I dagens massmedia är det inte de modiga publicisterna som premieras utan de försiktiga generalerna

Noterar att det norska Fremskrittspartiets partiledare Sylvi Listhaugs tidigare politiska rådgivare Espen Teigen har bestämt sig för att börja skriva för det av etablissemanget stämplade högerextremistiska Document.no efter att ha fått nog av hur dagens förljugna samhälle ser ut.

På Facebook skriver Teigen att Norge är på väg ut från klippan och att miljarder slösas bort på klimatåtgärder som utformats bakom stängda dörrar av mäktiga lobbyister, att barn blir rånade mitt på ljusa dagen och att journalister kallar invandrare som dödar för norska medborgare – allt för att dölja det vi kan se med våra egna ögon. Samtidigt måste vi plötsligt kalla en man i klänning för kvinna, annars riskerar vi att bli stängda från arbete och artigt socialt liv, konstaterar Teigen som menar att det är nog nu.

”Jag har bestämt mig för att slänga sidenhandskarna och slå tillbaka. Jag kommer inte längre att låta mig attackeras av mediehus som undviker konflikter, även när sanningen står på spel. Nu handlar det om två saker: att skriva sanningen, hur obekvämt det än är och att hitta de bra historierna som andra journalister inte vågar röra. Jag vill producera videor, deltaga i poddar och berätta de riktiga historierna om vad som händer i Norge.”

Lycka till Teigen säger jag och hoppas samtidigt på att det ska brista hos några svenska etablissemangsdeltagare som en dag får nog av att deltaga i farsen och förtjäna sitt levebröd genom att manipulera folket.

En svensk journalist tycks dock ha nått vägs ände och på sociala medier florerar Svenska Dagbladets tidigare USA-korrespondent Malin Ekmans avskedsbrev till sina kollegor på SvD, som visar att det fortfarande finns tidningsmurvlar med ryggrad även om de är sällsynta. Utdrag ur brevet nedan och brevet i sin helhet kan läsas i bifogad länk.

”Är det möjligt att i en polariserad tid förena arbetet på en stor tidning med efterlevnaden av journalistiska principer?

Om du väljer att skriva om utmanande frågor väntar en utdragen process där återkoppling och kritik känns godtycklig, och där själva arbetet blir ineffektivt och andefattigt. Alternativet är att du väljer att tillrättalägga innehållet utifrån vad redaktionen vill höra. Min uppfattning är att den sortens journalistik inte behöver någon korrespondent utan snarare en genomarbetad översättning från engelska till svenska av texter som någon vecka tidigare stått att läsa i New York Times, The Atlantic, eller Washington Post.

Varför nöjer sig journalister med att upprepa innehållet i dessa publikationer? Jag tror att det handlar om flera saker. Många verkar helt enkelt övertygade om att rapporteringen representerar tidigare nämnda “rätta sida”, samtidigt som det överensstämmer med egna uppfattningar. Andra, upplever jag, är rädda att uppfattas som kontroversiella. Om du inkluderar perspektiv som inte redan godkänts (det som publicerats på etablerade mediers nyhetssidor är att räkna som godkänt) riskerar du att misstänkliggöras av kåren du tillhör. En liten yrkeskår med stränga koder för att accepteras och passa in. Som dessutom verkar på en arbetsmarknad där du förväntas vara tacksam över lyckan att ha ett jobb. Att utmana status quo är att riskera både sin tillhörighet i flocken och sin försörjning.

Medan flera nyhetsmedier fortsätter att berömma sig med att tjäna demokratin gör de medvetet avkall på grundläggande journalistiska principer som de tidigare brukade anse känneteckna denna demokrati.

I en sådan miljö är det inte de modiga publicisterna utan de försiktiga generalerna som premieras.

Jag har landat i att min nuvarande roll inte möjliggör den sortens journalistik som jag tror på och som läsarna förtjänar.”

#enough

https://www.aftenposten.no/norge/i/mBKed4/nyhetsstudio-siste-nytt?pinnedEntry=104788

https://stockholmreport.substack.com/p/avskedsbrev?utm_campaign=post&utm_medium=web&fbclid=IwZXh0bgNhZW0CMTEAAR1gciITUpudJ1D5n409EfjUIRqBOEme9tS8fO1p-9rJRCFQmlbOQNWmfD0_aem_F_l0DHFiGvRitcMiljwdUA&triedRedirect=true