En gång i tiden belönades min trohet med ett slag i ansiktet – jag kände mig otroligt sviken och bestämde mig för att lämna för gott samt aldrig återvända. Men varefter åren gått har man fått nya perspektiv på tillvaron och öppnat dörren lite på glänt ifall att. Jag pratar om mitt förhållande till Moderaterna.
Efter att troget ha röstat på partiet i flera val drogs rullgardinen ned för gott när Reinfeldt kastade allt förtroende överbord och krävde att svenska folket öppnade sina redan sargade hjärtan samt plundrade plånböcker ännu mer. Därefter har jag vandrat runt bland KD, SD och MED för att till slut hamna i ingenmansland som politisk vilde. Men ibland kommer den där känslan av att man kanske borde ge Moderaterna en chans till och anledningen beror på de många vettiga Moderatpolitikerna ute i landet som visar både styrka samt kompetens, vilket är svårt att blunda för i längden. Dock finns det fortfarande något som fortsätter att hålla mig stången och det är partiledningen där Reinfeldts skugga fortfarande ruvar som en hök.
Opinionssiffrorna talar också sitt tydliga språk och oavsett hur bra förslag man levererar så fortsätter Moderaterna att vara ett parti i fritt fall. Det är rätt enkelt att lista ut vad det beror på eftersom de flesta man pratar med säger samma sak – Ulf Kristersson är en svag partiledare och stora delar av partiledningen bör bytas ut. Det finns så många skarpa politiska företrädare för Moderaterna som lätt skulle kunna gå in i partiledningen och fylla upp de tomma stolarna, men framförallt axla rollen som partiledare. Hade Moderaternas partistyrelse haft kurage och självinsikt så hade de avgått på eget bevåg och gjort sina platser tillgängliga för nya förmågor.
Detsamma kan sägas om Socialdemokraterna. Nu är jag inget större fan av det partiet som bekant, men även där dras man med liknande problem. Stefan Löfvén, Morgan Johansson och Margot Wallström, för att nämna några veteraner, har suttit på tronen alldeles för länge och jag är övertygad om att det finns många vettiga S-politiker som skulle kunna ta deras plats och på så vis ingjuta nytt blod i partiet, vilket de verkligen är i behov av.
Men självklart finns det inte en chans att dessa överbetalda politiker är villiga att ge upp sina platser för en god sak – att de skulle behöva knega som vi vanliga människor vore en omöjlig tanke i deras värld. De kommer sitta kvar in i det sista och mjölka ut så mycket som möjligt – det är deras privilegium och det kommer inte på frågan att de ska behöva ta sitt ansvar samt tänka på medborgarnas bästa tyvärr.
Det hade varit bra om man hade regler som sade att riksdagsledamöter bara får sitta i fyra år, sedan är det dags att göra plats för andra förmågor och återvända till verkligheten – då hade kanske trovärdigheten växt istället för som nu föraktet över hur de trampar på demokratin samt förtränger det faktum att de är invalda för att vara folkets företrädare.
Det är som en olycklig kärlek, där jag får fortsätta sukta på avstånd efter något som inte existerar mer än i min fantasi. Ni duktiga Moderatpolitiker där ute – ge inte upp, ni gör ett jättebra jobb och ingjuter lite hopp i sådana som mig och jag hoppas ni belönas med ett förtroendeuppdrag när tiden är mogen!
En annan sak som skulle ha effekt på hur våra riksdagspolitiker agerar vore om man sänkte deras löner rejält och drog in deras exklusiva förmåner – då hade vi verkligen rensat agnarna från vetet och fått fram de politiker som verkligen brinner för att leda landet, men även det är en utopi eftersom de aldrig kommer att dra undan mattan för sig själva.
Jenny Piper 