Europeiska länder har varken personal eller vapen för att kunna ge säkerhetsgarantier

Trots att Ryssland upprepade gånger sagt att man absolut inte kommer att acceptera utländska styrkor från väst i Ukraina vid en eventuell vapenvila samt att varken EU-ledarna eller ledarna för Koalitionen av de villiga lyckats enas om ett beslut att skicka egna styrkor, bestod morgonens rubriker i svensk massmedia av just detta. Baserat på uttalande av EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen som till Financial Times indikerat att de utarbetat en plan för att skicka trupper till Ukraina som en del av säkerhetsgarantierna efter krigets slut och att de har en överenskommelse med Vita huset(?), basunerar de svenska mediehusen ut att det nu är ”lösningen”.

På vad kan man fråga sig? Som om det vore Europas uppgift att lösa Ukrainakonflikten när det snarare är Ryssland som håller i taktpinnen – detta är bara en fantasi för att låtsas som om de europeiska beslutsfattarna faktiskt är relevanta när motsatsen redan bevisats.

När Österrikes tidigare utrikesminister Karin Kneissl kommenterade situationen i en intervju med TASS sågade hon hela strategin längs fotknölarna och slog fast att europeiska länder varken har personal eller vapen för att genomföra detta.

-”Europeiska länder har ingen kapacitet att ge några säkerhetsgarantier för Ukraina. De har varken personalen eller vapnen för detta. Dessutom måste de köpa vapen från USA och kan inte agera annorlunda, eftersom Europeiska unionens försvarsindustri är koncentrerad till Frankrike, Italien och delvis i Spanien, men i allmänhet finns det ingen militärindustri i världsklass i EU.

Och det viktigaste som utbildningen av den ukrainska militären visade var att när ukrainska soldater tränades i Tyskland eller Storbritannien, sa officerarna att det var de som tränade tyskarna och inte tyskarna eller britterna som förklarade något för dem.

Även om den ukrainska armén har stridserfarenhet, har inte Europas arméer det. Dessa arméer har minskat under de senaste 30 åren, de tränades främst för specialoperationer, för specialstyrkor, för regimskifte, som till exempel var fallet i Libyen. Men det här är inte arméer som är kapabla att föra ett riktigt krig i många år. Och det här är ett allvarligt problem.

När det gäller säkerhetsgarantier – om EU, som under de senaste tre åren i allt högre grad har förvandlats till en militär allians, försöker skapa något liknande artikel 5 (och vi vet att Ukraina inte kommer att gå med i Nato), om nu Europeiska unionen deklarerar att om en av EU-staterna attackeras så kommer alla andra omedelbart att komma till undsättning – tror jag inte att en sådan analogi till artikel 5 kommer att kunna uppstå på EU-nivå överhuvudtaget.”

——————————————–

I slutändan om man ska se krasst på situationen så är det faktiskt bara Europa som vill att kriget ska fortsätta och bedriver en utbredd krigshets. Majoriteten av världens länder stödjer Ryssland, medan USA har dragit sig ur och låtit Europa ta över ansvaret. EU-eliten och de flesta europeiska ledarna – inklusive Sverige – har med all tydlighet visat att man helt saknar intresse för att skapa fred. Inte ens de horribla dödssiffrorna på över en miljon ukrainska soldater, mängder med desertörer samt en enorm brist på manskap med en därtill våldsam tvångsrekrytering berör vasallerna som istället driver på för en eskalering istället för att prova med diplomati. Den utbredda korruptionen som genomsyrar Kievregimen påverkar inte heller våra makthavare, utan skattemedel fortsätter missbrukas på deras ”viktigaste prioritering”.

Deras enda intressen är att göda det militärindustriella komplexet och se till att deras egna politiska misslyckanden döljs, men eftersom befolkningen inte förstår och massmedia skriver det de blir tillsagda, finns inget hopp om att ett uppvaknande är nära förestående.