Delar denna bra formulerade text av min Facebookvän Aleks om hur fenomenet ”vi” mot ”dem” präglar befolkningen och även utnyttjas politiskt, vilket är högaktuellt nu i valtider.
——————-
”Är det inte ofta västerländska militärbaser som utgör den konkreta verkligheten bakom de värderingar som sägs representeras? Där förekommer våldtäkter, bombningar av civila hem, kyrkor och moskéer samt exploatering av naturresurser … en smutsig verklighet som alltför ofta tvättas bort när man talar om “svenska värderingar”.
Samtidigt framträder ett mönster: den svenska samhörigheten tycks i dag vara beroende av existensen av en yttre motståndare, ett ständigt “vi mot dem”, där ryssar, muslimer eller andra grupper får fylla rollen som motpol. Visst finns det legitima skäl att stå emot hot och angrepp, men fenomenet avslöjar faktiskt något ännu djupare.
Det är anmärkningsvärt hur sällan den genomsnittlige svensken faktiskt värnar om det svenska i vardagen. Retoriken om att stå upp för landet är stark, men i praktiken aktiveras den oftast först när massmedia riktar uppmärksamheten mot en utpekad fiende. Att “ställa upp” har i allt högre grad kommit att förknippas med att ta avstånd från eller angripa.
Många svenskar föreställer sig att nationen stärks genom att identifiera och bekämpa en motståndare. I själva verket riskerar detta att leda till motsatsen. Ett samhälle som endast kan enas genom yttre konflikt saknar en stabil inre grund. Det är en skenbar styrka som snabbt ruttnar när den inte längre har något att rikta sin kraft emot.
Äkta samhörighet kräver något mer krävande: ett vardagligt engagemang som består även när ingen ser på. Att stå upp för sitt land borde handla om att bygga, inte om att bekämpa, om att skapa ett samhälle så tryggt och sammanhållet att det inte behöver definiera sig genom sina motsättningar, utan genom sina värden och sin förmåga att bära dom över tid.
Så länge hatet framstår som den enklaste vägen till gemenskap kommer den svenska grundvalen att fortsätta erodera inifrån. En samhörighet som kräver en fiende för att existera är i grunden bräcklig, inte en verklig gemenskap, utan en tillfällig samling människor förenade av något dom står emot snarare än något dom delar.
Detta är inget nytt fenomen. Liknande mekanismer har använts tidigare, där enighet skapas genom att peka ut fiender i stället för att bygga något gemensamt. Det är också en central drivkraft i ideologier som nazismen. Problemet är att samma mönster riskerar att upprepas i modern form.
Det betyder inte att alla svenskar tänker så, men det finns en tendens där kritik inåt ofta möts av misstänkliggörande, medan fokus fortsätter att riktas utåt. Så länge människor inte är villiga att granska sin egen roll i detta kommer inget i grunden att förändras. Ett problem kan inte lösas utan att först erkännas och utan den insikten riskerar allt att reduceras till upprepning snarare än verklig förändring.”
Jenny Piper 