Att en myndighet som ansvarar för smittskyddsfrågor inte har en enda läkare eller person med djupare medicinsk kompetens i sin ledningsgrupp är anmärkningsvärt

I skuggan av allt ståhej kring mötet i Washington, händer det intressanta saker –  exempelvis att Sveriges statsepidemiolog Magnus Gisslén efter två år lämnar Folkhälsomyndigheten med hänvisning till avsaknaden av medicinsk kompetens i ledningen i kombination med en ovilja att förändra allvarliga brister i såväl ledarskap som medicinsk expertis.

Enligt Gisslén har hans engagemang i att försöka stärka myndighetens vetenskapliga förankring och medicinska kompetens blivit så pass obekvämt för myndigheten att de nu inte vill att han fortsätter, varför han valt att säga upp sig och återgå till sitt arbete som infektionsläkare och forskare.

På DN Debatt skriver Gisslén om sitt beslut och hur han tappat förtroendet för myndigheten. Utdrag nedan.

”Det finns allvarliga brister på myndigheten, både vad gäller ledarskap och medicinsk expertis. Vägs ände är nådd och det har blivit uppenbart att jag inte kommer att kunna påverka myndigheten i nödvändig riktning.

Förtroendet för Folkhälsomyndigheten är högt, mycket tack vare den tidigare statsepidemiologen Anders Tegnell och hans chef, generaldirektör Johan Carlson. Sveriges pandemihantering var inte perfekt, vilket bland annat coronakommissionen visat, men i det stora hela klarade vi pandemin väl.

En viktig förklaring var tydlig och transparent kommunikation samt att besluten i hög grad vilade på vetenskap och medicinsk erfarenhet. Som nyligen påpekades i DN av tre erfarna professorer hade detta inte varit möjligt utan gedigen medicinsk kompetens i myndighetens ledning. Men så ser det tyvärr inte ut längre.

Under pandemin hade statsepidemiologen en chefsroll och satt i myndighetens ledningsgrupp. Då fanns också flera läkare i ledningen och generaldirektör Johan Carlson var själv infektionsläkare. När Anders Tegnell fick lämna sitt uppdrag valde myndigheten att statsepidemiologen inte längre skulle ha någon chefsposition. Jag tillträdde i en rådgivande roll utan beslutsmandat. När Johan Carlsons efterträdare, Karin Tegmark Wisell, fick lämna för ett drygt år sedan och ersattes av Olivia Wigzell, försvann den sista personen med medicinsk expertis ur ledningen.

I dag finns inte en enda läkare eller person med djupare medicinsk kompetens i myndighetens ledningsgrupp. Det är uppseendeväckande. Det handlar om den myndighet som ansvarar för smittskyddsfrågor i vardag och kris.

Chefer utan medicinsk kompetens saknar förmåga att värdera komplexa medicinska frågor, vilket riskerar att leda till felprioriteringar och att viktiga smittskyddsaspekter förbises. Ett tydligt exempel är vårens avpublicering av rekommendationer för handläggning av streptokockorsakad halsfluss, trots att råden var väl förankrade i vetenskap och syftade till att minska smittspridning, ett av myndighetens kärnuppdrag.

Ett svagt ledarskap bäddar också för intriger och maktkamp. När ämneskunskap saknas försvåras möjligheten att genomskåda dolda agendor och personlig positionering. Jag har själv varit utsatt för sådant maktspel, något som försvårat mitt arbete som statsepidemiolog.

Folkhälsomyndigheten bildades 2014 genom en sammanslagning av Folkhälsoinstitutet och Smittskyddsinstitutet. På Smittskyddsinstitutet fanns en lång rad ledande experter, ofta professorer med egen framstående forskning. I dag återstår, med några få undantag, ingen medicinsk expertis på hög nationell nivå.

I våra nordiska grannländer ser det annorlunda ut. Danska Statens serum institut har erfarna läkare på i stort sett alla ledande positioner och inga beslut fattas utan välgrundade medicinska bedömningar. Där bedrivs också forskning på hög nivå, vilket bidrar till den vetenskapliga och medicinska kompetensen. Det är en modell Sverige borde dra lärdom av.

På Folkhälsomyndigheten bedrivs i dag i stort sett ingen egen forskning på högre nivå inom smittskyddsområdet. Det är en viktig förklaring till varför expertisen successivt försvunnit från myndigheten. Även övriga nordiska grannländer har kommit betydligt längre än Sverige, både vad gäller att dra lärdomar av pandemin och att förbereda sig inför nästa.

Jag vill understryka att det finns många duktiga och engagerade medarbetare på myndigheten. Problemen ligger inte där, utan i ledarskap och brist på medicinsk expertis. För Sveriges skull måste Folkhälsomyndigheten reformeras.

För det första bör chefer på alla avdelningar och enheter med medicinskt ansvar ha relevant sakkunskap, det vill säga vara erfarna läkare med specialistkompetens inom respektive område. Detta är en förutsättning för att kunna identifiera viktiga frågor och göra kloka prioriteringar.

För det andra bör seniora forskare rekryteras för att bedriva forskning inom relevanta områden. Det skulle möjliggöra djupare analys av data och statistik som samlas in, något som skulle vara värdefullt såväl nationellt som internationellt. Dessutom skulle den interna kompetensen stärkas påtagligt.

Ett tredje område som kräver åtgärd är den ineffektivitet som genomsyrar myndighetens arbete. Det präglas i dag av tröghet och omständliga processer. Självklart ska myndighetsbeslut beredas noggrant, så viss tröghet är befogad, men det är inte där problemet ligger. Det finns inte utrymme att gå in på detaljer här, men ineffektiva arbetssätt leder till ett onödigt slöseri med tid och resurser.

Förändring krävs, och ytterst är det regeringens ansvar. Jag har förlorat mitt förtroende för myndigheten och är oroad över dess förmåga att hantera en framtida pandemi som mycket väl kan visa sig bli betydligt allvarligare än den vi just gått igenom.

Förändring krävs, och ytterst är det regeringens ansvar att säkerställa att Sverige har en smittskyddsmyndighet som besitter nödvändig kompetens för att kunna fullfölja sitt uppdrag.”

—————————————–

Intressant att ta del av och att en myndighet som ansvarar för smittskyddsfrågor inte har en enda läkare eller person med djupare medicinsk kompetens i sin ledningsgrupp är anmärkningsvärt.

FHM är knappast den enda svenska myndigheten i behov av reformering och detta mönster som genomsyras av inkompetens, vilket även avspeglar sig i våra beslutsfattare, tycks symptomatiskt för Sverige signerat den svaga regeringen som har det yttersta ansvaret. Dessa makthavare har dock tydlig fokus på helt andra prioriteringar. Sådana här petitesser står så klart inte högt upp på deras agenda, det är ungefär lika intressant för dem som att värna sin egen befolkning när man istället kan låtsas vara viktig i internationella sammanhang och således gynna såväl sin egen karriär som plånboken.

https://www.dn.se/debatt/darfor-slutar-jag-som-statsepidemiolog/