En vanlig grå fredag

Det har alltid varit svårt att känna feststämning när Sveriges nationaldag infaller eftersom många av oss inte vuxit upp med traditionen att högtidlighålla den 6 juni och landet dessutom länge har präglats av en tradition som snarare pekat på motsatsen, det vill säga att det var något ”fult” att vifta med svenska flaggan, vara stolt över sitt land och lyfta fram svensk kultur samt traditioner. Att etablissemanget efter decennier av förtryck av nationalism en dag om året försöker frammana lite mer nationalistiska tankar hos folket har mest blivit ett fiasko, som ett påklistrat teaterstycke som aldrig lyckats komma i närheten av den stämning som exempelvis  finns i Norge när de firar nationaldagen.

Men även om jag personligen inte känner att det finns någon anledning att fira landets nationaldag i dag med tanke på vad Sverige numera representerar, borde åtminstone svensk massmedia dra sitt strå till stacken. Efter att ha skrollat igenom nyhetsflödet nu på morgonen kan jag dock konstatera att det inte fanns något som påminde om att det i dag är landets nationaldag. Faktum är att det lika gärna kunde ha varit en vanlig grå fredag som råkade vara en röd dag.

Förra året vid den här tiden var Sverige fortfarande intakt, vi hade förvisso nyligen gett upp vår alliansfrihet genom att våra krigskåta beslutsfattare utan varken folkomröstning eller bred debatt påtvingat oss Natomedlemskapet, men vi hade åtminstone ännu inte gett upp vår suveränitet.

Två veckor senare, den 18 juni, valde dock våra riksdagsledamöter, bortsett från V och MP som röstade nej även om de inte direkt stått på barrikaderna för att protestera, att rösta ja till DCA-avtalet som ger USA obehindrad tillgång till svenskt territorialvatten, svenskt territorium och luftrum samt 17 viktiga militäranläggningar, flygbaser, örlogshamnar och arméförläggningar. De lade ingen som helst vikt vid att den amerikanska militären även får tillträde till allmän samt privat mark om de anser att mer utrymme behövs eller att de amerikanska stationerade soldater som befinner sig i Sverige får immunitet mot svenska lagar och lyder under USA:s lagar.

Våra makthavare ansåg inte heller att ett tillägg som förbjöd kärnvapen på det egna territoriet var relevant eftersom både nuvarande försvarsminister Pål Jonson (M) och den tidigare Peter Hultqvist (S) konstaterat att ”behovet inte finns” i Sverige.

Detta stora steg som påverkar såväl rikets som medborgarnas säkerhet har dock gått ganska obemärkt förbi eftersom massmedia lade locket på och jag tror väldigt många svenskar fortfarande inte känner till att vi har ett försvarsavtal med USA och framförallt vet de inte vad det innebär, för det är så det här landet styrs – man förtiger sanningen och förleder medvetet befolkningen genom fokusförflyttningar samt massindoktrinerg.

Faktum är att svenska folket med tanke på de senaste årens hjärntvätt, ironiskt nog troligen känner mer för den ukrainska flaggan än sin egen eftersom den konstant lyfts fram i alla sammanhang samt dessutom vajat på våra gator och torg medan svenska flaggor lyst med sin frånvaro. Sveriges regering har med stöd av samtliga riksdagspartier otaliga gånger påpekat att Ukraina är Sveriges viktigaste prioritering och det är dessutom dit majoriteten av våra skattemedel riktas istället för till vår egen bortglömda välförd. Kanske är det den ukrainska nationalsången vi ska sjunga i dag och ropa Slava Ukraini istället för Leve Sverige? Då hade etablissemanget verkligen känt sig nöjda och alla godhetsknarkande hycklare kunnat sova gott i natt.