eller Marabou som nämns när våra danska grannar talar om importvaror från Sverige. I stället genomsyras samtal och medieflödet av vår senaste storsäljare: de allt yngre svenska barnsoldaterna som mot betalning utför sprängdåd och mord i grannlandet.
Och inom bara några år kommer Sverige kunna leverera en ny och bestialisk produkt: Barnsoldater 2.0, kvalitetsmärkta med den kriminella statusmarkören ”Made in Kumla”.
Det är april, vårväder och jag ser på tv. En påtagligt stolt och belåten justitieminister har samlat till pressmöte, för att tillsammans med sina Tidökollegor meddela att de enats om att lägga fram och rösta igenom ett hårt kritiserat lagförslag, med tydligt populistiska förtecken. Detta trots massivt motstånd från remissinstanser, däribland självaste Kriminalvården.
Från och med 1 juli kan 15–17-åriga barn dömas till längre fängelsestraff. Om bara några dagar ska riksdagen rösta om samma ska gälla även 13- och 14-åringar från och med augusti. Påföljder som i flertalet fall kommer att verkställas för att avtjänas på de allra tyngsta, mest isolerade och stigmatiserade anstalterna.
Anstalter som denna.
Mitt namn är Torgny Jönsson, i medier ibland kallad ”Maffians bankir”, och för andra gången i mitt liv avtjänar jag ett fängelsestraff på Kumlafängelset. Det är härifrån jag följer presskonferensen, och det är härifrån jag skriver denna artikel. Inlåst i en cell med väggfast säng, bokhylla och ett mindre skrivbord. Genom det gallerförsedda fönstret syns skyhöga fängelsemurar som omgärdar tiotusentals ton av cement, armeringsjärn och oändliga mängder taggtråd.
Hit vill regeringen skicka 13-åringar som tvingats eller lurats in i allvarlig kriminalitet – i direkt strid med artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Europadomstolen har återkommande uttryckt att barn inte ska dömas till fängelsestraff på grund av sin låga ålder, sitt begränsade intellekt samt tvång och utsatthet. Barn har ju inte fullgod förståelse inför allvaret i och konsekvenserna av begångna gärningar, som ofta skett på grund av just tvång och utsatthet. Även i fall där minderåriga företrätts av advokat har Europadomstolen konstaterat att det är otillräckligt för att tillgodose deras rätt till en rättvis rättegång.
Barn ska helt enkelt inte sättas i fängelse. Och Kriminalvården som nu tvingas härbärgera mellanstadieungar kommer att vara en ovillig, olämplig och i flera avseenden farlig förälder.
För snart 20 år skrev jag en debattartikel (DN Debatt 22/07 2007) om Kriminalvårdens oförmåga att rehabilitera och förebygga återfall i brott. Sedan dess har Kriminalvårdens verksamhet vid landets fängelser i allt större utsträckning kommit att handla om säkerhet, förvaring och inlåsning. Det gäller för vuxna, och snart även för barn.
Myndigheten har vid åtskilliga tillfällen brustit vid hantering av ärenden som rört barn och ungdomar. De har återkommande kritiserats för hur barn och unga, under långa häktningstider, hållits inlåsta på landets häkten utan isoleringsbrytande åtgärder och mänsklig kontakt. Därutöver har Kriminalvårdens frivårdsverksamhet bland annat låtit placera sexbrottsdömda för att göra samhällstjänst i idrottsföreningar och verksamheter inriktade på barn och unga.
Det saknas skäl att tro att Kriminalvården kommer visa större noggrannhet eller hänsyn när barn sitter på Kumla.
Viktigast trots allt, och det faktiska skälet till varför jag skriver den här artikeln, är att jag är övertygad om att Kriminalvården kommer att bli en oerhört farlig förälder. Den föreslagna vägen, att överlåta föräldraansvaret till en förvaringsinriktad myndighet, är ett huvudlöst experiment. Det är en testverksamhet som utsätter såväl försöksbarnen som civilsamhället för enorm fara och stora risker.
Väljer man att luta sig mot empiri kommer Kriminalvården, som historiskt misslyckats hantera barnperspektivet och återanpassning, att upprepa sina svaga resultat. Lagförslagets första och största förlorare är tveklöst de unga elever som sätts i fängelse.
Oavsett hur man avser att differentiera och åldersanpassa så kommer det att ske bakom anstaltens hermetiskt tillslutna väggar. Oberoende av eventuella försök att skapa homogena grupper, så kommer det aldrig bland dessa lyssnas till klassisk musik eller diskuteras Wilhelm Mobergs författarskap. Innanför Kumlas murar blir det en annan typ av skolgång: den kriminella.
Det första steget innanför fängelsets robusta stålgrindar är oändligt mycket mer än bara ett steg. Det är ett kliv in i mörkret, mot en livslång stigmatisering som i informationssamhällets tidevarv medför enorma begränsningar. De inlåsta tonåringarnas möjligheter att skaffa utbildning, arbete, skapa meningsfulla relationer och att få leva ett normalt familjeliv ödeläggs.
Sannolikheten för att barnfängelser på landets riksanstalter kommer fungera som drivhus för en grövre och bestående barnbrottslighet är mångfalt större än att Kriminalvården ska lyckas som förälder.
Jag påstår att lagförslagets konsekvenser är oöverskådliga och oundvikliga, och att det ur gruppen fängslade 13-åringar riskerar att utkristalliseras ledare för yngre brottssyndikat så snart de frigivits. Här ägnar sig en oansvarig regering åt hänsynslöst röstfiske som kommer att drabba hela samhället. För anstalternas armeringsjärn och betong tillåter aldrig maskrosbarn att tränga igenom och blomma ut.
Det är kväll på Kumla och solen har sedan länge försvunnit bakom fängelsets murar. Mörkret lägger sig. Det här är en plats för vakter och dömda vuxna. Inte mellanstadieungar.”
https://www.svd.se/a/OnA98k/ex-gangledaren-sverige-har-fortfarande-en-chans
https://www.aftonbladet.se/debatt/a/QlkR1J/vi-lever-pa-jorden–politikerna-i-himlen
https://www.dn.se/debatt/jag-sitter-pa-kumla-det-har-ar-ingen-plats-for-ett-barn/
Jenny Piper 
Lösningen är givetvis att kasta ut föräldrarna tillsammans med de kriminella snorungarna och börja gärna med att utvisa alla illegala som befinner sig i landet! Givetvis kommer detta inte att ske förrän det är totalt kaos i landet och folk börjar försvara sig mot kriminella och stänga av villaområden för obehöriga vilket redan finns i mindre skala på många ställen.
GillaGilla