EU står på utsidan och tittar in – en åskådare till sin egen irrelevans

En av de bästa texter jag läst på länge om det gamla Europas död skriven av Constantin von Hoffmeister – politisk och kulturell kommentator/författare från Tyskland samt chefredaktör för Arktos – som kan sammanfattas med att Bryssel har glömt hur man kämpar och bara har sig själv att skylla för sitt förfall i en värld som bygger på okontrollerad migration, propagandistisk ideologi samt en självkvävande grön agenda.

———————————————–

”Europeiska unionen, teknokraternas storslagna och misslyckade dröm, håller på att dö ut. Dess dekadens är inte plötslig eller dramatisk utan en långsam upplösning, ett byråkratiskt sammanbrott där varje politik som utformats för att upprätthålla den bara påskyndar dess undergång.

Den svälter sig själv på ideologins tunna gröt – öppna gränser som upplöser nationer till omtvistade områden, gröna mandat som kväver industrin under tyngden av ouppnåeliga standarder och en moraliserande anti-rysk glöd som har lämnat den isolerad och energiberoende.

En gång var Europa centrum för imperier, födelseplatsen för civilisationer som formade världen. Nu är den en patient som vägrar ta medicin – övertygad om att dess sjukdom är en form av upplysning och att dess svaghet är en ny sorts styrka. Arkitekterna bakom detta experiment talar fortfarande enhetens språk, men sprickorna i grunden är för djupa för att ignoreras.

Immigration var den första självförstörande handlingen, den punkt då Västeuropas härskande klass avskiljde sig från de människor den påstod sig styra. Eliterna, berusade av retoriken om en mångkulturell utopi, slog upp portarna utan hänsyn till sammanhållning, identitet, till den enkla verkligheten att samhällen kräver mer än abstrakta ideal för att fungera. Städer har splittrats i enklaver där parallella samhällen frodas, där polisen tvekar att patrullera, där de infödda lär sig att navigera sina egna gator med försiktighet. Löftet var harmoni, en blandning av kulturer till något levande och nytt. Verkligheten är ett tyst sönderfall, tusen outtalade spänningar som sjuder under ytan. Politiker fortsätter att predika dygderna av ”mångfald”, men folket – de som minns hur det var att ha en gemensam historia, ett gemensamt språk – börjar göra uppror. Motreaktionen är inte längre begränsad till utkanten. Den går in i mainstream och etablissemanget darrar inför vad den har släppt lös.

Sedan kom det gröna deliriumet, den andra pelaren i Västeuropas självförintelse. Fabriker stänger under tyngden av miljöregleringar, bönder går ut på gatorna i protest och medelklassen pressas mellan stigande energikostnader och stagnerande löner. Klimatet måste räddas, insisterar ledarna, även om kostnaden är ekonomisk ruin. Tyskland, en gång kontinentens industriella kraftpaket, avvecklar sin kärnkraftsinfrastruktur till förmån för opålitlig vind- och solkraft, bara för att återgå till kol när vädret blir ogynnsamt. Det finns en galenskap i detta, ett slags kollektiv hysteri där dogmer åsidosätter pragmatism, där strävan efter moralisk renhet förblindar den härskande klassen för vanliga medborgares lidande.

Resten av världen ser förbryllat på hur EU villigt lamslår sig själv för en sak som kräver globalt samarbete – ett samarbete som inte finns någonstans. Kina bygger kolkraftverk, Amerika borrar efter olja, Indien prioriterar tillväxt framför utsläpp, och EU ensamt marscherar mot åtstramningspolitik, övertygad om att dess uppoffring kommer att inspirera andra. Det kommer det inte att göra.

Och Ryssland – den stora felkalkyleringen, det strategiska misstag som ännu kan visa sig ödesdigert. Europa hade ett val: att samarbeta med Moskva som partner, att integrera landet i en stabil kontinental ordning, eller att behandla det som en evig motståndare.

De valde det senare och allierade sig helt med Washingtons konfronterande hållning samt bröt band som en gång hade gett billig energi och ekonomisk stabilitet. Rörledningarna är tysta nu, rubeln flyter österut, och Västeuropa köper sin gas till uppblåsta priser från avlägsna leverantörer, vilket berikar mellanhänder medan dess egna industrier kämpar.

Ryssland, avvisat och sanktionerat, vänder sig till Kina, till Indien, till dem som är villiga att behandla det som något annat än en paria. Den eurasiska landmassan omkonfigurerar sig själv och Europa är inte i centrum. EU står på utsidan, tittar in, en åskådare till sin egen irrelevans. Atlantisterna i Bryssel trodde att de kunde tjäna två herrar: sitt eget folk och Washingtons geopolitiska nycker. De hade fel.

