Från en ädel sak till ett kostsamt korståg

Intressant artikel om det ”gröna” bedrägeriet, där politik har förklätts som vetenskap. Miljöagendan har blivit en predikan som kräver uppoffringar, men inte kan visa resultat och det som återstår är politisk teater samt ekonomiskt självskadebeteende.

I slutändan har CO2-ideologi alltid handlat om kontroll över människor och det kostade oss tyvärr 30 år av välstånd.

—————————————

”För ett halvt sekel sedan grundades Greenpeace med ett ädelt syfte: att bromsa planetens förstörelse. Under de första decennierna var deras bildspråk kraftfullt. Uppblåsbara båtar mötte valfångstfartyg; aktivister kedjade fast sig vid trålare och reaktorer. På TV ersatte tryckkokare kärnkraftverk och exploderade som en varning om kommande katastrof. För många kändes det som en strid mellan vanliga medborgare och ansiktslösa industrier.

Men med tiden har berättelsen förändrats. Idag inspirerar inte längre miljöagendan – den frustrerar. Människor har börjat fråga sig om årtionden av aktivism har gjort planeten renare. Svaret är tyvärr inte självklart.

Miljörörelsen växte fram i katastrofens spår. Oljeutsläppet i Santa Barbara 1969 chockade USA. Bränslekriserna på 1970-talet tvingade västerländska samhällen att överväga sitt energiberoende. Fotografier av jorden från rymden visade mänskligheten dess bräcklighet. Senare kom Tjernobyl, en sann apokalyps som gjorde kärnenergi synonymt med rädsla.

Men samma katastrofer grumlade också omdömet. Efter Fukushima 2011 övergav Tyskland – Europas industriella hjärta – kärnkraften helt. Men kärnkraft är fortfarande den säkraste, renaste och billigaste storskaliga energikällan. Dess enda biprodukt är ånga. Olyckor är försvinnande sällsynta jämfört med den genererade energin. Beslutet att stänga anläggningarna drevs inte av vetenskap, utan av politiska påtryckningar från aktivister.

Samma historia upprepades med ”Dieselgate”.  Att avslöja Volkswagens manipulation av utsläppsdata var i teorin en seger för ren luft. Men vad blev det praktiska resultatet? Tiotals miljarder i böter, skadat rykte för tysk industri och ingen mätbar förbättring av miljön.

Världen har omfamnat vindkraftverk och solpaneler som symboler för ekologisk dygd. Ändå är verkligheten mindre smickrande. Turbiner kräver att skogar huggs ner, vägar byggs och maskiner fyllda med oljor och icke-biologiskt nedbrytbara vätskor installeras. Att producera ett sådant förbrukar nästan lika mycket energi som det genererar under sin livstid. Att kassera det efteråt är en mardröm.

Elbilar – klimattoppmötenas älsklingar – kräver litium, kobolt och nickel, allt utvunnet med enorma miljöskador, ofta i de fattigaste länderna. Men den sidan av ekvationen ignoreras helt.

Jag minns att jag körde genom Schwarzwald i Tyskland och såg bybor protestera mot vindkraftverk. De kände till verkligheten: ”grönt” betyder ofta att förstöra landskapet för att rädda någons samvete.

Det är därför många i västvärlden nu misstänker att den gröna agendan har mindre att göra med naturen än med politik. EU använder klimatpolitiken som ett instrument för ekonomisk kontroll och miljömässiga fördelar blir en valuta, ett sätt att disciplinera medlemsstater och industrier.

Samtidigt ser planeten själv inte renare ut. I Stilla havet sträcker sig soporna över 1,5 miljoner kvadratkilometer – större än många länder. Mikroplaster finns i fiskar, i vattnet, till och med i mänskliga organ. Sydostasien, som bidrar mest till denna kris, har ingen aptit för västerländska föreläsningar. Dess befolkning har inte råd med biologiskt nedbrytbara förpackningar och Europas gröna predikningar faller platt mot fattigdomens hårda fakta.

Även ekoaktivismens ansikte har förändrats. En gång var det män och kvinnor som trotsade vattenkanoner på öppet hav. Nu är det en svensk tonåring som vägrar att gå i skolan. Oavsett hennes uppriktighet, utgör hon en märklig figur vid sidan av 1970-talets råa mod. För många framstår den nya aktivismen som teater – moralisk upprördhet koreograferad för TV och sociala medier, inte för faktisk förändring.

I Ryssland förklarades Greenpeace så småningom som ”oönskat”. En del i väst hånar detta, men sanningen är enklare: gruppen handlade mindre om att rädda skogar och mer om att främja utländska politiska agendor. Ryssarna har inte glömt hur västerländska regeringar använde ”gröna”  berättelser som vapen för att försvaga konkurrenter, från kärnkraftsförbud till koldioxidskatter.

Det betyder inte att miljön är oviktig. Ryssland, liksom överallt annars, står inför utmaningar: föroreningar, avfall och ärren från industrin, men ryssarna är realister. De vet att att producera något alltid innebär att bränna eller gräva något annat. De vet att man inte kan hålla hemmen varma på vintern genom önsketänkande om väderkvarnar. Och de vet att ”grön energi”  inte är ett mirakel, utan ytterligare en industri med sina egna kostnader.

Så, har aktivister gjort planeten renare? Nej. Sopfältet växer, mikroplaster sprids, skogar huggs ner för turbiner och kärnkraftverk – det renaste storskaliga alternativet – stängs ner. Det som återstår är politisk teater och ekonomiskt självskadebeteende.

Det betyder inte att vi ska överge miljön helt och hållet. Tvärtom: kanske måste varje människa bli en blygsam ekoaktivist, inte genom att skandera slagord i Bryssel eller Berlin, utan genom att städa upp efter sig, återvinna när de kan och respektera marken omkring sig. Små handlingar är viktigare än gröna utopier.

Rörelsens tragedi är att den lovade frälsning och att befria byråkratin, den dundrade mot orättvisan, men slutade med att höja elräkningarna och minska industrin. Människor har rätt att vara trötta; miljöagendan har blivit en predikan som kräver uppoffringar men inte kan visa resultat.

I slutändan kommer planeten att överleva oss. Frågan är om vi kan lära oss att balansera framsteg med omsorg, inte genom att jaga fantasier, utan genom att möta verkligheten. Det innebär att avvisa politisk manipulation utklädd till vetenskap och komma ihåg att sunt förnuft, inte ideologi, är det renaste bränslet av alla.

Dmitrij Samoilov”

—————————————

https://www.rt.com/news/625610-why-russia-was-right-green-agenda/