Är vi fast för evigt i limbo?

Ibland måste jag nypa mig själv i armen för att komma ihåg att vi faktiskt hade ”demokratiska” val för snart 5 månader sedan. Men vissa dagar känns det som om tiden står still och vad vi än gör för att påverka så kommer vi inte framåt.

Det är på ett sätt tragikomiskt att samma regering som ägnat fyra år åt att demolera moder Svea, återigen intagit maktens högborg med hjälp av två partier som dessutom varit med och krävt deras avgång – de gick till och med till val på detta löfte.

Men faktum är att det inte handlar om stiltje, utan nu vrider vi istället klockan tillbaka ytterligare några år för att om möjligt göra det ännu sämre. Den rödgröna regeringen införde trots allt vissa restriktioner i migrationspolitiken i slutet av mandatperioden, men detta frångår man alltså nu genom att på nytt öppna kranarna för både fler migranter och en mer generös anhöriginvandring.

Det känns verkligen som vi sitter fast i limbo utan möjlighet att ta oss därifrån. Fyra år med en maktgalen regering som absolut inte har medborgarnas bästa för sina ögon kan bara sluta på ett sätt – i kaos.

Det finns två små halmstrån att greppa – att folket reser sig och störtar dessa maktmissbrukare, eller att regeringen faller på eget bevåg. Båda alternativen känns dock mycket osäkra i en tid där demokratur och censurlagar sätter sina tydliga spår hos ett folk som varit kuvade av Socialdemokraterna i årtionden.

Tiden lär utvisa vilket öde som väntar svenska folket, men just nu känns det bara som Måndag hela veckan!