Fångade denna text i Facebookflödet som verkligen säger det mesta och som passar med mina värderingar – skrivet av en företrädare för ett av de mindre partierna utanför riksdagen ”Enade Sverige” som jag inte vet så mycket om, men budskapet här är väldigt bra.
———————–
”Efter hot om att krossa broar, slå ut kraftverk och i praktiken lägga ett helt land i ruiner kom till sist den välbekanta västliga reträtten: en tillfällig vapenvila och nya förhandlingar.
Det säger mer än alla presskonferenser tillsammans.
När USA först talar som om Iran ska böjas till full underkastelse, men kort därefter accepterar en två veckor lång vapenvila och dessutom beskriver Irans förslag som en möjlig grund för vidare samtal, då blir bilden tydlig: Iran knäcktes inte. Iran stod upp. USA tvingades gå från hot till förhandling.
Och där finns kärnan.
Västvärlden har återigen uppträtt precis så svinaktigt som den gör när den tror att en motståndare kan pressas till lydnad: moraliserande språk utåt, brutal maktpolitik i praktiken, hot mot civil infrastruktur, ekonomisk utpressning och ett självutnämnt anspråk på att ensam definiera vad som är “fred”, “säkerhet” och “ordning”. När samma metod inte ger full effekt, då byter man ton – och kallar det diplomati.
Det här är också en påminnelse om varför suveräna nationer behövs.
Iran må vara hårt pressat, sanktionerat, angripet och demoniserat, men landet har ändå visat att en stat med egen vilja, egen civilisationskänsla och egen geostrategisk tyngd kan sätta gränser för amerikansk makt. Det är därför Iran, Ryssland och andra självständiga BRICS-orienterade makter demoniseras så hårt – inte för att de är perfekta, utan för att de vägrar underordna sig ett system där Washington sätter reglerna och andra förväntas lyda.
Samtidigt blottas hur ihålig västvärldens fredsretorik är. Vapenvila med Iran presenteras som framsteg, men Israel markerar direkt att Libanon inte omfattas. Det betyder i praktiken att samma maktblock som talar om nedtrappning lämnar dörren öppen för fortsatt våld på andra fronter.
Det är inte fred. Det är kontrollerad destabilisering.
Och Sverige då?
Svenska makthavare kommer som vanligt försöka låta ansvarstagande och balanserade. Men gång på gång hamnar Sverige ändå i samma roll: inte som självständig fredsnation, utan som ett följsamt bihang till ett västblock som först driver upp konflikter och sedan vill stå där i kostym och tala om lösningar.
Det är inte suveränitet. Det är underordning.
Ur Enade Sveriges perspektiv är lärdomen tydlig:
Jag står inte på den sida som hotar folk med utplåning och sedan vill applåderas för att ha “undvikit” katastrofen i sista stund.
Jag står inte på den sida som i decennier har använt sanktioner, krig, destabilisering och dubbelmoral som verktyg mot länder som vägrar böja knä.
Jag står på de suveräna nationernas sida.
På folkens rätt att själva forma sina stater.
På diplomati utan utpressning.
På en multipolär värld där USA, EU och Nato inte längre kan behandla resten av mänskligheten som lydområden.
Det som nu sker är större än en två veckors vapenvila.
Det är ett tecken på att Västs grepp inte längre är absolut.
Att hot inte alltid räcker.
Att motstånd fortfarande är möjligt.
Och att framtiden inte tillhör imperier som lever på hot, sanktioner och bomber – utan nationer som står upprätt när trycket kommer.
Bo Jonsson för Enade Sverige”
Jenny Piper 