I detta utspelande drama framstår Amerika och Ryssland som två pelare i den västerländska civilisationen – olika i temperament men förenade i sitt engagemang för att bevara suveräna nationer mot globalistisk upplösning. Amerika, den siste försvararen av västvärldens entreprenörsanda och individuella frihet, står fast mot de krafter som vill förstöra gränser och identiteter. Ryssland, bevarare av traditionella värderingar och kristet arv, vaktar mot den kulturella nihilism som förtär Europa. Båda förstår att civilisationer måste försvara sig själva eller gå under; ingen av dem lider av den dödslängtan som drabbar de västeuropeiska eliterna.

Och Västeuropa? Det är ett spöke vid festen, som klamrar sig fast vid sitt tomma vinglas och mumlar om ”normer” och ”värderingar” medan världen går vidare utan det. De europeiska eliterna klamrar sig fortfarande fast vid sina illusioner, tror fortfarande på retorikens makt över verkligheten. De talar om ”strategisk autonomi” medan de marscherar i takt med Washingtons krig, de talar om ”mångfald” medan deras egna städer blir slagfält för konkurrerande identiteter, de talar om ”demokrati” medan de tystar oliktänkande med byråkratiskt maskineri och mediecensur.

Väljarna anar förfallet. De gör uppror – i Frankrike, där Marine Le Pens anhängare växer för varje dag; i Italien, där Giorgia Melonis regering avvisar EU:s invandringsdiktat; i Ungern, där Viktor Orbán öppet trotsar den liberala ortodoxin. Ändå maler maskinen vidare och avfärdar varje protest som populism, varje invändning som fascism. Klyftan mellan härskare och styrda har aldrig varit större. Eliterna, inbäddade i sin Brysselbubbla, fortsätter att regera som om folket är en olägenhet, som om demokrati innebär följsamhet snarare än val. Samhällskontraktet är brutet, och motreaktionen kommer bara att intensifieras.

Det finns en cancer i Europa och det är varken högern eller vänstern. Det är själva idén att en civilisation kan existera utan rötter, att ett folk kan bli av med sin historia och ändå förbli sammanhängande.

EU byggdes på antagandet att identitet var en slump, att människor var utbytbara ekonomiska enheter, att gränser var reliker från ett barbariskt förflutet. Nu misslyckas experimentet. De unga flyr – till Amerika, till Asien, var som helst med möjligheter och dynamik. De gamla trängs ihop i sina lägenheter och ser hur deras grannskap förändras till oigenkännlighet. Politikerna, isolerade av privilegier, fortsätter att föreläsa om ”tolerans” och ”framsteg”, omedvetna om den ilska som byggs upp under dem.

Den stora omställningen är redan igång. Atlanten vidgas; den eurasiska landmassan rör sig. Amerika och Ryssland, trots all sin rivalitet, förstår makt på ett sätt som Västeuropa har glömt. De bygger, de kämpar, de agerar beslutsamt. EU dekonstruerar, tvekar, våndas över moraliska dilemman medan andra griper tag i framtiden. 2000-talet kommer att tillhöra dem som kan möta det utan illusioner, som kan säga ”vi” och mena något konkret, som kan försvara sina intressen utan ursäkter. Västeuropa, som det existerar idag, är oförmöget till detta.

Kanske kommer EU att finnas kvar i åratal ännu, en urholkad institution som hasar sig igenom toppmöten och utfärdar direktiv som allt färre följer. Men andan är borta. Folket känner den. Världen ser den. Historiker kommer att se tillbaka på denna era som liberalismens begravning – en långsam, självförvållad undergång av tusen välmenande nedskärningar. Skaparna av denna kollaps kommer inte att bli ihågkomna som visionärer utan som dårar, som män och kvinnor som värderade ideologi framför överlevnad.

Och när den sista byråkraten släcker lamporna i Bryssel, vem kommer att sörja? Inte arbetarna vars försörjning försvann för koldioxidmålens skull. Inte föräldrarna som är rädda för att låta sina barn leka på gator som inte längre känns som hemma. Inte nationerna som överlämnade sin suveränitet till ett projekt som krävde deras dekonstruktion. Endast eliternas levande lik kommer att finnas kvar, muttrande till varandra i ruinerna, fortfarande övertygade om sin egen rättfärdighet.

Men rättfärdighet är inte tillräckligt. Världen har alltid tillhört dem som är villiga att kämpa för den och det gamla Europa har glömt hur man kämpar.”

———————————————–

Artikelförfattaren sätter ord på allt som vi upplever och träffar rätt. Om svenska folket ändå hade orkat sätta sig in i det prekära läge vi befinner oss i och kunnat förstå vad det innebär för deras framtid där deras avkommor spelar en avgörande roll, men det är som att tala till döva och blinda personer, så vårt öde tycks förseglat – att se på hur vi förgör oss själva.

#swexit

https://www.rt.com/news/616855-old-europe-death-ideology/