Noterar att DN lyfter folkets uttalade missnöje med sina ledare i Frankrike, Tyskland och Storbritannien där tre av Europas mäktigaste ledare tampas med såväl kritik som avgångskrav.
”Väljarna vill ha ledarnas huvud på fat” är rubriken på en kommentar till artikeln, men man undrar hur det känns att som politisk kommentator skriva om det europeiska folkets missnöje med sina ledare samtidigt som det egna landet är på väg käpprätt åt helvete – med den skillnaden att makthavarna i Sverige istället för att hårdgranskas stryks medhårs av journalistkåren som villigt bidrager till indoktrineringen av befolkningen för att hålla dem på mattan.
Jag är övertygad om att även svenska väljare skulle vilja ha ledarnas huvud på fat om de kände till alla omständigheter som glider under radarn. Nu hålls allmänheten med massmedias hjälp ovetandes om vad som sker bakom kulisserna och hur våra skattemedel missbrukas av korrupta politiker som inte har svenska folkets bästa för sina ögon.
Det är klart att folket i Sverige inte är i upprorsstämning när allt vi ser är våra ”folkkära” beslutsfattare som turnerar runt i landet och säljer in sig till näringslivet samt medborgarna med Stomatolleenden och slagkraftiga budskap inför valet utan att mötas av knepiga frågor eller resultat av grävande journalistik, där de varken pressas att redovisa vad man faktiskt gjort för att bearbeta Sveriges växande problem eller ställs inför försök att ställa de ansvariga mot väggen.
Det hela kan sammanfattas med ”helylle” och vad gäller den utrikespolitiska rapporteringen som de senaste åren varit ett totalt fiasko där ingen pratar om de problem som våra styrda beslutsfattare skapat, kan man förvisso hänvisa till att spionlagen som trädde i kraft 2023 till viss del fungerar som en munkavle på medier och granskande journalistik, men de borde kunna så mycket bättre än så här. Det hela vittnar om att vi inte har fri journalistik i Sverige även om det står så på pappret där mediestödet är en bidragande faktor.
Således lyser folkets missnöje med sin frånvaro inför höstens val, trots att det finns hur många anledningar som helst att förena oss och stå på barrikaderna med krav på att de åtta svikarpartierna avgår för sin medverkan i att sälja ut Sverige samt nedmontera vårt tidigare fungerande välfärdssystem.
Det svenska etablissemanget är väl medvetna om svenska folkets passivitet och hela valrörelsen är som en stor gäspning där vi dagligen ser deras politiska teater utan någon som helst verklighetsförankring, där ingen av de inblandade behöver frukta att de ska synas i sömmarna på riktigt.
Jenny Piper 